Viktor's 7 year Journey to Life

Place your Blogs Here
User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 16 Jun 2014, 20:39

Dag 337: Upplevelsen av att vara kritiserad
http://viktorpersson.eu/2014/06/16/dag- ... ritiserad/

När jag diskuterade en punkt med familj och släktingar idag kom en stark upplevelse upp inom mig, och för att mer specifikt definiera vad det var: det var ångest, blandat med nervositet, och underlägsenhet.

Kontexten var följande: vi satt och diskuterade ett jobb som jag ska ta mig an under sommarmånaderna. Jag har sett fram emot det och varit ganska stolt över mig själv för att jag lyckades få jobbet. När vi satt och pratade kom det fram att mitt jobb kanske inte skulle bli så roligt, och inte heller särskilt bra – det upplevde jag som en attack på mig – och det som kom upp inom mig var tanken att ”de bara försöker dra mig ner för att de är avundsjuka på mig”.

Några problem som jag ser här är att jag låter definiera mig själv utifrån vad människor i min omgivning känner och tycker i fråga om vad jag gör eller inte gör i mitt liv. Om jag har ett bra jobb, och jag tror att de är imponerade, då blir jag glad, jag känner mig stolt, och upprymd, och om det motsatta händer, då känner jag mig attackerad, trängd, och orättvist behandlad. Problemet är alltså att jag låter andra säga till mig vem jag är, hur jag ska uppleva mig själv, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, istället för att jag litar på mig själv, och det jag satt ut att göra för mig själv i detta livet.

Lösningen är att jag inte definierar eller ser mig själv från andras ögon, utan att jag istället ser mig själv för mig själv, och inte låter mig själv ha ett förhållande med mig själv som är baserat på vad jag tror att andra tycker om mig – utan jag måste istället leva för mig själv, och leva beslut, och röra mig själv, inte för att tillfredsställa andra, utan för att det är någonting som jag ser att jag vill involvera mig själv inom och syssla med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och känna mig själv attackerad, trängd, och ångestfylld när jag antar, och tror att människor ser ner på, eller inte värdesätter det jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och begära att människor i min omgivning ska vara positivt inställda till vad jag göra, och att de ska ’stötta mig’ och tycka att vad jag gör är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån utgångspunkten att vilja att människor i min värld ska tycka jag är duktigt och att jag gör bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och reagera i ångest, rädsla, och nervositet när jag tror att någon är över mig, och kritiserar mig, och att detta ligger hemligt i deras ord, och inte sägs direkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en ångest, och gå ett slags ångestfyllt självfördömande när jag tror att andra kritiserar mig, i rädslan att det är någonting som jag gör fel, och att jag personligt blir påhoppad och attackerad och att jag därför måste försvara mig själv mot dessa påhopp för att ’överleva’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min existens och mitt liv är hotat när människor runtomkring mig inte är vad anser är positivt inställda till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli mobbad och påhoppad av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig personligen attackerad, när jag tror att någon i min omvärld ser ner på mig, tittar på mig negativt, och inte anser att jag duger, eller att jag är så pass utvecklat och framåt i mitt liv som jag trodde mig själv vara – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett vad en annan säger och hur en annan säger detta – behöver jag inte ta det personligt – och jag behöver inte försvara mig mot vad som sägs, eller känna att jag måste hålla tillbaka mot vad som sägs och visa att ’jag minsann inte blir influerad’

