Viktor's 7 year Journey to Life

Place your Blogs Here
User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 08 May 2014, 20:06

Dag 327: Konsten Att Inte Döma
http://viktorpersson.eu/2014/05/08/dag- ... inte-doma/

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 13 May 2014, 21:49

Dag 328: Under- och Överlägsenhet
http://viktorpersson.eu/2014/05/13/dag- ... lagsenhet/

Idag har jag lagt märke till en reaktion av att känna mig själv generad över att jag inte vet någonting, och ångestfylld samt underlägsen inför att uttrycka att det var någonting som sades eller uttrycktes som jag inte riktigt hängde med på eller förstod.

Reaktionen kom upp i en kontext av att arbeta och diskutera med andra människor hur en viss text skulle förstås. Det var delar av denna text som jag hade svårt för att ta till mig, och när en av gruppens medlemmar började förklara innebörden av texten lyssnade jag intensivt, men trots det kunde jag ändå inte riktigt se vad det handlade om. Och det var i detta läge som jag upplevde mig underlägsen, och jag kände ett motstånd inför att erkänna, och visa inför de andra att jag var i behov av assistans för att kunna ta till mig själv texten.

Jag skulle vilja ändra mig själv på så vis att då det är någonting som jag inte vet, eller förstår, att jag då utan någon reaktion, utan att känna mig underlägsen, eller mindervärdig, kan låta mig själv fråga, och ta del av en annans förståelse.

Någonting som jag kan se nu när jag skriver detta, är att jag faktiskt några ögonblick efter jag haft denna reaktion av underlägsenhet, reagerade i överlägsenhet, eftersom jag hade en viss kunskap och förståelse om en del i texten som övriga gruppmedlemmar inte hade. Här ser jag att jag istället för att reagera i överlägsenhet, och se mig själv som förmer än andra, hade kunnat ta ett steg tillbaka, och ovillkorligt visa för mina gruppmedlemmar vad det var jag förstått, och därmed assistera och stötta andra till att stå som mina jämlikar.

En reaktion av underlägsenhet är en möjlighet att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv vara ödmjuk, och utan självfördömande låta en annan visa mig dennes förståelse och insikt om någonting. En reaktion av överlägsenhet är en möjlighet för mig att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv assistera och stötta en annan till att uppnå samma förståelse som jag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när det är någonting som jag inte förstår, inte behärskar, inte klarar av, eller inte är effektiv med, och jag ser att en annan är det, att då låta mig själv fråga om hjälp och assistans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället reagera i och som underlägsenhet, och genans när det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, och dra mig själv tillbaka, och försöka visa upp en bild av att ”jag visst förstår” – i tron att det hade komprometterat och förminskat mig om jag erkänt och låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv leva ödmjukhet när det är någonting som jag ser att jag inte förstår, eller behärskar, men som jag ser att någon annan behärskar, eller klarar av mycket bättre än mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag kan lära mig av andra, genom att observera dem, och lägga märke till deras svagheter, och styrkor, för på så vis kan jag observera mig själv, och se om jag är likadan, om jag har en svaghet som jag måste åtgärda, eller en styrka som jag ännu inte byggt upp och skapat som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att andra ofta är bättre än mig, och mer effektiva än vad jag är på diverse fysiska färdigheter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta, och i detta erkännande låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra, så att jag på så vis kan växa – och bli mer effektiv, starkare, och mer inflytelserik i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna och hålla kvar vid en idé om att det är genant och en svaghet att fråga efter hjälpa, att säga att jag inte förstår, och att låta mig själv lära mig av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd, en fruktan, och en ångest inför att erkänna att jag inte vet någonting, eller att jag inte behärskar någonting lika bra som andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv, och värdesätta mig själv – och således ge mig själv modet och lugnet att helt enkelt fråga, och vara öppen inför andras styrkor som jag kan lära mig själv av – och vara ödmjuk och förstå att jag har ingenting att förlora utan allt att vinna – och att det faktiskt är som så att när jag försöker dölja mina svagheter och inte låtsas om dem – att det är då jag förlorar och missar på möjligheter att expandera och utvidga mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka och sträva efter att upprätthålla och skapa en idé av mig själv av att jag är bäst på allt – att jag klarar allt – och att jag inte har några svagheter – och att jag inte behöver lära mig någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla kvar vid denna illusion endast skadar mig själv – och gör min process längre – för istället hade jag kunnat erkänna för mig själv mina svagheter – och vad jag behöver lära mig – och sedan låta mig själv inspireras och få insikter om hur jag kan förändra och dirigera mig själv genom att observera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra – genom att de ska se mig som en stark, upplyst och lärd människa – som inte har några svagheter utan endast styrkor och förmågor – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte tjänar eller vinner någonting på att bli validerad på detta sätt – och få uppleva en kort energiexplosion inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas djupt och medvetet låta mig själv släppa charaden – och släppa bilden av mig själv som jag försöker upprätthålla – och istället låta mig själv genuint medverka i världen – och inte vara rädd eller orolig för att bli attackerad eller förminskad – för jag förstår att jag endast kan förminskas genom min egen tillåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt värde och min stolthet inte definieras av huruvida andra ser mig som intelligent, och stark eller inte – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett okränkbart värde – att stå orubblig – fast och konstant som egenvärde och självkänsla – där jag således vet vem jag är och förstår att ingen och ingenting kan förändra, förminska, eller förstora mig för jag är densamma

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i underlägsenhet, genans, och nervositet inför att det är någonting som jag inte vet, eller behärskar, och som jag fruktar att öppet visa, genom att ta råd, och fråga om assistans från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag har ingenting att förlora på att vara ödmjuk och öppet låta mig själv fråga andra hur de gör, eller observera andra – när det är någonting jag inte vet, eller inte behärskar och som jag kan bli mer effektiv inom

När jag märker att jag reagerar i överlägsenhet, och känner mig bättre, och förmer än en annan – eftersom det är någonting som jag kan bättre än dem, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan förändra mig själv, genom att hjälpa, assistera, och visa en annan hur jag applicerar och rör mig själv inom en viss punkt, för att på så vis skapa jämlikhet och balans mellan mig och en annan – och dela med mig av mig själv såsom jag själv skulle vilja ta emot från en annan; således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka – och ovillkorligt låta mig själv assistera, stödja, och hjälpa en annan att nå samma effektivitet som jag



