Dag 447: Rätt beslut?
http://viktorpersson.eu/2014/11/15/dag-447-ratt-beslut/
En konsekvent återkommande upplevelse och tillika mentalt beteendemönster är att jag faller tillbaka på beslut jag tagit, ångrar mig, och börjar tvivla att jag tagit rätt beslut. Detta mönster startar genom att jag börjar underhålla en rädsla, eller ångest som kommer upp inom mig, som i stort sett alltid relaterar tillbaka till en rädsla för att jag inte ska kunna försörja mig själv och tjäna mitt eget uppehälle i framtiden.
Detta leder till att jag upplever svårigheter att ta beslut som jag sedan står vid och gör verklighet utav, eftersom jag ofta ändrar mig, byter riktning, och försöker göra någonting annat som jag tror vara mer rätt, och en bättre riktning än den förra jag valde.
Jag kan se att denna obeslutsamhet och ångesten tar sig formen i att jag inbillar och föreställer mig två olika slags utflöden av mina beslut; antingen det bästa utflödet, eller det sämsta utflödet – och vacklar jag inom mig själv, och går in i en konflikt, eftersom jag, hur jag än tittar, vrider och vänder på det beslut jag har framför mig, ändå inte kan uppnå en total säkerhet, en total kontroll, att det jag beslut jag tar kommer leda till önskat resultat; det finns alltid en osäkerhet – alltid ett mått av slump som jag inte kan kontrollera.
Det jag vill ändra på, och ta mig an under den kommande veckan är således denna punkt, och jag vill alltså stoppa tendensen jag har att projicera mig själv in i framtiden, börja tänka på vad som kan gå fel, vad som kan gå rätt, hur jag vill att saker och ting ska gå, och hur jag vill att de inte ska gå, och förändra detta så att jag istället litar på mig själv och att när en situation uppstår, så hanterar jag den på ett effektivt sätt.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden vad avser mina studier, och mitt framtida yrkesliv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och skapa det ultimata utflödet, där jag får ett arbete, där jag får bra betalt, och där jag lyckas skapa en ekonomisk stabilitet i mitt liv utan någon osäkerhet – och samtidigt skapa en rädsla för det sämsta utflödet, där jag inte får ett arbete, där jag misslyckas med mina studier, och inte lyckas skapa ett liv till mig själv där jag är säker och trygg – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan utöva och ha total kontroll över min framtid, total kontroll över var mina beslut kommer att leda mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på mig själv HÄR – och lita på att jag kommer att hantera och gå igenom alla situationer när de uppstår och att jag således inte behöver rädsla, ångest, och projektioner för att kunna hantera och ta mig själv igenom mitt liv på ett effektivt sätt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha total kontroll över mitt liv, och vilja veta exakt vara mina beslut kommer att leda mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på det värsta som kan hända, och på det bästa som kan hända, och skapa en konflikt inom mig själv, där jag hela tiden försöker kontrollera de utflöden mina beslut kan tänkas få, så att jag med säkerhet kan komma att leva ett bekvämt, och lugnt liv, där jag upplever mig själv trygg och har ekonomisk stabilitet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera mitt liv, att jag kan hantera de omständigheter som dyker upp, och att jag således inte behöver kontrollera min framtid och var allt kommer att leda till, eftersom det är någonting som jag kan hantera och dirigera här i och som varje ögonblick
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv här, och tro att jag inte har förmågan, möjligheten, och styrkan att hantera mitt liv och de omständigheter jag möter, och att jag således måste förlita mig själv på kontroll, och på projektioner, på rädsla och ångest för att kunna leda mitt liv i en effektiv riktning, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest, rädsla och nervositet, att bli besatt av ett begär av att trygga min framtid genom rädsla, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna rädsla, och se, inse och förstå att jag inte behöver denna rädsla, och ångesten för att kunna röra mig själv framåt, för att leva, för att andas, för att motivera mig själv och skapa mig själv, utan allt jag behöver är min närvaro, min medvetenhet, mig själv, och att jag således har förmågan och möjligheten att hantera och skapa mitt liv i och som varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan skapa mitt liv i varje andetag, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, i en alternativ verklighet, där jag misslyckas med att hitta ett arbete, där jag misslyckas med att tjäna pengar, där jag misslyckas med att skapa en karriär till mig själv, och där jag således inte kan försörja mig själv, och göra någonting verkligen effektivt och gynnande och givande med mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tvivla på mig själv och existera i och som en konstant ångest inför att jag inte kommer att kunna göra vad jag vill med mitt liv om jag inte använder fruktan för att se till att jag har total kontroll och styrning över allt som händer och sker