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om att jag är påhoppad, attackerad, och kritiserad, och att detta skadar mig, och gör mig mindre värd, när andra människor i min omvärld inte på det sättet jag hoppas, och önskar står vid mig, och stöttar mig såsom jag tänkt och tycker att de borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha drömmar, idéer och definitioner i mitt sinne om hur jag tycker, och anser att människor borde vara mot mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på hur jag tycker att andra ska vara och uttrycka sig själva mot mig, att jag istället fokuserar på vem jag är, på hur jag uttrycker mig själv, på vad det är som kommer upp inom mig, och således inser att när jag har en upplevelse som kommer upp inom så handlar detta om mig, och ingen annan än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har låtit definiera mitt värde och min stabilitet på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på vad andra gör, fråga mig själv varför jag inte låtit mig själv tycka om och acceptera mig själv ovillkorligt, och varför jag låter mig själv påverkas, och reagera på hur andra ser på vad jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i mitt liv, och se, inse och förstå att bara om jag tillåter det, och bara om en sådan punkt existerar inom mig, kan andra påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt acceptera och älska mig själv, och leva detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att bli ledsen, fördöma mig själv, och ta det personligt när jag tror mig själv se att någon kritiserar mig, eller hoppar på mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas igenom dessa ögonblick, att stabilisera och grunda mig själv här i min kropp, jorda mig själv i min kropp, och förstå att vad som sägs är inget personligt utan det är bara ord och att dessa ord inte kan styra eller påverka mig såtillvida jag inte tillåter det – och således åtar jag mig själv att andas igenom och låta dessa orden ovillkorligt flyta igenom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att en annan människa i min omvärld kan påverka mig, och att jag därför har en rätt att beskylla andra människor när jag upplever det som om att de inte påverkar mig på ett tillräckligt positivt och givande sätt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan inte förvänta mig eller hoppas att människor i min omvärld ska påverka mig på rätt sätt, på ett sätt som jag upplever som givande och stöttande, och att det är en illusion att tro att det ska kunna ske, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa alla hopp, önskningar och begär om att människor ska påverka mig på ett positivt sätt som jag upplever som gynnande och trevligt, och jag åtar mig själv att istället stabilisera och grunda mig själv i min kropp och inte låta mig själv ta vad jag upplever och ser som kritik personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv vara på vakt och vara alert runt andra människor från en utgångspunkt av att jag hela tiden är beredd på att något ord som jag upplever vara kritiserande ska kastas ut mot mig och att detta kritiserande ord ska skada mig eller göra mig illa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att runtomkring andra människor existera i och som en fruktan att jag ska bli sårad, och att plötsligt och utan att jag kan förutse det ska en upplevelse dyka upp inombords som jag inte på något sätt kan kontrollera eller dirigera, och att den upplevelsen ska ta över mig, och göra att jag känner mig skit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra ska vara glada för min skull, att de ska vara imponerade av mig, att de ska vara stolta över mig och gratulera mig till vad jag upplever och ser som framgångar i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär inombords av att bli positivt emottagen och behandlad av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och förvänta mig att de ord som andra uttrycker alltid och konstant ska vara positiva och att de ska få mig att känna mig positiv glad och bekväm inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att själv ta ansvar för att jag skapar mig själv såsom orden positivitet och bekvämlighet och således slutar vänta på att någon annan ska ge det till mig

Självåtagande

När jag upplever en reaktion inom mig, av att jag känner mig sårad, ångestfylld, och skärrad, för att jag känner mig kritiserad av en annan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att vad denna andra person uttrycker gentemot mig, inte handlar om mig, och att det inte är någonting personligt, och att det inte är någonting som måste påverka mig, och således åtar jag mig själv att andas och stabilisera, och jorda mig själv i min kropp – och stå orubblig inom och som mig själv och inte låta mig själv förändras eller påverkas av en annans ord

Jag åtar mig själv att acceptera och älska mig själv ovillkorligt – och leva detta praktiskt genom att oavsett vad en annan säger eller tycker om mig – att jag andas – att jag jordar mig själv här och släpper de energier som kommer upp inom mig och förstår att det som en annan uttrycker eller lever inte handlar om mig och inte definierar mig – och att jag värdesätter mig själv – jag älskar mig själv – jag accepterar mig själv och således behöver jag inte detta från någon annan



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 20 Jun 2014, 22:22

Dag 338: Vara Mig Själv Med Andra
http://viktorpersson.eu/2014/06/20/dag- ... med-andra/

Fortfarande dyker mycket nervositet och ångest upp runtomkring människor, speciellt när jag träffar nya människor, eller hälsar på människor som är i en grupp – och det grundläggande problemet som jag ser är att jag bryr mig om vad de tycker om mig, hur de ser mig, vad de känner om mig, och vilket intryck jag gör på dem, och i detta glömmer jag helt bort mig själv – vilket naturligtvis är någonting som jag måste arbeta med.

Jag ser att mitt mål är att jag vill kunna gå in i ett rum med människor, vara helt avslappnad och lugn, och hälsa på dem naturligt, utan att göra mig till, utan att försöka vara varken mer eller mindre än mitt naturliga jag, mitt avslappnade och bekväma uttrycka som är jag själv.

Precis som med andra rädslor jag har burit på ser jag att även med denna finns det en underliggande tillit till rädsla, en tro att jag behöver denna typen av upplevelser för att fungera, och att jag utan dem inte skulle kunna fungera i samma utsträckning som jag gör nu – och detta är naturligtvis en lögn och någonting som jag aktivt måste arbeta med för att inte låta mitt liv bli en enda röra av rädsla och nervositet.

