Viktor's 7 year Journey to Life

Place your Blogs Here
User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 17 May 2015, 18:54

Dag 368: Generad
https://vikingensresamotlivet.wordpress ... 8-generad/

Under vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 22 May 2015, 22:21

Dag 369: Att slösa pengar
https://vikingensresamotlivet.wordpress ... sa-pengar/

En fras som är återkommande inom mig är ”att slösa pengar” och emfas ligger här på ordet slösa. Tillsammans med denna fras kommer en emotionell upplevelse, en laddad ångest inför att förlora mina besparingar och tydligen därmed min säkerhet och trygghet. På grund av det har jag blivit en ganska sparsam person, jag släpper helst inte i väg mina pengar. Och det är ibland en effektiv egenskap, men det uppstår problem när jag av rädsla inte investerar i saker som i framtiden kommer att ge en avkastning, eller redan nu på något sätt skulle kunna underlätta mitt liv.

Därför ska jag i denna blogg omdefiniera ordet slösa, och undersöka vad det verkligen betyder att slösa pengar. Är det att slösa pengar när jag investerar i en utbildning som jag kommer kunna ha nytta av i framtiden? Är det att slösa pengar när jag köper en bra bil som jag kommer kunna använda för att ta mig till mitt jobb? Är det att slösa pengar när jag lägger ned resurser på att starta upp ett företag? Nej, jag kan inte säga att något av det är att slösa pengar, för saken är ju den att jag genom att köpa/investera i sådana grejor får ett mervärde, mitt liv förbättras, blir lättare, och mer bekvämt. Och i sådana fall har jag inte slösat bort mina pengar, utan jag har använt dem för att förbättra mig själv och min omvärld.

Men ibland köper jag någonting som går i sönder direkt, eller jag satsar pengar i något slags företag, eller plan med förhoppningen om ett visst resultat, och sedan går det bara åt skogen. Har jag då slösat mina pengar? Nej, jag kan inte säga att det stämmer. Det viktiga är ju min utgångspunkt – VARFÖR – jag valde att investera och lägga mina pengar på en viss sak. Om min utgångspunkt är att skapa mervärde, kan jag då verkligen säga att jag slösade bort pengarna? Nej, snarare har pengarna använts i syfte att skapa mervärde, men det gick inte enligt planen. Och det är något HELT annat än att slösa bort pengar.

I ordboken definieras ordet slösa enligt följande:

Använder mer än nödvändigt av en resurs, ödslar

Och ordet ödsla definieras som:

Kastar bort i onödan, slösar

Alltså har definitionen av ordet slösar ingenting att göra med om man faktiskt lyckas med ett projekt, eller får ut någonting av en investering. Ordet beskriver i stället den omständigheten att jag använder mer än nödvändigt, och att jag på så vis komprometterar mitt liv. Men bara för att jag använder pengar innebär det inte att jag slösar – och det är vidare på det sättet om jag inte använder mina pengar kan det leda till att jag komprometterar mitt liv och min vardag, eftersom jag inte köper de grejorna jag faktiskt är i behov utav för att förbättra och skapa ett mervärde i mitt eget och andras liv.

På engelska definieras ordet ”waste” enligt följande:

Use or expend carelessly, extravagantly, or to no purpose

På svenska är ordet slösa kopplat till vad som är nödvändigt, dvs. det man inte kan vara utan. Om man spenderar resurser på sådant som man kan vara utan, i sådana fall är det att slösa/ödsla. Men är det verkligen så enkelt? Och hur avgör man vad som man inte kan vara utan?

Man kan ju vara utan väldigt mycket, och frågan egentligen är vad man VILL vara utan; vad man kan tillåta och acceptera sig själv att vara utan. Och vad som är nödvändigt måste därför definieras utifrån vad jag i min personliga kapacitet tillåter och accepterar, vad jag vill ha ut av mitt liv – t.ex. anser jag det NÖDVÄNDIGT att ALLA människor får en adekvat utbildning. Jag anser det NÖDVÄNDIGT att alla människor får adekvat sjukvård. Men både utbildning och sjukvård kan de flesta vara utan rent fysiskt utan att dö, men uppenbarligen är det inte någonting som är bäst för individen i fråga.