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 16 May 2014, 13:25

Dag 329: Korrektion för Restriktion
http://viktorpersson.eu/2014/05/15/dag- ... striktion/

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 23 May 2014, 20:00

Dag 330: Självförlåtelse På Att Känna Mig Sårad
http://viktorpersson.eu/2014/05/23/dag- ... mig-sarad/

Idag kommer jag titta närmare på en reaktion som kommer upp inom mig i vissa situationer då jag upplever det som om att en annan person talar till mig strikt, forcerande och aggressivt. När jag tittar på denna reaktion, och vilka slags olika emotioner den består av, ser jag att den innehåller följande inre upplevelser:

Utstötthet
Förlöjligad
Missförstådd
Utnyttjad
Hatad
Ogillad
Sårad
Nedtryckt
Motarbetad

Dessa olika upplevelser känns överväldigande i min kropp, och de sprids i mina kroppsdelar. Framförallt upplever jag emotionen i mina axlar, och det känns som om att emotionen kokar, och bubblar. I mitt solarplexus upplever jag emotionerna starkast.

Det förekommer enstaka tankar. De är antingen riktade mot min personen som talat, och då i formen av skuldbeläggande tankar. Eller är de riktade till mig själv och då tar de formen av självömkan – att jag tycker synd om mig själv för att denna upplevelse har drabbat mig. Jag känner ju det som om att upplevelsen inte borde ha drabbat mig utan någon annan.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna reaktionen av att känna mig själv sårad dyker upp inom mig, så måste jag ’stå’ inombords, jag måste andas igenom den, och jag kan inte tillåta och acceptera mig själv att ge efter för energin, och skapa mig själv i enlighet med energin, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att här är var jag har fallit – att eftersom då jag står upp inom mig själv blir energin mer intensiv, vilket gör att jag tillslut ger efter i tron att ’jag är energin’ – istället för att se, inse och förstå att jag inte är energin och att jag måste driva och motivera mig själv i ögonblicket att stå upp och driva mig själv igenom upplevelsen och inte tillåta mig själv att divergera från mitt initiala beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv anklaga en annan såsom att inte vara tillräckligt känslosam, omsorgsfull, och öm, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ‘denna person bryr ju sig inte ens om hur jag känner mig’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min en annan ska bry sig om hur jag känner mig – att hon ska en skuldupplevelse inombords gentemot mig, och vilja gottgöra mig för min upplevelse av att känna mig själv sårad; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna upplevelse jag har inte handlar om en annan, utan det handlar om mig, och min process, och vem jag är och hur jag tillåter mig själv att existera inombords

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att andra personer, och mitt sinne, att det som kommer upp inom mig, det speglar vem jag är, och hur jag existerar inombords, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag upplever i formen av emotionen av att känna mig sårad, det är ingenting personligt mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa situationer, och i dessa använda mig av dem för att träna mig på att inte ge efter för en reaktion av sinnet, utan istället stå upp och stå igenom reaktionen, genast gå igenom den, korrigera mig själv, och andas igenom energin som kommer upp, och inte låta mig själv definiera mig själv utifrån, och leva efter denna energiupplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig utstött, förlöjligad, missförstådd, utnyttjad, hatad, ogillad, sårad, nedtryckt och motarbetad, när jag upplever och ser det som om att en annan blir arg, och frustrerad på mig, och skäller ut mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar inom mig själv, minnen från när vissa personer skrek på mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när vissa personer skrek på mig, istället för att se, inse och förstå att hon inte skrek på mig utan skrek på sig själv, inombords, vilket jag upplevde och förstod som en personlig attack mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig utstött när en person i min omgivning talar i en hög, skärande, och forcerande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta röstläget personligt, och aktivera inom mig själv emotionen av att känna mig utstött, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig enligt denna emotion, och tro att denna emotionen är vem jag är, och att det inte är någonting som jag kan göra åt att förändra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att reagera i och som att känna mig förlöjligad, och utpekad, när en person i min omgivning talar till mig i vad jag upplever vara en stark, forcerande, och aggressiv röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig attackerad, och påhoppad av rösten, och inombords uppleva mig som om att jag blir utpekad såsom att vara dålig, och otillräcklig, och värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta en annan persons röstläge personligt, och definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om mig hur en annan använder sin röst, utan att det handlar om dem själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, definiera, och se mig själv som missförstådd när en annan använder en vad jag upplever vara, aggressiv, forcerande, och hotande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och känna det som om att denna andra personen på något sätt klär av mig, och gör mig till åtlöje, och att personen inte har förstått mig hur jag menade när jag uttryckte mig själv, och att jag därför blivit orättfärdigt attackerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att en annans röst, en annans ord, och en annans kroppsspråk inte definierar och skapar vem jag är, och att jag således inte behöver skapa mig själv i enlighet med att känna mig själv missförstådd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utnyttjad, och tagen för given, när en person i min omgivning använder sig av en aggressiv, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, och tro att det är röstläget som fått mig att må dåligt, istället för att se, inse och förstå att vad som har hänt är att ett visst minne har triggat inombords, och kommit upp till ytan, som i sin tur har skapat denna upplevelsen av mig själv, av att jag känner mig själv utnyttjad och tagen för given

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hatad, och ogillad när en person i min omgivning använder en forcerande, hög, och kraftig röst gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt, och definiera mig själv i enlighet med denna emotionen, och tro att röstläget har skadat eller sårat mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att röstläget, endast är ett röstläge, och att en röst inte kan påverka hur jag upplever mig själv inombords, utan att detta är någonting som jag själv skapat genom att ackumulera upplevelser, och reaktioner inom mig själv gentemot denna typen av röstläge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett röstläge hos en annan person, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta röstläget hos en annan person personligt, och tro att ett röstläge som en annan person använder kan skapa, definiera, och förändra min upplevelse inom mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är sårad, när en annan använder ett vad jag upplever vara aggressivt, forcerande, och pressande röstläge, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att ett röstläge, är ett röstläge, och varken mer eller mindre än ett röstläge, och kan inte förvandlas inom mig till en emotion eller upplevelse av att ta någonting personligt, utan det är någonting som jag skapar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en person i min omgivning, mot mig, använder vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, och forcerande röst, att reagera i att känna mig nedtryckt, och motarbetad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblicket placera mig själv såsom underlägsen den andra personen, och se den andra såsom att vara styrande och kontrollerande i fråga om hur jag upplever mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv, är inte någonting som en annan skapar, och att det är jag som väljer att uppleva mig själv nedtryckt och motarbetad, det är jag som väljer att skapa mig själv i enlighet med dessa emotioner; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja om – och låta mig själv pånyttföda mig själv genom att inte hålla kvar vid dessa gamla och förlegade mentala mönster