Saken är som så, att jag behöver inte rädsla, nervositet eller ångest, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ha en annans acceptans, tillit eller kärlek, utan det jag som jag behöver är mig själv, det är själva kärnan i det hela – jag måste ha mig själv tillbaka – jag måste låta mig själv acceptera och älska mig själv och sluta hoppas, eller önska mig att det ska komma utifrån – för det kommer inte komma utifrån – aldrig någonsin.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar nya människor, introducerar mig själv, och pratar med andra, att bli blyg, och hålla mig själv tillbaka, och vara ängslig och rädd för hur jag betraktas, och hur jag ses av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte ska duga, och vara tillräckligt bra för att andra ska acceptera mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga upp och stärka mig själv, och bli mer i situationer, för att på så vis försöka hindra att någon tycker illa om mig, eller inte accepterar mig som jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att hålla mig själv tillbaka när jag hälsar på människor jag inte har något nära förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är något fel på mig, ett stort misstag, och att jag inte vet, eller kan på ett effektivt sätt lokalisera detta misstag, utan att jag således måste som en säkerhetsåtgärd, alltid hålla mig själv tillbaka, och se till att jag inte går utöver gränserna, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och närma mig själv människor utifrån en känsla av underlägsenhet, där jag tror att jag måste förändra mig själv och vara en ’bättre jag’ för att jag ska bli accepterad, istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, och att jag inte behöver vara en ’bättre jag’ runtomkring människor utan att jag istället helt enkelt kan vara mig själv och acceptera mig själv helt och hållet – totalt och fullständigt – och utan att försöka ändra på mig själv för att passa in

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ändra mig själv för att passa in när jag närmar mig själv människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag tydligen inte duger, och inte är lika mycket värd som andra, och att jag därför måste förändra och styra mig själv till att bli annorlunda och bättre, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo och totalt acceptera mig själv, vara bekväm i mig själv, vara avslappnad och lugn, och lita på mig själv när jag närmar mig andra människor, att lita på mig själv att oavsett vad, så kommer jag stå med mig själv, vara här och stötta mig själv, och assistera mig själv, och att ingenting jag möter kan förstöra eller förändra detta förhållande som jag har till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig själv människor från en utgångspunkt av självförtroende och självaktning, och förstå att jag är jämlik dem och de är jämlik mig, och att vi är båda två fysiska varelser i denna fysiska värld, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara naturlig när jag närmar mig människor, att ge fokus på mitt andetag, och min kropp, och stoppa de där rädsloreaktionerna som kommer upp inom mig, att sakta ner mig själv och närma mig personen i fråga som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv att mitt naturliga jag, att den jag är när jag inte gör mig till eller försöker vara någon annan, att denna del av mig inte är tillräcklig, att den är dålig, och måste förändras, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och omfamna mig själv såsom mitt naturliga och ovillkorliga uttryck, såsom vem jag är utan reaktioner, utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i rädsla när jag närmar mig själv människor, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv börja inbilla mig, fantisera, och projicera, och fundera över hur de ser på mig, och vilket intryck jag ger gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, att lugna mig själv, att ta ett djupt andetag in och sedan andas och stabilisera mig själv här i och som min kropp och uttrycka, röra och motivera mig själv från denna stabiliteten som finns i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan över hur andra människor ser på och upplever mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av att jag måste bli accepterad och omtyckt av andra, jag måste få en plats i andra människors liv, jag måste vara en del av deras samvaro för att jag ska kunna vara stabil, och tro att om jag inte lyckas med det, då kommer jag att misslyckas, och inte kunna vara stabil, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på andra, och tro att de vet mer än mig, kan mer än mig, och är bättre än mig, och att jag därför måste ställa mig i underläge till dem, och försöka bli accepterad av dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, älska och respektera mig själv, och leva detta genom att se och leva mig själv som en jämlik till andra, och inte längre existera i och som en rädsla för hur andra ser eller inte ser mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag är med andra människor, fokusera på att slappna av i min kropp, att andas djupt, och vara närvarande här i och som hela min kropp, och uttrycka mig själv från denna stabiliteten som existerar som hela min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, vara hård mot mig själv och attackera mig själv inombords, genom att dra upp situationer med andra människor, där jag tror att de på något sätt reagerade negativt i min närvaro, och se det som ett misslyckande, och som någonting dåligt, och som om att jag har gjort någonting oförlåtligt, och någonting som jag inte får göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det enda acceptabla sättet att leva på för mig, är att säkerställa att alla, alltid och i alla lägen tycker om mig och upplever mig positivt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting som jag kan styra över, och i slutändan, inte någonting som jag borde bry mig själv om, eftersom jag måste acceptera mig själv, jag måste älska mig själv, och jag måste stå som min egen stabilitet, min egen styrka, min egen motivation, min egen tillit, och således stå oberoende oavsett vad andra känner, vad andra tycker och hur andra ser mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som rädsla runt andra människor, speciellt i situationer när jag träffar andra människor och presenterar mig inför dem, eller när jag uttrycker mig själv inför andra människor, eller närmar mig andra människor, då stoppar jag mig själv, jag andas in, och ut, och jag ser, inser och förstår att här måste jag ändra mig själv – och stabilisera mig själv i min kropp och således lita på mig själv, respektera mig själv och acceptera mig själv, och låta mig själv vara naturlig som jag är; således åtar jag mig själv att slappna av i min kropp och uttrycka mig själv naturligt och ovillkorligt – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig över hur den andra människan ser eller upplever mig