En ny och mer passande definition för ordet slösa är att spendera resurser impulsivt och utan syfte eller eftertanke – men om jag i stället köper eller investerar i någonting och det finns en tydlig plan, ett syfte, ett mål och tanke bakom hur pengarna används – då handlar det inte längre om att slösa – då handlar det istället om att INVESTERA och ANVÄNDA pengar för att skapa MERVÄRDE – och om det löper linan ut eller inte – det är inte relevant – vad som är utslagsgivande är i stället vem jag är i ögonblicket då jag tar beslutet att använda mina pengar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att slösa är när man spenderar resurser utan eftertanke eller syfte – och man handlar impulsivt från en upplevelse av begär utan att förutse konsekvenserna av ens beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är att slösa – att använda pengar – istället för att se, inse och förstå att när jag använder pengar behöver det inte röra sig om att slösa – utan att jag istället investerar mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag använder mina pengar från en utgångspunkt där jag ser det praktiska värdet i ett inköp, eller en investering, då handlar det inte längre om att slösa – utan det handlar om att jag skapar mig själv och min verklighet såsom vad som är bäst för alla – och det är någonting som är NÖDVÄNDIGT och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är att slösa pengar när jag köper någonting som jag vill ha, för att jag ser att den saken jag vill ha kommer att stötta mig i mitt liv på något sätt, eller kommer att stötta andra, för då har mitt inköp ett tydligt, praktiskt och reellt syfte, och leder till att skapa mervärde, ett bättre, bekvämare, och mer givande liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att investera pengar i rädslan för att förlora min trygghet, och säkerhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att trygghet och säkerhet kommer från att ha pengar på ens bankkonto – i stället för att se, inse och förstå att trygghet och säkerhet i realiteten kommer från ens förmåga att hantera och dirigera mig själv i mitt liv och hantera de svårigheter och utmaningar som jag ställs inför

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mitt liv och mig själv genom att inte investera när jag ser möjligheter till det, och ser saker som jag kan köpa som hade stöttat mig i mitt liv, och andra runtomkring mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda pengar – och vara bekväm med att använda pengar – och att förstå att för att skapa mervärde måste jag våga investera, använda pengar, ge pengar, och sätta pengar i rörelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag håller mig själv tillbaka från att investera, så kommer jag kompromettera mitt liv, och mig själv – eftersom jag inte låter mig själv leva och naturligt skapa mervärde i mitt liv, genom att använda mina pengar för att investera, förbättra, och förstärka det som är runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är nödvändigt att skapa ett liv som är bäst för alla – och att det således inte är att ödsla pengar när jag investerar i lösningar, projekt, och framtidsvisioner som kommer att kunna skapa en sådan ny verklighet där vad som är bäst för alla kommer fram och blir normen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppbåda säkerhet och trygghet genom att spara pengar, i stället för att se, inse och förstå att det inte är sunt förnuft att försöka skapa sådana ord i mitt liv genom att spara pengar, utan i stället kan jag skapa en mer harmonisk och effektiv omgivning i mitt liv genom att faktiskt använda mina pengar, investera dem, och skapa mervärde, skapa en fysisk, praktiskt förbättrad livsstil för mig och de som finns i mitt liv – och att det är detta som borde vara användningsområdet för pengar – att investera för att skapa ett bättre liv för alla på denna jord

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill investera pengar, för jag känner mig rädd, ängslig och orolig inför att jag ska slösa min pengar, och inte ha kvar min trygghet, och säkerhet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa mervärde och förbättra mitt liv om jag inte investerar och använder mina resurser för att fysiskt och faktiskt förbättra min omgivning – och således åtar jag mig själv att i det ögonblicket, i stället för att fokusera på rädslan, titta på om inköpet är praktiskt, om det medför ett medvärde, och om jag har tillräckliga resurser för att investera, och om ekvationen går jämnt ut – investera och använda mina pengar – och således praktiskt använda mina pengar för att förbättra mitt och andras liv – och att förstå att det endast är genom att låta mig själv våga investera som jag faktiskt kommer kunna skapa värde

Jag åtar mig själv att våga investera mina pengar i det som jag ser kan skapa mervärde och förbättra mitt och andras liv – och att när en möjlighet att investera dyker upp – att då faktiskt använda mina pengar och köpa eller investera i den möjligheten som dykt upp – och således åtar jag mig själv att bli bekväm med att använda mina pengar – och använda dem med eftertänksamhet och med ett klart syfte – och således träna mig själv på att inte göra impulsköp för att jag har ett begär – utan att i stället se till att jag är klar och stabil inom mig själv – och veta vad jag gör när jag använder mina pengar



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 27 May 2015, 08:23

Day 370: Modet att bli avvisad
https://vikingensresamotlivet.wordpress ... i-avvisad/

Att ta kontakt med nya människor, skapa nya relationer, nya möjligheter, lära känna nya kulturer, komma in i nya hem – vad är det som håller oss tillbaka från sådana äventyr?