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett röstläge inte kan få mig att känna mig sårad, utan vad som gör att jag känner mig sårad är jag själv, är mitt beslut att uppleva mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv som en ömtålig, sårbar, och känslig person, och se, inse och förstå att jag är förmögen att skapa mig själv, och inte längre tillåta och acceptera mig själv att inombords falla ihop i ett hav av emotioner så fort någon i min värld använder vad jag upplever vara en hotfull, aggressiv och attackerande röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag som barn lät mig själv ta det personligt, och känna mig sårad, attackerad, och nedtryckt, när personer i min omgivning reagerade i emotioner, och skrek på mig, och kallade mig för diverse skällsord – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid dessa minnen, och tro att dessa minnen på något sätt är avbildande för hur verkligheten faktiskt fungerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att verkligheten inte i sig självt är en orsak till att emotioner uppstår inom mig, utan att detta är någonting som jag själv skapar, ackumulerar och definierar mig själv i enlighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när någon skriker på mig, så är vad som händer i verkligheten att ljudvågor rör sig mot min kropp, och fysiskt sätt omvandlas inte dessa ljudvågor till emotioner, utan det är ett beslut som jag tar inombords – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att när jag tar saker och ting personligt, så handlar det inte om vad någon har sagt till mig, utan det handlar om hur jag har tolkat och sedan inombords valt att definiera mig själv i enlighet med situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är onödigt, utan ändamål eller syfte att ta saker och ting personligt, och att det inte tjänar mig eller någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i att känna mig själv respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera genom att känna mig själv nedtryckt, och sårad, och som om att jag blivit utstött, och att jag nu inte har något annat val än att uppleva mig själv emotionellt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tolka situationer i och som emotioner och tankar, istället för att vara och uppleva mig själv direkt här i och som denna verklighet, och således inte tillåta, och acceptera mig själv att tolka denna verklighet, utan istället se denna verklighet direkt för vad den är – exakt såsom den är – vilket är en fysisk verklighet direkt här – och inte en emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som emotionen av att känna mig ogillad, sårad och respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att när en annan människa använder en hög röst riktad mot mig, att detta kommer, och måste påverka mig, och att det är en s.k. våldsam handling, som måste ha en effekt på mig, eftersom jag tydligen är känslig, vek, och ömtålig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idén av mig själv, och idén om hur situationen tydligen måste påverka mig, låser mig själv in i ett visst slags beteende, och gör mig oförmögen att faktiskt ändra på mig själv, och kliva ur mitt normala responsbeteende, och ändra, förändra, dirigera, och styra mig själv till att istället i detta ögonblick stå stabil – och låta orden gå igenom mig, utan att jag reagerar på dem eller definierar mig själv i enlighet med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är nödvändigt att reagera, och att jag har ett val – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är naturligt, och ofrånkomligt att jag reagerar i och som att känna mig sårad, och ogillad när någon i min omgivning använder en stark, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället andas, föra mig själv tillbaka hit, och slappna av i min kropp, och låten orden, ljudvågorna, och det som sägs rinna igenom mig, utan att jag reagerar, tar det personligt, eller definierar mig själv i enlighet med det som sägs, eftersom jag är här i min kropp – stabil – lugn – och säker på mig själv i det att jag vet att jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som omöjligt för mig att släppa taget om emotionen av att känna mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med denna reaktionen, och att tro att denna reaktionen är vem jag är, och att jag aldrig kommer kunna göra någonting åt den, och att det bästa jag kan göra är att förtrycka den, och således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker jag kan göra, det finns sätt jag kan applicera mig själv på, verktyg att använda, för att ta mig själv igenom denna punkten, för att röra mig själv igenom denna punkten och inte längre reagera i att känna mig själv sårad, ledsen och förödmjukad när människor i min omgivning talar i en stark, aggressiv, och forcerande röst

Självåtagande

När denna energi av att jag känner mig sårad kommer upp inom mig, då stoppar jag mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan ge efter för denna energin på något sätt, för de kommer denna energin att multiplicera sig, och ta över mig, utan jag måste stå, obeveklig, och andas igenom den, tills energin har passerat och det är någonting som rör sig inom mig; således åtar jag mig själv att säga jag är här, jag är inte denna energin, jag bestämmer mitt uttryck i detta ögonblick, och således andas jag genom energin, och i samma ögonblick lever jag ordet stabilitet – att jag är här – och jag stabiliserar mig själv i min kropp

Jag åtar mig själv att när en annan talar till mig i en stark, forcerande, och vad jag upplever vara aggressiv och hotfull röst, att då inombords, och i min kropp, slappna av, andas, och låta orden gå igenom mig, och således inte reagera på dem, hänga upp mig på dem, eller ta dem personligt, utan förstå att detta är endast en röst, och det är ljud, och ingenting som kan påverka mig emotionellt

När jag märker att jag reagerar i att känna mig själv sårad, utstött, förödmjukad, och förlöjligad när en annan talar till mig i vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, forcerande och argsint röst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rösten inte skapar upplevelser inom mig, utan det är jag som skapar upplevelser inom mig, och jag kan således också stoppa dem – och således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och ovillkorligt släppa denna emotionen av att känna mig sårad, och fysiskt se, att jag är inte sårad, utan jag är hel, fullständig, här med min kropp, och kapabel att andas, och vara närvarande



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 27 May 2014, 21:25

Dag 331: Vad tycker de om mig?
http://viktorpersson.eu/2014/05/27/dag- ... de-om-mig/

Har lagt märke till en reaktion som kommer upp inom mig i förhållande till en viss person i min värld – som vi kan kalla för person X.