Jag åtar mig själv att bli mer disciplinerad med att stoppa denna rädslan, och att stoppa den kontinuerligt och varje gång den kommer upp inom mig, och applicera självförlåtelse på den i ögonblicket, och andas igenom och släppa den ovillkorligt, istället för att låta den gro inom mig, och leda till att jag blir besatt av den – således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att lokalisera all den rädsla som kommer upp inom mig på en daglig basis och ovillkorligt i det ögonblicket applicera självförlåtelse och släppa den – och gå vidare med min dag – jag accepterar inte mig själv som rädsla – jag accepterar mig själv endast om liv där jag lever till min fulla potential



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 28 Jun 2014, 21:37

Dag 339: Reaktioner i förhållande till konflikt
http://viktorpersson.eu/2014/06/28/dag- ... -konflikt/

Idag hade jag en konflikt med en person i min värld och jag ska i denna blogg arbeta med de reaktioner som kom upp inom mig i och med denna konflikt.

De emotioner som dök upp inom mig var nedslagenhet, depression, hopplöshet, skuld och ängslan – jag var nedslagen, och kände mig hopplös därför att jag tyckte det var dumt att situationen utvecklade sig till en konflikt. Ängslan upplevde jag därför att jag var orolig över hur denna konflikt påverkade mitt förhållande med personen i fråga, och jag kände skuld för jag var ansvarig för konflikten och hur den utvecklade sig.

Själva konflikten och vad den handlade om kommer jag inte gå in närmade på i denna blogg, utan här kommer jag fokusera på de emotioner som dök upp inom mig när konflikten var till ända. Dessa reaktioner ser jag blev stimulerade av hur jag upplevde att den andra personen tilltalade mig, vilket jag tyckte var abrupt, ovänligt, och hårt, och inte som jag hoppats, vänligt, trevligt, mjukt, och inbjudande.

Det var uppenbart onödigt att inleda denna konflikt, men på sätt och vis även gynnsamt, eftersom jag ser hur jag fortfarande låter mig själv ta det personligt, bli ledsen, och påverkad av hur andra känner sig, vad andra säger om mig, och vilket röstläge de använder sig av. Det är även någonting som jag kan märka i andra delar av mitt liv, även fast de i dessa dimensioner inte är lika starka och överväldigande reaktioner, utan där förekommer denna typ av upplevelse mer subtilt, och i formen av tankar som smyger sig upp lite här och var.

I vart fall ser jag att denna punkt är viktig för mig att arbeta igenom, så att jag kan hantera konflikter i min värld utan att jag tar det personligt eller låter mig själv känna mig nedslagen och förnedrad, jag måste lära mig själv att stå stabil och förhålla mig opersonligt till min verklighet oavsett vad som sker – vilket naturligtvis är mycket svårt, men det är min slutdestination.