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter och gå in i och som rädsla, och låta mig själv övertygas av de upplevelser av ångest, och rädsla som dyker upp inom mig i förhållande till framtiden, och förhållande till vad jag kan göra, och vad jag borde göra med mitt liv för att skapa en ekonomiskt stabil grund för mig själv att stå på, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag kan ta ett beslut att lita på mig själv, att ändra mig själv och styra mig själv i varje andetag, och således stoppa detta mönster, och beteende när det dyker upp inom mig så att jag inte längre existerar i och som en alternativ verklighet i mitt sinne – utan jag är HÄR – jag lever HÄR – jag rör mig själv HÄR – jag motiverar mig själv HÄR
Självåtagande
När jag märker att jag blir ångestfylld, eller rädd inför framtiden, och jag börjar projicera mig själv in i framtiden, och börjar bygga planer för hur jag ska hantera mitt liv för att undvika ett visst dåligt utflöde, eller nå ett annat positivt och gynnande utflöde, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag åtar mig själv att lita på mig själv HÄR – att förstå att jag behöver inte dessa projektioner – jag behöver inte dessa upplevelser – jag är HÄR och kan således hantera och styra mitt liv i och som varje andetag – rädsla finns det inget behov av
Viktor's 7 year Journey to Life
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 448: Passion och Motivation
http://viktorpersson.eu/2014/12/12/dag- ... otivation/
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att applicera och förändra mig själv – och att vänta med att ta mina insikter och realisationer in i praktisk applikation – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att nu lägga mitt fokus på fysisk – praktisk rörelse och förändring – på fysisk och praktisk – omedelbar direktion i och som min fysiska värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera – styra och skapa mig själv och mitt liv – och tänka att det är någonting som jag måste vänta med tills det att jag har tid att sitta ned och skriva – eller göra självförlåtelse – istället för att se, inse och förstå att jag skapar mitt liv i varje andetag – och det är således detta jag måste införa och implementera i mitt liv – att göra varje andetag – varje ögonblick till en applikation där jag motiverar och rör mig själv ut från sinnet och in i min praktiska – fysiska värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra mig själv – att vänta med att dirigera mig själv – att vänta med att styra mig själv – istället för att omedelbart se på hur jag kan dirigera mig själv – och omedelbart ta praktiska beslut om hur jag kan driva mig själv igenom en viss punkt som kommit upp inom mig – och hur jag kan korrigera denna punkt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå en viss punkt – eller en viss process längre än vad som behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt driva mig själv framåt – att aktivt och passionerat ta mig själv igenom de emotioner och känslor som kommer upp inom mig – att genast börja arbeta med dem – att genast börja gå igenom processen för att förändra och dirigera dessa punkter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla tillbaka inombords – och att ge över min styrande princip till sinnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta – genom att stå upp inombords – och i varje ögonblick när jag noterar att sinnet rör sig – att jag reagerar – eller dylikt – att applicera självförlåtelse på punkten – och att släppa reaktionen – ta bort tankarna – och föra mig själv tillbaka hit