När X tittar på mig, eller närmar sig mig upplever jag en inre krämpa, som att mina magmuskler dras ihop, och min solarplexus knycklar ihop sig – vilket alltså innebär att jag här arbetar med en form av rädsla. Om jag tittar på punkten kan jag se att rädslan har att göra med att jag ser mig själv som underlägsen denna andra person, samt även med det att jag tror att denna andra person i hemlighet har en negativ åsikt om mig.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv vara lugn i mig själv – bekväm i mig själv – och säker i mig själv – utan istället låter jag mig själv påverkas av vad jag tror att en annan tycker eller tänker om mig. Jag har även lagt märke till detta i andra situationer, att jag har en tendens att spänna min kropp i interaktion med andra, istället för att vara avslappnad och lugn med mig själv.

Ordet som jag vill träna på att leva för att assistera mig själv att ändra på den här upplevelsen är självtrygghet – att jag är trygg och lugn i min egen kropp på ett fysiskt plan – vilket är någonting som jag kan träna mig själv på genom att aktivt slappna av i min kropp när jag är runt andra människor – och låta mig själv glida tillbaka in i min kropp varje gång jag ser att jag spänner mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig när X tittar på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på ett fysiskt och omedvetet plan frukta att bli attackerad verbalt eller fysiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runt andra människor, att spänna mig själv, och andas högt upp i min bröstkorg, istället för att jag låter mig själv andas med hela min bröstkorg, andas djupt, och stabilt, och stadigt i varje ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera denna punkt genom att i varje ögonblick då jag lägger märke till att jag spänner mig själv – att jag då slappnar av – andas – och för mig själv tillbaka in och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera konfliktsituationer med människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ett beteendemönster där jag spänner mig själv, och aktivt håller mig själv tillbaka, och dämmer upp mitt uttryck av mig själv, där jag inte vill slappna av, och låta mig själv breda ut mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna rädsla inför att jag inte kommer kunna hantera en konfliktsituation, och se, inse och förstå, att även om jag inte kan hantera en konfliktsituation effektivt, så hjälper det inte mig att jag går in rädsla och spänner mig själv runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte tjänar någonting till, att då jag är runtomkring människor, att spänna mig själv, rädsla tjänar inte till någonting, och gör mig inte mer effektiv, stabil, eller direktiv, utan gör endast så att mitt fokus blir på rädslan, istället för på min fysiska verklighet här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att endast genom att stå stabil, här med och som min mänskliga fysiska kropp, kan jag faktiskt fokusera på vad som pågår runtomkring mig utan att vara distraherad, och således effektivt hantera och dirigera situationen som jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ordet självtrygghet, genom att i varje ögonblick då jag noterar och observerar att jag spänner mig, eller håller mig själv tillbaka inombords, att jag då med hjälp av mina andetag låter mig själv slappna av och glida tillbaka in i min kropp, och således vara bekväm, och lugn, och trygg i mitt eget skinn, trygg och bekväm i min egen kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, och otrygg i interaktion med andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en idé, och en definition av mig själv, att jag inte kan hantera andra människor, och att jag inte kan hantera konfliktsituationer med andra människor, och att den bästa strategin jag kan applicera är att hålla mig själv tillbaka, och försöka att i största möjliga mån undvika att förarga någon, eller undvika att få någon att plötsligt och oberäkneligt slänga ur sig någon kommentar gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en osäker och otrygg människa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, när jag befinner mig runtomkring andra i min värld, att det bästa jag kan göra av situationen är att beskydda mig själv, och i största möjliga mån göra så att ingen lägger märke till mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag faktiskt har en potential att bli effektiv att hantera och mästra relationer och förhållanden med andra människor – och att det är någonting som jag behöver träna på och där rädsla inte hjälper till detta på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv, att jag är en osäker, otrygg, och nervös människa, som inte på samma sätt som andra, effektivt kan interagera och röra mig själv i sociala situationer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta endast är en idé jag har av mig själv, och att jag faktiskt kan ändra denna, och besluta mig själv för att förändra mitt levnadssätt, och praktiskt, fysiskt och kroppsligt börja förändra min interaktion med andra människor, och här kan jag leva ordet självtrygghet – genom att jag i varje ögonblick då en spänning uppstår inom mig – att jag då andas, slappnar av och för mig själv tillbaka in och som min mänskliga fysiska kropp – och låter mig själv slappna av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när rädsla kommer upp inom mig, att då förhålla mig till denna rädsla, som om att den är någonting mer, överlägset, och större än mig, som jag inte kan påverka, ifrågasätta, eller dirigera, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblick då rädsla kommer upp inom mig, att genast applicera självförlåtelse, att genast applicera min självkorrektion, och således förstå, att om jag vill att jag ska ändras, då måste jag leva förändringen, jag måste aktivt dirigera rädslan, och jag måste aktivt ta beslutet att inte längre vara definierad och bestämd av rädslan – utan att jag istället bestämmer vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att om jag inte aktivt i varje ögonblick bestämmer vem jag är, och definierar mig själv, och skapar mig själv, så kommer mitt sinne att göra detta till mig, och jag kommer därmed att stå med en slutprodukt av mig själv som inte är effektiv eller kapabel att leva i denna världen på ett tillfredsställande sätt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att aktivt ändra mig – på att aktivt varje gång en emotion, känsla, eller tanke kommer upp inombords, att applicera självförlåtelse, att applicera min självkorrektion, och genast röra mig själv ut ur sinnet och istället skapa mig själv fysiskt, praktiskt och kroppsligt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att sinnet existerar endast därför att jag själv inte aktivt tagit ansvar för mig själv, och vem jag är, vem jag vill vara, och hur jag vill leva, vad jag vill stå för, och vad jag vill uträtta i mitt dagliga leverne, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett aktivt ansvar för vem jag är, och hur jag lever i varje ögonblick, och således existera, röra mig själv på, och leva i stundens hetta, där det senaste händer, det vill säga här, med mitt andetag, där livet spelar ut sig själv och där jag har tillgång till vem jag är och hur jag existerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv till att ta plats som skapare och som levare i varje ögonblick – i varje andetag – och således aktivt och medvetet skapa vem jag är och inte längre överlåta detta ansvar till sinnet