Ett ord som jag ser att jag kan leva för att assistera mig själv att gå igenom denna punkt är objektivitet – vilket jag kan leva genom att träna mig på att bara hantera situation praktiskt, och vara brutalt ärlig mot mig själv när jag ska prata eller uttrycka mig själv, om det jag säger är av praktiskt värde, eller om det har en utgångspunkt i emotioner och känslor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och uppleva mig själv nedslagen, ängslig, hopplös, och deprimerad när jag haft en konflikt med en annan, eller när jag har en konflikt med en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ”jag är inte förstådd” – ”jag är inte uppskattad” – och låta dessa tankar skapa min upplevelse av mig själv – där jag känner det som om att en annan är emot mig och vill skada mig och att jag därför har en rätt att bli ledsen – ta det personligt – och se mig själv som ett offer för situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är underlägsen människor i min omvärld, och att när de talar i ton som jag upplever är nedvärderande, och strikt, att jag då blir skadad, misshandlad, och mentalt utsugen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som ett offer för situationen, och som ett offer för de upplevelserna som dyker upp inom mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig anklaga den andra personen såsom att vara ”för hård” mot mig och såsom att ”skada mig” – och tro att jag p.g.a. detta har en rätt att bli ledsen, nedstämd och känna mig hopplös, för tydligen har jag inte blivit behandlad på ett sådant sätt som jag tror, och tycker är positivt och bra, och såsom jag borde bli behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en känsla nedstämdhet, och misslyckande, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inombords kritisera mig själv för att konflikten uppstod, och kritisera den andra människan för att konflikten uppstod, och tänka att det var dumt, det var tragiskt, och det var hemskt att konflikten uppstod, och att den egentligen inte borde ha uppstått, utan egentligen borde jag inte uppleva mig själv på det här sättet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer, tankar, och fantasier inombords, om hur jag tror, tänker, och antar att min värld bör vara, och hur jag bör vara, och hur jag bör uppleva mig själv, istället för att jag låter mig själv hantera och dirigera vad som faktiskt kommer upp inom mig, och hantera och dirigera min värld såsom den faktiskt ter sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga den andra människan för sättet jag upplever mig själv på, och tänka att om det inte varit för dem, så hade jag inte upplevt mig själv såhär, utan jag hade istället varit mycket mer stabil, mycket mer säker, och mycket mer direktiv inom och som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina inre reaktioner av att känna mig kritiserad, bortkörd, och avvisad, genom att projicera dessa reaktioner på andra människor och tänka att det är deras fel, och att de måste ändra sig, och att jag inte behöver ändra mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och låta mig själv ovillkorligt hantera, styra, och dirigera de upplevelser som kommer upp inom mig, och göra detta direkt, och inte anklaga någon annan, för jag ser, inser och förstår att de upplevelser som dyker upp inom mig är jag själv, och har inte med någon annan än jag själv att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hysa agg mot den andra människan, och spänna mig själv när jag talar med dem, i tron att de gör någonting, eller har gjort någonting som är fel mot mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag hyser agg mot den andra människan, och visar min missnöjdhet, att jag på det viset tar hämnd, och återtar min ställning, istället för att se, inse och förstå att min ställning aldrig har förlorats, och att min ställning aldrig har påverkats, och att den andra människan faktiskt aldrig har gjort någonting gentemot mig, utan att den upplevelsen jag har är någonting som jag skapat själv, och någonting som jag har närt själv, och någonting som jag har gjort verklighet inom mig själv och således någonting jag måste ta ansvar för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig att den andra personen nu inte tycker om mig, och att vi nu har skapat en klyfta mellan oss som inte går att reparera och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, nervös och ängslig för vad andra tycker om mig, hur andra värderar mig, hur andra ser mig, och vilket slags betyg de sätter på mig i fråga om hur nära jag är dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag låter mig själv påverkas och influeras av mina rädslor av vad andra tycker om mig, istället för att stabilisera mig själv här i och som min kropp, i och som mitt andetag, och röra mig själv i jämlikhet med och som min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad på en annan i min värld när de inte är så pass ambitiösa, och bryr sig så mycket om saker som jag tycker är viktiga, och som jag tycker de ska bry sig om, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och skapa ett begär inom mig, att alla ska tycka, känna, och vara som jag, och att varje gång jag säger, eller gör någonting, att alla i min omvärld genast och ögonblickligen ska åtlyda detta, och finna sig i, och styra sina liv utifrån hur jag skapat och baserat och byggt upp mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska vara som jag för att jag ska vara stabil, säker och trygg inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att så fort människor i min omvärld inte på ett positivt och enhälligt sätt ställer sig bakom mig, och driver sig själva, precis så som jag driver mig, och gör, och prioriterad det jag prioriterar, att då tro att någonting är fel, och att denna andra personen misslyckas med att göra det den borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om hur andra människor borde leva, för att jag ska vara tillfreds med dem, och för att jag inte ska bli arg, frustrerad, och irriterad på dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och släppa denna idé om att andra måste göra, och måste vara som jag är, och att det är någonting fel på dem så fort de inte agerar, lever, eller prioriterar som jag gör i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv emotionellt nedslagen när en annan människa inte vill göra som jag vill att denna andra personen ska göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa min stabilitet, och trygghet inom och som mig själv på en känsla, och upplevelse av att andra håller av mig, och gör efter mig, och tycker jag är duktig, ambitiös, och effektiv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt degraderar och försätter mig själv i en inre apati, och där jag gör mig själv inkapabel till att effektivt hantera och dirigera min värld, och människor i den, eftersom jag existerar i en idé av vad min värld borde vara, istället för att hantera, och dirigera min värld som den faktiskt är och existerar i detta andetag