För min egen del är det svaret ganska uppenbart, till stor del går det tillbaka till rädslan för att bli avvisad. Och igår hände det sig faktiskt att jag till viss del blev avvisad. Men det var intressant att det faktiskt inte var särskilt illa att bli avvisad. Det rörde sig om ett korthugget gensvar hos den andra personen som indikerade att mina försök att närma mig inte godtogs – farligare än så var det.

Att bli avvisad är alltså inte på NÅGOT sätt fysiskt skadligt, att bli avvisad försätter oss inte i någon slags fara inför att bli kroppsligt sårade, all vår rädsla inför att bli avvisade är MENTAL. Och visst kan det kännas obekvämt när någon inte vill ha en i närheten, eller ta del av de tjänster man erbjuder, men har det ens någonting med den andra personen att göra? Handlar det inte istället om att det är VI SJÄLVA som har en dålig självbild, som inte riktigt vet var vi står, och vet vilka vi är? Handlar inte rädslan för att bli avvisad i grund och botten om rädslan för att vi ska bli ensamma och utstötta? Men skulle det vara ett problem för oss att bli ensamma och utstötta om vi värdesatte, och älskade oss själva ovillkorligt?

Nej, det skulle inte vara ett problem i sådana fall. För vad skulle vi kunna förlora på att någon människa inte önskar umgås med oss? Ingenting alls, det skulle bara vara ett fysiskt faktum, att denna del av mänskligheten inte önskar ingå ett mer nära och personligt förhållande med mig (som representerar en annan del av mänskligheten). Men det förhållandet påverkar inte mig, vad jag gör, vart jag är på väg, hur jag önskar leva, och vad jag vill skapa i mitt liv – det påverkar alltså med andra ord INTE min självbild, såtillvida jag inte tillåter det.

Som jag ser det är det oerhört viktigt att släppa taget om all slags rädsla för att bli avvisad, och att bygga upp en stark, orubblig, fast och målmedveten karaktär. Och att skapa sig själv till att vara en opportunist, en ”go-getter” – någon som ser vad han eller hon vill ha, och sedan går och tar för sig, och inte låter någon rädsla för vad andra skulle tycka, eller inte tycka påverka hans eller hennes riktning i livet.