Självåtaganden

När jag spänner mig själv, håller mig själv tillbaka inombords, och andas ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta är en fysiskt manifesterat beteende av rädsla som jag aktivt måste ändra varje gång det kommer upp, och som jag måste ändra genom att applicera en fysisk och praktisk korrektion; således åtar jag mig själv att leva ordet självtrygghet – och med mitt andetag – med min kropp – aktivt slappna av – och glida tillbaka in i min kropp – och återigen vara bekväm – lugn – och här med mig själv

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att ta ansvar och skapa mig själv i varje ögonblick, att inte låta ett enda ögonblick glida ut i sanden, utan att jag befinner mig HÄR – konstant – att jag är alert och vaken – redo att se vad som pågår inom mig och ta handling – applicera självförlåtelse – och ändra mig själv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 31 May 2014, 20:41

Dag 332: Homeopatmedicinen
http://viktorpersson.eu/2014/05/31/dag- ... medicinen/

En envis tanke som kommit upp inom mig nu under ett par dagar har att göra med min partners homeopatmedicin. Detta var en medicin som jag och min partner åkte till Stockholm för att köpa – resan kostade väll drygt 200 kr och medicinen kostade sedan drygt 1200 kr – och på det hela taget kostade det alltså mycket pengar.

Vad som hänt sedan dess är att min partner på grund av vissa orsaker inte använt medicinen och detta är någonting som jag reagerat på och upplevt som jobbigt. Jag känner det som om att jag blivit respektlöst behandlad, och utnyttjad: för här har jag tydligen lagt ner stora resurser på att assistera min partner och sedan bara ”kastar hon bort det” – varje gång jag vill hjälpa min partner att ta denna homeopatmedicin gör jag det från denna upplevelse av ilska och frustration – i grund och botten utifrån stadgandet: ”Varför tar hon inte medicinen bara!?”

Jag inser att det finns ett problem när min utgångspunkt för att jag vill att min partner ska ta medicinen är pengar, och inte från att jag faktiskt bryr mig om min partner – faktum är att jag bryr mig bara om att pengarna ska utnyttjas effektivt – och att vi inte ska ”slösa” bort våra pengar.

I grund och botten handlar detta om mitt eget förhållande till pengar, och hur jag ser, hanterar och upplever pengar – som en dyrbar resurs som det absolut inte får slösas med – den ska användas nyttigt till sista enkronan – och ingenting får komma i vägen för detta.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när min partner inte använder sin medicin som vi köpt tillsammans, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och irriterad på vad jag upplever som ett ’slöseri’ med pengar – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma detta användande av pengar som dåligt och förbjudet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag blivit respektlöst behandlad, när jag lagt ner tid, och resurser på att skaffa någonting åt min partner, som hon sedan inte använder, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att assistera, stödja, och hjälpa en annan ovillkorligt, där jag alltså inte i hemlighet väntar mig någonting tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när jag inte känner det som om att min partner på ett tillräckligt ’snällt’ och ’uppskattande’ sätt visar att hon respekterar och tycker om min gåva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara villkorlig i min utgångspunkt när jag stöttar och assisterar en annan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta hur mycket en annan uppskattar mig och det jag gör, och när jag känner det som om att en annan inte på ett tillräckligt stort och övertygande sätt uppskattar mig tillbaka, att då bli arg, och frustrerad och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig någonting tillbaka från min partner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att assistera, och stötta en annan från utgångspunkten av att vara snäll, omtänksam, och givmild, så att jag ska kunna känna mig själv positiv, och som om att jag är en ’god’ människa – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min partner ska tacka mig, ska falla ner på sina bara knän och se mig som en räddare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett hemligt motiv när jag ger min partner, och andra i min värld, nämligen att jag ska få tacksamhet tillbaka, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ovillkorligt, att ge utan att förvänta mig någonting tillbaka, och låta utgångspunkt för min gåva vara att stötta, assistera, och hjälpa en annan, och inte att få mig att känna mig bättre, positivt laddad, och glad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min partner är oförskämd, och bortskämd, när hon inte på det sättet jag vill, tacksamhet tar emot min gåva, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på minnen från min barndom där min mamma sa till mig att jag var bortskämd, och oförskämd, de gånger då jag inte visade mig tacksam för det jag fick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera detta beteende – istället för att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att ge – nämligen att ge ovillkorligt – att ge utan att önska sig någonting tillbaka – att ge utan att behöva få någonting i gengäld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag själv inte ska ge sken av att vara tacksam och glad när jag får någonting av en annan, i rädslan för att jag ska bli uppfattad och fördömd såsom bortskämd, eller oförskämd, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en gåva, inte är en riktig gåva, såtillvida den är villkorad, en gåva kan bara vara en gåva när det inte finns några som helst villkor eller krav – och den är helt och fullständigt ovillkorlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att anledningen till att jag blir arg, och frustrerad, har faktiskt inget att göra med pengarna, utan har att göra med att jag inte upplever det som om att min partner på ett tillräckligt övertygande sätt visar att hon uppskattar och är tacksam för det hon har fått – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag hjälper eller assisterar en annan – att då se till att jag inombords är stabil och att min utgångspunkt är ovillkorlig – och att jag inte har en hemlighet i mitt bakhuvud om att jag förväntar mig någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och ha ett horn i sidan på ett slösaktigt användande av pengar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast bli arg, frustrerad och irriterad, när jag upplever eller känner det som om någon slösar med pengar, och inte använder pengar på ett effektivt, resultatinriktad, och ändamålsenligt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen av mig själv, där jag har använt pengar slösaktigt, där jag inte har förstått pengars värde, och bara kastat dem ut i sjön, för jag upplevde det som om att jag hade så många, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig själv för ett sådant beteende, och hålla kvar vid dessa fördömanden inom mig, istället för se, inse och förstå att slösaktighet med pengar inte är något dåligt, eller skamfyllt, eller något som bör förtryckas, utan istället en ineffektiv programmering som måste dirigeras, och korrigeras, vilket endast kan göras effektivt genom att förstå programmeringen, och sedan dirigera den, utan någon reaktion eller upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska bli slösaktig, och vårdslös med pengar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne inom mig själv, där min mamma sa till mig att en person i min släkt var slösaktig med pengar, och att jag därför borde se upp med hur jag använder pengar, så att inte jag blir en sådan där slösaktig figur som inte har någon koll – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att använda pengar, att frukta att investera, att frukta att nyttja pengar som ett verktyg för att skapa mig ett liv i denna världen, och istället tro att det bästa är att bara spara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska bli beroende av att spendera pengar, och att jag inte längre ska kunna ha kontroll på, och styra över utgifter i min värld, och att min ekonomi därför kommer att raseras, och inte längre vara stabil och stark, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att någonting ska gå fel med min ekonomi, att frukta att någonting ska hända som kommer att göra att jag inte längre har kontroll, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för att skydda mig själv cementera in mig själv i rädsla, och försöka spara mina pengar i det längsta, för att på så vis inte utsätta mig själv för någon slags osäkerhet