Självåtagande

När jag märker att jag reagerar i nedslagenhet, ängslighet, och att känna mig själv dålig, för jag har tänkt att en annan person varit elak mot mig, och illasinnad, genom att de talat i ett visst slags tonläge, och med vissa ord, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det är i detta läge jag måste stoppa mig själv, andas, och se att det som sägs och görs inte är något personligt skadande gentemot mig, och att jag faktiskt inte blir sårad, och således åtar jag mig själv att andas, och att stabilisera mig själv i min kropp, och lyssna ovillkorligt på vad som sägs, och förstå att det som sägs är ord, och att dessa orden i faktisk mening inte kan skapa en upplevelse inom mig, och att jag således inte kan påverkas av dessa orden såtillvida jag inte tillåter det – så jag låter mig själv således objektivt lyssna på det som sägs – och vara professionell – och förstå att det inte handlar om eller påverkar vem och hur jag är

När jag märker att jag blir arg, frustrerad, och irriterad, för att en annan inte prioriterar, tänker, och agerar som jag skulle gjort i deras situation, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår hur en annan är, inte är fel bara för att de inte är som mig, och att jag inte kan förvänta mig, eller kräva av människor att de ska vara som mig, se på saker som mig, ha samma förståelse som mig, och vilja samma saker som mig, och således åtar jag mig själv att förstå människor såsom de existerar – att lära känna människor såsom de är och förstå att jag inte kan få dem att bli som jag vill att de ska vara – i vart fall inte genom att attackera dem och vara arg på dem – och således jag mig själv att ha tålamod och träna mig själv på att lyssna och förstå andra människor – var de kommer ifrån, hur de blivit så, varför de är som de är, och hur jag assistera att bli mer effektiva i sina liv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 09 Jul 2014, 21:23

Dag 440: Stress på jobbet
http://viktorpersson.eu/2014/07/09/dag- ... pa-jobbet/

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 03 Aug 2014, 20:18

Dag 442: Tvingad till skratt
http://viktorpersson.eu/2014/08/03/dag- ... ll-skratt/

Ibland märker jag att jag skrattar eftersom jag känner mig själv tvingad till det. Det händer när jag kommunicerar med andra människor i min värld och de gör något slags ansats till skämt eller någon annan lättsam handling som jag inte genuint roar mig. Det som kommer upp inom mig då är en rädsla för att om jag inte skrattar eller erkänner den andra personens ’roliga’ handling eller uttryck, att jag då kommer göra dem ledsna, upprörda och inte längre ha dem till att tycka om mig. Rädsla är alltså drivkraften bakom varför jag tvångsskrattar under vissa omständigheter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tvingad till att skratta när andra människor gör någonting som är menat att vara humoristiskt eller roande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att om jag inte skrattar eller erkänner denna andra människans humoristiska handling, att den personen kommer bli avigt inställd gentemot mig, bygga upp ett motstånd mot mig, och inte längre vilja vara min vän eller kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara alla människors bästa kompis i alla lägen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli ogillad, ratad, bortkörd eller ignorerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv för att bli omtyckt av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en fruktan inför att vara isolerad och inte ha några kompisar och inte vara en del av gänget och inte ses som en acceptabel människa som är en erkänd del av samhället och gruppen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte le eller skratta mot människor i min omgivning när de gör ansatser till att vara roliga eller humoristiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det värsta som kan hända är att personen i fråga inte längre vill vara med mig, eller inte längre tycker om mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att i grund och botten är det inte något rationellt att frukta, eftersom det faktiskt inte kommer några negativa utflöden som direkt påverkar min värld från detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stå stabil i och som mitt eget värde av vem jag är i varje andetag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara osäker på mig själv och känna det som om att jag behöver och måste ha andra personers hjälp, stöd och erkännande för att jag ska veta vem jag är, och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå på egna ben, och våga stå upp i och som mitt eget liv, och således sluta frukta vad andra tänker, eller tycker om mig, och istället stå stabil här med mig själv och lita på mig själv, att oavsett vad kommer jag att stå med och som mig själv och gå igenom de punkter som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv i underläge gentemot andra människor i min värld och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag måste ha deras hjälp, erkännande, och stöd för att jag ska kunna fungera effektivt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag inte är underlägsen, eller sämre än andra, och att detta är en bild jag skapat av mig själv som inte står i samstämmighet med vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och i varje ögonblick när jag är runtomkring andra, träna mig själv på att leva och stå som stabilitet och vara ärlig mot mig själv, och när denna ångest och rädslan kommer upp inför vad andra tycker eller tänker om mig, att jag genast stoppar och för mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mig själv – och dirigerar mig själv till att stå upp och förändra mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös när andra skrattar eller uttrycker sig själva med självförtroende och självsäkerhet runtomkring mig och tänka och uppleva det som om att jag då är förminskad och måste hävda mig själv och göra mig till för att passa in bland de andra människorna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig osäker istället för att låta mig själv ta mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv avslappnat, obehindrat och i lugn och ro med mig själv här där jag litar på mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir stel och obekväm och reagerar i nervositet och ångest när en annan människa skrattar eller uttrycker sig själv med självförtroende och lätthet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp och jag åtar mig själv att andas djupt, och lugnt och stilla ta tillbaka min närvaro till min fysiska kropp och till vad det är jag gör här i ögonblicket – och låta mig själv slappna av och bli lätt och ledig i och som min mänskliga fysiska kropp