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt sinne – och tro att jag inte kan klara mig själv utan mitt sinne – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta och hålla mig själv tillbaka i min korrigerande process – där jag korrigerar och rör mig själv framåt halvdant – och utan att vara tillfullo hängiven och motiverad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom det bara fördröjer och försinkar min process och gör det långsammare för mig att komma fram till ett slut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försena och fördröja min process istället för att jag i varje ögonblick passionerat och hängivet applicerar mig själv och göra det mesta möjliga för att praktiskt korrigera och röra mig själv igenom punkten
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv inom mig själv – pusha mig själv – och utmana mig själv – och se till att jag varje dag applicerar och rör mig själv till min fulla förmåga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med en halvdan applikation – med en applikation som fungerar och som i viss mån tar mig dit jag vill – och gör så att jag åstadkommer vad jag vill åstadkomma – istället för att jag låter mig själv fullständigt hänge mig själv och låta varje andetag – och varje dag – vara en möjlighet för mig att driva mig själv framåt och föra mig själv ut ur sinnet och in min mänskliga fysiska kropp – och där skapa mig själv som liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min process ska bli klar – att vänta på att mitt sinne ska lugna ner sig – att vänta på att vissa punkter jag haft problem med ska försvinna av sig självt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ingenting försvinner av sig självt – ingenting kommer att förändras eller omdirigeras om inte jag tar beslutet att driva igenom punkten – om inte jag tar beslutet att praktiskt och fysiskt – och faktiskt förändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att praktiskt – fysiskt – och faktiskt ta och leva beslutet att jag ändrar mig själv – och se på lösningar – se hur jag kan stötta mig själv för att omedelbart röra mig själv ut ifrån sinnet och in i och som min fysiska värld och verklighet
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra i min värld den mentalitet och den utgångspunkt som jag accepterat inom mig själv i förhållande till självförändring – och i förhållande till min process – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den aspekt – och den del av processen som jag ännu inte tillfullo omfamnat och tränat på – och fört in i mitt dagliga liv – är att omedelbart ändra mig själv – är att göra min process fysisk, faktiskt och praktisk – och att skapa min process i varje ögonblick – och i varje andetag – och således inte längre låta mig själv vänta – och först titta på punkterna som kommer upp inom mig senare – utan genast gå in i och som självapplikation – genast applicera självförlåtelse – genast andas och stabilisera mig själv i och som min fysiska kropp och jorda mig själv här
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att framförallt i förhållande till framtidsångest har jag låtit mig själv ta ett steg tillbaka inombords, och låtit den här rädslan löpa amok, och låta den skapa mitt liv, och sedan hoppas, och önska mig själv att den rädslan på eget bevåg ska försvinna, och att mitt liv ska återgå till det normala och bli mer stabilt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en sådan tanke – och dröm är en illusion – är en förhoppning som inte kommer att förverkligas eftersom jag måste skapa mitt liv – jag måste skapa min process – jag måste skapa mig själv
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att engagera och leva mig själv in i varje ögonblick – i varje andetag – och vara närvarande här och dirigera samt konstruera mig själv i varje ögonblick – och inte låta mig själv passivt sitta tillbaka inombords och se saker hända i mig själv och i mitt liv
Jag åtar mig själv att bli drivkraften inom mig själv som för och driver mig själv framåt i min process att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet – och således åtar jag mig själv att sluta hoppas och önska mig att denna process ska gå av sig själv – och att jag ska kunna skapa och formulera mig själv utan att jag behöver ge någonting eller göra någonting; således åtar jag mig själv att hängivet ge mig själv till min process – och motivera mig själv – och se till att jag använder detta liv till sin absoluta och fulla potential och att jag inte låter mig själv vänta – eller hålla mig själv tillbaka – vad gäller att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet
http://viktorpersson.eu/2014/12/12/dag- ... otivation/