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, irriterad och frustrerad på min partner för att hon inte använder homeopatmedicinen, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna ilskan har ingenting att göra med att faktiskt hjälpa, och assistera min partner att må bättre, och är således onödig – det faktum att medicinen kostade pengar är trots allt inte relevant, eftersom min assistans är en ovillkorlig gåva – någonting som jag ger utan att förvänta mig någonting tillbaka; således åtar jag mig själv att andas – och istället för att fokusera på pengarna – se på min partners hälsa, och bry mig själv om min partner, och fokusera på att assistera och hjälpa min partner ovillkorligt och utan några förväntningar om att jag ska få någonting tillbaka

Jag åtar mig själv att sluta fördöma slösaktigt beteende, och sluta se mig själv som en bortskämd slösaktig människa – och således åtar jag mig själv att återställa mitt förhållande till pengar – och se att pengar är en resurs och ett verktyg för mig att använda mig av för att skapa min värld och för assistera och stötta andra – och för att skapa och bygga upp liv i denna världen



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 05 Jun 2014, 15:56

Dag 334: Fokus Tillbaka Till Mig
http://viktorpersson.eu/2014/06/05/dag- ... -till-mig/

Det verkar på något sätt alltid vara mer relevant vad andra gör, hur andra lever, vad andra säger, vad andra tycker, än vad JAG gör, säger, tycker, eller lever. I mitt liv har jag lagt märke till denna tendens framförallt i förhållande till hur jag ofta tenderar att fokusera på min partner och vad hon gör, eller lever, istället för att jag fokuserar på mig själv. Känslan som ackompanjerar denna upplevelse är en slags intensiv önskan om att få sträcka ut min hand och på något magiskt vis forma om min partner till att leva som jag vill.

Problemet är alltså att min fokus hamnar på min partner istället för på mig själv, vilket hindrar mig från att ta itu med de reaktioner jag upplever och korrigera mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag fokuserar på vad min partner gör och inte gör, så glömmer jag bort mig själv, och de reaktioner som uppenbarligen stiger upp inom mig, och som jag måste hantera, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för ögonblicket släppa taget om hur jag vill att andra ska vara eller inte vara, och istället fokusera på att transcendera och ta mig själv igenom mina egna reaktioner, och se till att när jag väl assisterar och stöttar en annan, att jag är klar och stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att min partner i mina ögon och enligt min uppfattning inte är tillräckligt fokuserad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och tänka på detta, och bli arg över detta, istället för att se, inse och förstå att denna reaktion som kommer upp inom mig inte handlar om min partner, och att det jag ser, faktiskt handlar om mig själv, och att det således är att motarbeta mig själv att lägga fokus på min partner istället för att fokusera på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åta mig själv att först och främst fokusera på mig själv, först och främst rena mig själv från alla energier och upplevelser, så att jag kan närma mig, och diskutera saker och ting med min partner, utan att ha en reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ändra på min partner, och således förlåter jag mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta endast är en distraktion för att jag inte ska se vad som faktiskt kräver arbete, och vad som faktiskt kräver att jag tar en närmare titt på, vilket är mig själv, och framförallt de reaktioner som dyker upp inom mig i de fall då jag tycker att min partner ’borde ändra sig’ – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig gåvan att fokusera ovillkorligt på mig själv, och att helt enkelt inte blanda in en annan, såtillvida jag inte är helt stabil inom mig själv, klar, tyst och jag vet vad jag gör, och jag vet att det jag gör är effektivt och gynnsamt för den andra personen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som visar vad min partner behöver ändra, då är detta en indikation på att det finns saker som jag behöver ändra i mig själv, och som jag ännu inte på ett effektivt sätt lyckats transcendera inom mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet för mig själv, att först och främst fokusera på mig själv, oavsett hur övertygande de där upplevelserna är som kommer upp inom mig, att jag ändå andas igenom dem, och sedan med mig själv tittar på dessa upplevelser, skriver om dem och applicerar självförlåtelse, så att jag således inte tillåter och accepterar mig själv att agera och leva utifrån en känsla, emotion eller tanke

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min partner visar reflekterar och speglar mig tillbaka till mig själv, och att jag således kan använda de reaktioner som kommer upp inom mig för att se vart och hur jag fortfarande har problem som måste åtgärdas, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag vill fokusera på vad min partner gör eller inte gör, och jag börjar tänka på att jag måste konfrontera henne, och få henne att ändra sig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta endast är en distraktionsteknik, så att jag ska undvika att se på de verkliga punkter som måste förändras, och de verkliga problem som kräver åtgärder, vilka existerar inom mig själv, och således åtar jag mig själv att vända blicken tillbaka mot mig själv – och fråga mig själv; vad visar detta av mig själv? Hur reflekterar min partner mig tillbaka till mig själv? Och utnyttja dessa spegelbilder för att röra mig själv snabbare i min process



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 09 Jun 2014, 21:19

Day 146: A Me-Moment
http://viktorpersson.com/2014/06/day-14 ... me-moment/

I was recently shown a point about myself, and here I am going to delve deeper into it.