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 12 Aug 2014, 07:06

Dag 442: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid
http://viktorpersson.eu/2014/08/12/dag- ... -lite-tid/

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 18 Aug 2014, 08:41

Dag 445: Upptagen i Drömmar
http://viktorpersson.eu/2014/08/18/dag- ... i-drommar/

Igår när jag hade arbetat färdigt och skulle gå hem för dagen märkte jag att jag hade blandat ihop mina nycklar till arbetet, med mina nycklar hem, och på så vis lyckats låsa in mina egna nycklar där nycklarna till arbetet annars ska låsas in. Det var som om att jag för några ögonblick helt lämnat detta jordeliv och besökt min egen personliga värld inuti i mitt huvud medans jag tog om hand om nycklarna, och därför hade jag helt förbisett vad det var jag gjorde med min kropp.

Vad var det då som jag tänkte på? Jo, det var bl.a. om jag ska börja träna, eller inte, samt även vilket slags jobb jag skulle vilja ha i framtiden, och en annan punkt som jag influerade mig var att det satt en person inne på kontoret, och jag började därför fundera på om jag skulle börja prata med honom eller inte.

Men, jag ska ta och arbeta mer med endast en av dessa punkter, och jag kommer att gå vidare med den här punkten att tänka på vad jag ska arbeta med i framtiden.

Själva tanken var tog sig formen i att jag funderade på om jag inte skulle söka ett visst jobb, och ändra mitt beslut avseende var jag ska bo efter jag är färdig med mina studier. Energin som kom upp inom mig när jag tänkte på detta var hopp, extas, och spänning – en känsla av upphetsning dök upp inom mig, och jag kan verkligen se, att det är denna känslomässiga reaktion som får mig att om och om igen fundera på och förändra planerna inför min framtid; det är som min drog så att säga.