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att applicera och förändra mig själv – och att vänta med att ta mina insikter och realisationer in i praktisk applikation – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att nu lägga mitt fokus på fysisk – praktisk rörelse och förändring – på fysisk och praktisk – omedelbar direktion i och som min fysiska värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera – styra och skapa mig själv och mitt liv – och tänka att det är någonting som jag måste vänta med tills det att jag har tid att sitta ned och skriva – eller göra självförlåtelse – istället för att se, inse och förstå att jag skapar mitt liv i varje andetag – och det är således detta jag måste införa och implementera i mitt liv – att göra varje andetag – varje ögonblick till en applikation där jag motiverar och rör mig själv ut från sinnet och in i min praktiska – fysiska värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra mig själv – att vänta med att dirigera mig själv – att vänta med att styra mig själv – istället för att omedelbart se på hur jag kan dirigera mig själv – och omedelbart ta praktiska beslut om hur jag kan driva mig själv igenom en viss punkt som kommit upp inom mig – och hur jag kan korrigera denna punkt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå en viss punkt – eller en viss process längre än vad som behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt driva mig själv framåt – att aktivt och passionerat ta mig själv igenom de emotioner och känslor som kommer upp inom mig – att genast börja arbeta med dem – att genast börja gå igenom processen för att förändra och dirigera dessa punkter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla tillbaka inombords – och att ge över min styrande princip till sinnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta – genom att stå upp inombords – och i varje ögonblick när jag noterar att sinnet rör sig – att jag reagerar – eller dylikt – att applicera självförlåtelse på punkten – och att släppa reaktionen – ta bort tankarna – och föra mig själv tillbaka hit
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt sinne – och tro att jag inte kan klara mig själv utan mitt sinne – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta och hålla mig själv tillbaka i min korrigerande process – där jag korrigerar och rör mig själv framåt halvdant – och utan att vara tillfullo hängiven och motiverad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom det bara fördröjer och försinkar min process och gör det långsammare för mig att komma fram till ett slut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försena och fördröja min process istället för att jag i varje ögonblick passionerat och hängivet applicerar mig själv och göra det mesta möjliga för att praktiskt korrigera och röra mig själv igenom punkten
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv inom mig själv – pusha mig själv – och utmana mig själv – och se till att jag varje dag applicerar och rör mig själv till min fulla förmåga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med en halvdan applikation – med en applikation som fungerar och som i viss mån tar mig dit jag vill – och gör så att jag åstadkommer vad jag vill åstadkomma – istället för att jag låter mig själv fullständigt hänge mig själv och låta varje andetag – och varje dag – vara en möjlighet för mig att driva mig själv framåt och föra mig själv ut ur sinnet och in min mänskliga fysiska kropp – och där skapa mig själv som liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min process ska bli klar – att vänta på att mitt sinne ska lugna ner sig – att vänta på att vissa punkter jag haft problem med ska försvinna av sig självt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ingenting försvinner av sig självt – ingenting kommer att förändras eller omdirigeras om inte jag tar beslutet att driva igenom punkten – om inte jag tar beslutet att praktiskt och fysiskt – och faktiskt förändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att praktiskt – fysiskt – och faktiskt ta och leva beslutet att jag ändrar mig själv – och se på lösningar – se hur jag kan stötta mig själv för att omedelbart röra mig själv ut ifrån sinnet och in i och som min fysiska värld och verklighet