So, the point is in relation to how I don’t accept and allow myself to through-out my day take these me-moments, where I take a short break or pause in what current responsibility I am involved within, and allow myself to for example, play with the cats, or talk with my partner, play some guitar, go outside for a while and take some sips of air.

The reason as to why I am not accepting and allowing myself to do this is because of anxiety, or more clearly put: I actually don’t even notice, or see that there is this movement in me that I’d like to have a me-moment, because I am in a state of anxiety, and in a state of ‘getting there’ – ‘doing that’ – ‘producing results’ – actually I am driving myself throughout my day utilizing anxiety as a fuel to produce results and to apparently get me somewhere.

Now, this is obviously not working very well, and the consequences of such a behavior, of being constantly on-point, constantly moving, working, pushing, focusing – being in but ONE state of being all the time as that of a spear-headed movement forward, is that I will become burned out – I will hit the wall so to speak. Thus, I see that I must practice giving myself those me-moments, I must learn to tune in with myself, and when I do my work, and I am pushing, and I am pressing forward, that I still accept and allow myself to take those small breaks, those moment where I go and do something just because – its fun and I enjoy it – and I find it relaxing.

Its important that I give myself these moments, because I am going to, if everything goes according to plan, be here on this earth for quite a while, and thus I must see to it that I care for myself, and care for my body, and that I accept and allow myself to move consistently, yet still give myself those needed breaks, where I just do something, because its comfortable, its nice, and it rejuvenates me and enables me to go back into focus-mode – and get done what I was walking.

Thus, the practical correction I want to apply here is that of living the word balance, and to move myself through-out my day in a pace that is slow and steady, to not over-do certain points, but to do them in such a way that I still have time for me, time for just being and doing something pleasurable, and within that shift my attention for a moment – so that I don’t get stuck in this fast and speedy way of living – where all that matters is that I go forward; slow and steady wins the race.

When moments arise in my world, where I feel that I’d like to have a break from what I am doing, or I feel that I’d like to go and play the guitar, pet the cats, take a walk, cook some food, do something pleasurable, and enjoyable – I commit myself to give me that me-moment – unless its crucial that I finish up and walk through some commitment or responsibility that I have taken upon myself.

Self-forgiveness

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not give myself those moments in my day, wherein I let go of what I am doing, and I allow myself to go and do something that I enjoy, such as for example playing with the cats, or talking with my partner, or playing some guitar – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to hold unto an idea of time effectiveness – wherein I think, perceive, and believe that my effectiveness with time is equal to how much time I spend on a particular point, instead of realizing that for my time to be effective, I must as well be effective, and I can only be effective when give myself moments of me-time – where I for a moment let go and allow myself to do something for no other reason but that I enjoy such a point

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to become stuck within and as a idea in my head of what it means to be effective, and to use time effectively, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to exist in a state of anxiety that I will waste my time, and that I will not utilize my time to its fullest potential – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that in holding unto and living from such a starting point – I am in-fact making my time ineffective – I am creating my fear – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not move myself within and as the natural flow of my day – and participate in points coming up without existing in this state of anxiety that ‘I must save my time’

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to exist within and as a state of anxiety, and fear that I am going to waste my time, and that I am not going to move myself properly to take care of my responsibilities, and commitments, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that in holding unto such a fear, I am creating that very fear, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not trust myself, and move through my day within and as self-trust, wherein I participate, interact and move myself within and as my responsibilities and commitments, not from a starting point of fear, but from a starting point self here – where I am here – present and moving myself in every breath to walk the points and direct the points that emerge here

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to exist in a state of distrust within myself, wherein I believe that unless I motivate myself with fear and anxiety, nothing will get done, nothing will move, and nothing will become the way I want it to become, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to value, and see, and define fear as my main point of motivation, instead of accepting and allowing myself to stand as my own point of motivation, and trust that I will get done the things I set my mind to – and that I’ve already proven to myself that this is the case

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to believe that if I let go of fear, that there won’t be any motivation within me anymore, that there won’t be any resolve within me anymore, and that my life will stagnate, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize, and understand how this is in-fact an idea, how it’s a perception that I’ve created, and that it’s not real – because what is real is that physical movement only requires physical energy, it requires a decision, and then I move myself according to that decision, and in that there is no fear energy required, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not let go of the fear energy, and accept and allow myself to motivate, move and direct myself according to the plans I’ve made for myself, according to what I see is practical and a priority, and as such not anymore drive myself through and as fear

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that the consequence of driving myself within and as fear is that I will burn myself out, and that I will create physical consequences for myself, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not be disciplined in stopping this fear, and each time that it comes up as a motivating factor, to take a breath, and to bring myself back here, and align myself into and as my physical body, and make the motivation of my movement, myself, wherein I stand as the motivation, I stand as the movement, I stand as the direction, I live the direction, I live the movement, and I as such do not require any energy to push my ahead

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not be alert and aware as to these movements coming up within me, that I’d like for example to play some guitar, talk with my partner, be with the cats, or go out and take a walk, and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to suppress these movements within me, instead of being aware of them, and giving myself such moments, seeing, realizing and understanding that in giving myself such small moments of self-expression, I am in-fact nurturing and stabilizing myself, which will in turn make me much more effective in all of my other responsibilities that I hold in my world and reality

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not give myself these small moments of expression, these small moments of me taking some time and simply enjoying myself, and expressing myself within and as a particular point, and I see, realize and understand that giving myself such moments is in-fact an investment that I make in myself, and that these small moments will support me in standing more firm and effective in other areas of my life

Self-commitments

I commit myself to give myself moments of me-time – wherein I do something that I enjoy to do – for no other purpose or reason but that I enjoy to do it; and I see, realize and understand that in giving myself these moments of expression I am supporting myself, and solidifying, and strengthening my stand in other areas of my life

I see, realize and understand that my general experience of myself is a holistic creation that involves who I am throughout my day, and that its not sustainable to only work, to only focus, to only labor, and push, but that I also require to give myself some moments where I break of my routine and do something that I enjoy – because I see, realize and understand that in order to be effective in my commitments and responsibilities – I need to care for and nurture myself, which I am able to do – through watering myself – watering here implying that I give myself these moments of enjoyment, pleasure, and unconditionally being here with myself

I commit myself to not stress through my day, and be anxious to move faster – and I commit myself to slow down and move within and as presence of breath – and see, realize and understand that I am only able to do what I am able to do in a breath – and that stress and anxiety is wholly unnecessary; thus I commit myself to move in the pace of the physical – in the pace of breath – and in the pace of my natural physical express



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 10 Jun 2014, 21:33

Dag 335: Underlägsenhet i Kommunikation
http://viktorpersson.eu/2014/06/10/dag- ... unikation/

När jag pratar med potentiella arbetsgivare har jag en tendens att bli nervös, och upplevelsen inom mig är att ”allt jag säger är fel” – det känns som om att jag är malplacerad – jag försöker passa in men det går inte.