Vad som är intressant att se är att jag söker äventyr, upphetsning, och extas genom att ändra på framtidsplaner i mitt sinne, men hur hade det varit om jag istället levt dessa orden praktiskt och fysiskt?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera och drömma om framtiden, att drömma om att hitta ett arbete som är utmanande, givande, och stärkande, och som andra människor i min omvärld ser upp till mig för att jag har fått, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter mig själv, och försöka hitta mig själv genom ett arbete, och tänka att ett arbete kommer ge mig det jag söker efter, och kommer att skapa mig till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera och placera orden växa, expandera, utmaning, och äventyr i ordet arbete, och jobb, och tänka, samt tro att det är endast genom ett arbete, och det är endast genom att tjäna pengar, och det är endast genom att skapa mig själv en karriär som jag kan expandera, som jag kan växa, och bli mer stabil i och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera min tid till att drömma om vem jag kan bli, och hur jag bli i mitt huvud, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, att vara på riktigt, och att således skapa mig själv aktivt i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja ha ett topparbete, ett arbete som andra människor tycker är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt arbete, och tänka att mitt värde, och min förmåga att expandera, att växa, och att styra mig själv är i direkt förhållande till mitt arbete, och att det inte finns någonting jag kan göra på egen hand, utan att mitt arbete avgör vem jag är och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få ett arbete som är utmanande, som är aktivt, som är attraktivt, som är engagerande, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva dessa orden som mig själv här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter mig själv i mitt sinne, i en inbillad framtid, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och fantisera om hur jag skapar mig själv till att ha viss kunskap, till att ha vissa utbildningar, till att ha en viss förståelse om saker och ting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om vem jag kan vara, och hur jag kan vara, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att använda varje dag till att leva, och skapa mig själv till min fulla potential, och således inte låta denna potential jag ser för mig själv vara en bild, och en fantasi i mitt sinne, utan att jag istället för denna potentialen hit, och lever denna potentialen som mig själv, och skapar mig själv som denna potentialen, och assisterar, samt stöttar mig själv att göra detta, genom att ge mig själv tid och tillfälle till att sitta ner och skriva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och projicera orden äventyr, växa, expansion, nöjsamhet, glädje, och utveckling in i framtiden, och i förhållande till mina drömmar om vilket arbete jag ska skaffa mig själv, om vilket hus jag ska köpa, om vilken bil jag ska ha, om vilka slags olika saker som jag ska ta för mig själv i framtiden, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra dessa orden tillbaka till mig själv här, och se att det är ord som jag kan leva praktiskt i och som varje ögonblick, att jag kan praktiskt leva äventyr här, praktiskt leva växa här, praktiskt leva expansion här, praktiskt leva utveckling, nöjsamhet, och glädje här, och att de fantasier, och drömmar jag har i mitt sinne, faktiskt inte ger mig den möjligheten, utan det är endast någonting som jag kan göra med mig själv, HÄR i och som denna fysiska, faktiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjlighet att leva alla de ord som jag definierat i förhållande till sinnet, som mig själv, här i och som min mänskliga fysiska kropp, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på mig själv, och vänta på att mina drömmar, mina fantasier, och planer ska realiseras, för att jag ska kunna leva sådana ord som intensitet, som expansion, som utmaning, som närvaro, som förnöjsamhet, istället för att se, inse och förstå att varje dröm jag har i mitt sinne, varje fantasi, representerar ett ord som jag kan ge till mig själv och leva praktiskt och fysiskt varje dag, och leva på ett sådant sätt att jag stöttar mig själv i vem jag är, och hur jag lever, och hur jag rör mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta och leva äventyr, expansion och utmaning som mig själv här i varje ögonblick, och således praktiskt definiera för mig själv hur jag kan skapa mig själv som dessa orden, och därför sluta söka efter mening, efter värde, efter mig själv i en framtid som finns i mitt sinne, i ett arbete, och i en karriär som jag tror kommer att mig det jag vill ha, och det jag önskar, istället för att se, inse och förstå, att det jag vill, och det jag önskar är mig själv, och att jag är stabil och låtar mig själv leva praktiskt, fysiskt, och här, i närvaro av mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fantisera om min framtid, om arbete, om vad jag ska göra, om hur jag ska göra, om vad jag ska studera, och om vad jag inte ska studera, då stoppar jag mig själv, jag tar mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tänker i mitt sinne, så är jag inte här, och jag lever inte praktiskt, och använder inte den tid som jag har här till min bästa förmåga, och således åtar jag mig själv att andas, och släppa dessa fantasier, och inte medverka i dem, utan istället jorda mig själv här, med och som min mänskliga fysiska kropp och mitt andetag; jag förstår att dessa fantasier och drömmar inte är verkliga, och inte tjänar något annat syfte än att ta mig bort från min kropp, och bort från vad som är verkligt, och riktigt

Jag åtar mig själv att föra mig själv tillbaka hit, och leva praktiskt de ord som mina fantasier representerar, varav ett av dem är äventyr – och således åtar jag mig själv att leva äventyr praktiskt i och som min värld, genom att vara uppmärksam, och medveten om det lilla, om det små, om det som jag inte tidigare har sett, att vara observant, och se att varje ögonblick har en potential för att se, förstå, uppleva och lägga märke till någonting nytt, och att således varje ögonblick kan vara ett äventyr om jag skapar det till att vara på det viset



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 10 Sep 2014, 21:14

Dag 446: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?
http://viktorpersson.eu/2014/09/10/dag- ... larar-det/

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 20 Sep 2014, 21:39

Dag 447: Onödig Nervositet
http://viktorpersson.eu/2014/09/20/dag- ... ervositet/

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 13 Oct 2014, 22:28

Dag 446: Konsten Att Angöra En Tentamen
http://viktorpersson.eu/2014/10/13/dag- ... -tentamen/

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld




Return to “7 Years Journey to Life”

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 2 guests

cron