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra i min värld den mentalitet och den utgångspunkt som jag accepterat inom mig själv i förhållande till självförändring – och i förhållande till min process – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den aspekt – och den del av processen som jag ännu inte tillfullo omfamnat och tränat på – och fört in i mitt dagliga liv – är att omedelbart ändra mig själv – är att göra min process fysisk, faktiskt och praktisk – och att skapa min process i varje ögonblick – och i varje andetag – och således inte längre låta mig själv vänta – och först titta på punkterna som kommer upp inom mig senare – utan genast gå in i och som självapplikation – genast applicera självförlåtelse – genast andas och stabilisera mig själv i och som min fysiska kropp och jorda mig själv här
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att framförallt i förhållande till framtidsångest har jag låtit mig själv ta ett steg tillbaka inombords, och låtit den här rädslan löpa amok, och låta den skapa mitt liv, och sedan hoppas, och önska mig själv att den rädslan på eget bevåg ska försvinna, och att mitt liv ska återgå till det normala och bli mer stabilt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en sådan tanke – och dröm är en illusion – är en förhoppning som inte kommer att förverkligas eftersom jag måste skapa mitt liv – jag måste skapa min process – jag måste skapa mig själv
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att engagera och leva mig själv in i varje ögonblick – i varje andetag – och vara närvarande här och dirigera samt konstruera mig själv i varje ögonblick – och inte låta mig själv passivt sitta tillbaka inombords och se saker hända i mig själv och i mitt liv
Jag åtar mig själv att bli drivkraften inom mig själv som för och driver mig själv framåt i min process att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet – och således åtar jag mig själv att sluta hoppas och önska mig att denna process ska gå av sig själv – och att jag ska kunna skapa och formulera mig själv utan att jag behöver ge någonting eller göra någonting; således åtar jag mig själv att hängivet ge mig själv till min process – och motivera mig själv – och se till att jag använder detta liv till sin absoluta och fulla potential och att jag inte låter mig själv vänta – eller hålla mig själv tillbaka – vad gäller att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 449: Ett Högre Kall
http://viktorpersson.eu/2014/12/15/dag- ... ogre-kall/
En sak som är intressant med rädsla är att denna kommer upp när vi bryr oss om någonting i förhållande till våra egna liv – till en ägodel, person, eller ett intresse som vi har i våra liv – och som vi har en önskan om att behålla. Rädsla är alltså ett tecken på att vi bryr oss för mycket om VÅRT LIV och för lite om andras – för lite om vår VÄRLD – och för lite om mänskligheten i sin helhet.
Detta är en insikt som jag kommit till då jag arbetat med min rädsla inför framtiden, och min ångest inför att välja karriär, och ta beslut om hur jag ska placera samt positionera mig själv i den näraliggande framtiden – rädslan har alltid uppstått utifrån att jag på något sätt bryr mig oerhört mycket om MIG SJÄLV och MITT LIV.
Den lösning jag har sätt och börjat implementera för att transcendera och gå igenom denna rädsla är således att börja bry mig själv mer om andra – att börja se mig själv som en del av mänskligheten – där mina beslut och min framtid inte endast är mina egna – de val jag har kommer även att inverka på resten av denna existens – beslutet jag tar handlar således inte bara om mig själv – var jag ska trivas – var jag ska må bra – och hur jag vill leva – det handlar även om vad jag vill skapa och lägga till i denna världen – och vad jag vill lämna efter mig och vilket mervärde jag vill frammana i andras liv.
Genom att titta på mitt liv från denna utgångspunkt blir rädsla inte längre relevant – för i grund och botten har jag redan gett upp ’mitt liv’ – och därför har jag inte längre någonting att förlora på samma sätt som tidigare. Jag har märkt att när jag på detta vis ger upp mitt liv och väljer att skapa och dirigera mig själv utifrån vad som i praktiken är ’bäst för alla’ – känns det inte som om att jag ger upp någonting – istället blir det som om att jag FÅR någonting – och det jag får är friheten att kunna skapa mitt liv utan ångest – och glädjen att leva med vetskapen om att jag faktiskt gör någonting av värde och betydelse. Glädjen av att veta att mitt liv inte kommer att bli ett monument uppfört för mitt egenintresse – utan att när jag lämnar denna jord – då vet jag att jag gjort allt i min makt för att skapa någonting som är bäst för alla – som är av sant och universellt värde.