För min egen del handlar det om att jag låter mig själv ge mig modet att vara skaparen av mitt liv, och att ge mig själv modet att ta beslut, säga vart jag vill gå, och sedan formulera, och fysiskt forma min värld såsom jag vill att den ska vara. Och att härvid låta mig själv aktivt skapa förhållanden samt relationer – att fråga mig vilka människor som jag önskar vara nära, vilka möjligheter jag önskar fullfölja, och inte längre begränsa mig själv till vad andra känner, eller tycker. Det är helt enkelt ett alltför begränsat liv. Jag vill leva utan hinder, utan begränsningar, utan rädslor, och således – utan att vara rädd för att bli avvisad – och istället gå ut i världen och skapa mig själv och det livet jag vill leva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten, modet, och styrkan att gå ut i min värld och skapa mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta rädsla och ångest inför att bli avvisad påverka och styra mig och min framtid – att styra vem och hur jag är och vad jag väljer att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att skapa nya förhållanden, möta nya människor, skapa nya relationer, lära känna nya miljöer, och att aktivt formge mitt liv, i rädslan för att jag ska bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till varför jag är rädd för att bli avvisad, är för att jag inte orubbligen, fullständigt, och ovillkorligt låter mig själv stå med, leva med, och vara med mig själv – och låta mig själv skapa mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala ut, för att stå upp och säga vad jag ser, och uttrycka mig själv bland andra människor, i rädslan för att bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken utsträckning rädslan inför att bli avvisad begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att det inte är en rädsla jag längre kan tillåta att existera inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att pusha mig själv till att tala ut, uttrycka mig själv, och göra min röst hörd när jag är i en situation då jag ser att någonting sägs, eller görs som jag inte kan acceptera, eller då jag önskar skapa någon slags relation, eller förhållande med någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste våga värdera mig själv ovillkorligt, att se mig själv som att vara värd det bästa, och att ge mig själv denna förmån oavsett vad andra skulle tycka, eller inte tycka om mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och mitt värde, till att vara förbehållet att andra ska tycka om och acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag ska leva mitt liv för att andra ska tycka om mig, kommer jag inte kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag kommer att leva ett liv i ett tyst inre förtryck, där jag låter mig själv acceptera vad som pågår runtomkring mig och i denna världen, och låter mig själv acceptera att mitt liv tar en viss riktning, och formar sig på ett visst sätt, i stället för att jag aktivt skapar, formulerar och dirigerar mitt liv, och för mig själv i den riktningen som jag vill – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga vara uppriktig mot mig själv i mitt förhållande till andra människor, genom att våga uttrycka mig själv, genom att våga ta kommando, och beslut om hur jag skapa de förhållanden med olika människor som finns i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta förhållanden med människor skapa vem jag är, att låta relationer med andra avgöra vem jag är, istället för att jag beslutar vad en relation ska vara, hur jag ska driva och föra en relation framåt, vem jag är i förhållande till relationen, och således att jag står stabil, orubblig, och fast i mig själv och i mitt syfte i livet att föra fram vad som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen och fullständigt hänge mig själv till att skapa och formulera, och definiera ett liv för mig själv som även kommer vara till nytta för resten av mänskligheten, genom att mitt fokus ligger på att skapa vad jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, samt uppleva ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet öva mig själv på, och driva mig själv igenom denna ångest, genom att ta kontakt med nya människor, genom att kommunicera mer, genom att låta mig själv vara tillgänglig, och göra det till en rolig lek att skapa mitt liv, mina relationer och förhållanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag är rädd, och upplever ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället göra det till en rolig, spännande, och äventyrlig lek, att se hur jag kan skapa nya förhållanden, lära känna nya människor, och expandera mig själv genom att utveckla mina interpersonella färdigheter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är en konst att inte låta mig själv ta avvisning personligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en konst att låta andra människors ord rinna av mig som vatten, och således att oavsett vad andra säger, eller hur de beter sig, står jag stabil, lugn, och orubblig inom mig själv – i full vetskap om vem jag är, vart jag ska, och att min värde inte påverkas eller styrs av om en annan människa väljer att låta mig komma in i deras liv eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är farligt, eller kroppsligt komprometterande att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det helt och håller rör sig om en mental upplevelse, att det är ett s.k. mind-job – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt pusha, driva och föra mig själv igenom denna rädsla inför att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid idén om att andra människor har en förmåga att definiera mitt värde, att jag faktiskt begränsar mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag reagerar i att känna sårad, eller värdelös för att någon inte önskar interagera med mig såsom jag hoppats, att jag då säger, och klargör inom mig själv att jag avgör och beslutar mitt eget värde – att jag bestämmer vem och hur jag är – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv utifrån hur andra beter sig och hur andra talar

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att tala ut, och uttrycka mig själv, eller ta kontakt med någon person i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det nu är rädslan för att bli avvisad som spökar runt – och jag ser att den är rädslan är helt och hållet mental – att det inte finns några fysiska konsekvenser av att bli avvisad, att jag inte blir en mindre värd människa genom att bli avvisad – och jag förstår att det endast är genom att våga ta steget ut och skapa mig själv och mitt liv – genom att skapa förhållanden i min omvärld – som jag kan skapa mitt liv; således åtar jag mig själv att ta steget ut i det okända – att närma mig personen i fråga och tilltala person, eller om jag redan är i konversation – att våga tala ut – våga uttrycka mig själv och formulera mig själv i ord

Jag åtar mig själv att med lekfullhet och glädje, driva mig själv till att bli initiativtagande i mitt förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att praktiskt leva detta åtagande genom att närma mig människor, genom att öppna min mun och kommunicera med människor, genom att tala och uttrycka mig själv – dela med mig av vem jag är med andra människor – och inte hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli avvisad – utan istället – med stolthet och glädje stå vid min egen sida – gå ut i världen – och utan skam eller att vara generad – basunera att jag är HÄR och detta är vem JAG är