Jag ser att grunden till denna upplevelse vilar i underlägsenhet, och hur jag tror mig själv vara mindervärdig en potentiell arbetsgivare, för att jag är löntagare, och den andra personen är företagare. I denna blogg kommer jag tittar närmare på denna reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ängslig när jag pratar med någon som är i en högre position i systemet i jämförelse med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är underlägsen och sämre än denna andra personen, och att ”allt jag säger är fel” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att det känns som om att ”allt jag säger är fel” – är därför att jag har en idé om att jag ska säga saker som är rätt – vilket i sin tur innebär att personen jag pratar med ska fatta tycke för mig och anse att jag har ett högt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde är beroende av att en annan människa ser ett värde i mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min utgångspunkt vara då jag pratar med människor i min omvärld, att jag är värdelös, och mindervärdig, och att människor runt mig har ett högre värde, och att jag därför måste prestera och visa mig själv i positivt ljus för att kunna bygga upp mitt värde och min självkänsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor i min värld, att då vilja säga de rätta sakerna, vilja säga de saker som jag vet att den andra personen kommer att ha en positiv reaktion gentemot och kommer att svara på genom att tycka om mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället träna, och öva mig själv på att kommunicera som en jämlik, där oavsett hur den andra människan svarar, att jag förblir densamma, och att jag förstår att mitt värde är okränkbart, eftersom jag har bestämt för mig själv att mitt värde och vem jag är inte kan kränkas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, speciellt sådana som är i en högre befattning än jag i arbetslivet, att då se mig själv som underlägsen, och såsom att jag är i en position där jag måste vara undergiven, och se till att jag uppför mig rätt, för annars kan tydligen jag förlora min självkänsla, och mitt egenvärde, som tydligen då är baserat på vad slags upplevelse denna andra personen har gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att en annan människa tycker om mig, istället för att jag låter mig själv lita på mig själv, tala och uttrycka mig själv i självförtroende och självtillit, och inte låta detta förtroende och denna tillit vara baserat på hur andra reagerar på mig, utan att jag istället lever dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli väl emottagen av människor jag pratar med, och vilja att de ska få ett positivt första intryck av mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor, att oroa mig själv för, och vara nervös för att jag ska råka säga någonting, eller att jag ska råka låta på ett visst sätt, som kommer få människor i min omgivning att reagera på mig, och inte gilla mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en fruktan, ångest och rädsla inför att inte bli väl emottagen – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag går in i och existerar i denna rädslan – så förtrycker jag mig själv och håller mitt naturliga, avslappnade uttryck av mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, och då speciellt människor med än högre befattning än mig i näringslivet, att tala och uttrycka mig själv avslappnat, och att lita på mig själv, och se, inse och förstå att oavsett hur en annan ser på mig, så står jag här med mig själv, så hedrar och respekterar jag mig själv, och låter mig själv gå in självfördömande eller någon annan komprometterande upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska göra bort mig med person som har en högre befattning än mig i affärslivet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att personen i fråga ska tappa respekten för mig, och ska se mig som en belastning istället för som en tillgång – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor i min omvärld ska se mig som en tillgång, och definiera mig som en värdefull människa, och se mig som viktig för deras fortsatta liv och existens, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag förtrycker och håller mitt naturliga uttryck av mig själv tillbaka när jag lever utifrån denna utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att personen med en högre befattning än mig är precis samma som jag, är gjord av samma substans, samma jord, och andas samma luft, dricker samma vatten som jag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna underlägsenhet jag upplever de facto är en illusion och att den på ett fysiskt plan inte existerar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vända dessa ögonblick av underlägsenhet genom att ändra mig själv – genom att låta mig själv ha förtroende och tillit till mig själv – och uttrycka, prata och röra mig själv med den andra såsom en jämlik – att jag har samma värde som den andra oavsett befattning eller position

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt egenvärde utifrån vilken position jag har i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min position blir mer, bättre, och starkare, desto högre upp i världshierarkin jag rör mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion, att det är ett falskt värde, för mitt faktiska värde är här såsom den jord jag är en del av och vars stoft jag är skapad av, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde från denna utgångspunkt – att jag är här – och det är min födslorätt såsom en fysisk varelse att vara lika värd som alla andra i denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte längre värdera och definiera mig själv utifrån pengar, och utifrån position, utan istället att se mig själv som en jämlik för att jag är en fysisk människa här – jord av samma substans som övriga varelser som rör sig på denna jord

Jag åtar mig själv att när jag pratar med en chef, eller någon med en högre position, eller befattning i systemet, att tala och uttrycka mig själv som en jämlik, och att låta mig själv slappna av, vara bekväm här i och som min kropp, och uttrycka mig själv naturligt – och förstå att mitt värde inte kan förändras på basis av vad någon annan tycker eller känner om mig

Jag åtar mig själv att öva mig på att leva självförtroende och självtillit när jag kommunicerar människor i min värld, genom att vara avslappnad, genom att vara lugn och bekväm i min egen kropp, genom att tala med en tydlig och stabil röst som är densamma oavsett vem jag talar med, och andas igenom de reaktioner och upplevelser som kommer upp inom mig själv i formen av nervositet och fruktan – och kontinuerligt ta mig själv tillbaka hit – tillbaka till min kropp – tillbaka till det som är riktigt



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 14 Jun 2014, 21:54

Dag 336: Korrigera Nervositet
http://viktorpersson.eu/2014/06/14/dag- ... ervositet/

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential




Return to “7 Years Journey to Life”

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest

cron