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 06 Jul 2015, 08:01

Day 371: Många åtaganden = Stress?
https://vikingensresamotlivet.wordpress ... en-stress/

Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 20 Nov 2017, 22:43

Dag 376: Hjälpsamhet
https://vikingensresamotlivet.wordpress ... alpsamhet/

Hjälpsamhet för mig har varit ett problematiskt koncept i vissa situationer. När det handlar om arbete och pengar, då har jag aldrig haft några svårigheter. I mitt privatliv däremot har jag haft en tendens att inte vilja hjälpa till. Det har naturligtvis inte varit en särskilt uppskattad förmåga, varför jag nu har bestämt mig för att ändra på den saken. Jag vill alltså bli mer hjälpsam.

Under årens lopp, och då jag gått denna processen, har jag funnit ett antal verktyg, som gång efter annan bevisat sig vara verkningsfulla när det gäller att ändra mindre tilltalande karaktärsdrag. Ett relativt nytt verktyg jag stött på är att “omdefiniera ord”. I grund och botten handlar det om att ta ett ord, se på hur man har levt det, och sedan förändra ens förhållande till det. Och ofta finns det något problematiskt i ens ursprungliga förhållande till ordet, som varit orsaken till att man upplevt svårigheter.

Inom ramen för denna bloggen ska jag därför omdefiniera ordet “hjälpsam”.

Hur jag har levt ordet hjälpsam hittills

Vad beträffar ordet hjälpsam kan jag inledningsvis notera att jag har ett negativt förhållande mot det. Jag associerar hjälpsamhet med att vara undfallande och eftergiven. Alltså, man gör någonting man egentligen inte vill göra, för att man inte riktigt vågar säga ifrån. I min ungdom brukade min mamma ofta fråga mig om hjälp, och ville flera gånger att jag genast skulle hjälpa till. Det var någonting som störde mig, för jag var för det mesta uppslukad av något annat. Därför brukade jag kämpa emot när jag blev tillfrågad om att hjälpa. Det hjälpte sällan, eftersom min mamma då med hot och tvång rättade in mig i ledet. Hjälpsamhet för mig blev alltså något jag kopplade till obehag, dvs. att jag måste ge upp något som jag tycker om för att göra någonting jag ogillar.

I dagsläget kan jag se att hjälpsamhet handlar om mycket mer än ge upp på något jag tycker är roligt.

Hur hjälpsamhet definieras i ordboken

“Som gärna hjälper till, tjänstvillig”

Ljuda ordet

Yelp-sam
Yeah-Pe-Sam
Gäller-Precis-Samma
Jälp-Sam
Jag-Är-Inte-Ensam

Kreativ skrivning

Ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” tycker jag på ett bra sätt sammanfattar essensen i ordet hjälpsam. Att hjälpa handlar, i vart fall i flertalet fall, om att ge av sig själv och sin tid till någon annan. För att kunna det måste man, till att börja med, erkänna en annans existens – man måste SE personen i fråga. Om man ser sig själv som ensam, den ende av vikt och värde – då blir det svårt att vara hjälpsam. I hjälpsamhet finns därför ingen egocentrism.

Visserligen kan det också vara som så att man hjälper sig själv. Även där blir dock ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” viktigt – fast då kommer man till sin egen undsättning. Man bestämmer sig för att man betyder något, för att man är värd hjälp och understöd, och sedan agerar man i enlighet därmed.

Jag är inte ensam, jag är ingen självständig och isolerad ö, utan jag finns bland andra människor. Därför är hjälpsamhet en naturlig del av livet tillsammans med andra. Avsaknad av hjälpsamhet skapar konflikt, inte bara med andra människor utan också inom mig själv. Det leder till att jag isolerar mig själv och blir snål med min tid, samt börjar tänka på vad som är rättvist och vad som inte är det. Ett förhållande till andra där jag inte ser mig som en ensam individ, bland andra ensamma individer, utan där vi i stället är ett lag, vars individer endast kan nå sin högsta potential genom att samarbeta, är mycket mer givande.

Omdefinition

Att investera av min tid och min kraft i andra människor genom att ge såsom jag själv skulle vilja ta emot, eftersom jag vet jag inte är här ensam och att vi inte kan bli vårt personliga bästa utan att hjälpas åt.




Return to “7 Years Journey to Life”

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest

cron