Men det är svårt att ge upp mitt gamla sätt att se på saker och ting – och ofta faller jag tillbaka i att se på mitt liv som min ägodel – min ensak – och någonting som jag har tilldelats och som jag kan göra vad jag vill med. Det är en typisk västerländsk folksjukdom som kallas individualism – och min generation är generationen-’JAG’ – eller den egocentriska generationen – och vi har fått det intränat i oss sedan barnsben att meningen med livet är att vi gör vad vi själva vill – och att vi gör det som känns bra – men faktum är att det som känns bra inte alltid är bra och absolut inte alltid är bra för vår omvärld. Det krävs beslutsamhet och målmedvetenhet för att bryta ut ur den individualistiska synen på livet – men det är det enda sättet att verkligen släppa taget om den där kvävande rädslan som annars kommer upp inombords – som viskar: – ”Vad ska det bli av mig och mitt liv? Kommer jag att finna lyckan?” – när vi inte har något eget liv längre blir de frågorna bara onödiga.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast bry mig om mig själv och skapa mitt liv utifrån ett individualistisk synsätt – där det enda som betyder någonting är MITT EGET liv – och vad JAG VILL göra – vad JAG VILL känna och vad JAG VILL uppleva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte återskapa mig själv och ändra mitt sätt att se på mitt liv – till att mitt liv är ett livets redskap – och att jag är här inte för att tjäna mina egna intressen – utan för att tjäna allas intressen – och skapa någonting som verkligen är av värde – substans och betydelse – någonting som jag kan vara stolt över
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid idén att mitt liv är mitt eget – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idé och tanken om vad mitt liv är och vad jag ska skapa mitt liv – genererar och kreerar rädsla inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa denna aspekt och punkten i mitt liv och istället omfamna mig själv som en del av mänskligheten – och förändra mitt liv till att inte längre handla bara om mig själv – utan handla om andra – och vad jag kan ge och skapa i denna världen som kommer gynna och stödja frammanandet av en värld som är bäst för alla
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att släppa taget om min individualistiska livssyn – och istället se på mina beslut från utgångspunkten – och frågeställningen – hur jag kan skapa och etablera mig själv i mitt liv på ett sådant sätt så att jag har största möjliga effekt och avtryck i denna världen – och skapar en värld som är bäst för alla – jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när rädsla dyker upp inom mig – betyder det att jag håller kvar vid egenintresse och en individualistisk livssyn – istället för att jag låter mig själv leva och röra mig själv – inte som en ensam individ här för att tjäna mina egna intressen – utan som en individ här för att tjäna helheten och skapa någonting som på sikt gynnar alla
http://viktorpersson.eu/2014/12/15/dag- ... ogre-kall/
En sak som är intressant med rädsla är att denna kommer upp när vi bryr oss om någonting i förhållande till våra egna liv – till en ägodel, person, eller ett intresse som vi har i våra liv – och som vi har en önskan om att behålla. Rädsla är alltså ett tecken på att vi bryr oss för mycket om VÅRT LIV och för lite om andras – för lite om vår VÄRLD – och för lite om mänskligheten i sin helhet.
Detta är en insikt som jag kommit till då jag arbetat med min rädsla inför framtiden, och min ångest inför att välja karriär, och ta beslut om hur jag ska placera samt positionera mig själv i den näraliggande framtiden – rädslan har alltid uppstått utifrån att jag på något sätt bryr mig oerhört mycket om MIG SJÄLV och MITT LIV.
Den lösning jag har sätt och börjat implementera för att transcendera och gå igenom denna rädsla är således att börja bry mig själv mer om andra – att börja se mig själv som en del av mänskligheten – där mina beslut och min framtid inte endast är mina egna – de val jag har kommer även att inverka på resten av denna existens – beslutet jag tar handlar således inte bara om mig själv – var jag ska trivas – var jag ska må bra – och hur jag vill leva – det handlar även om vad jag vill skapa och lägga till i denna världen – och vad jag vill lämna efter mig och vilket mervärde jag vill frammana i andras liv.
Genom att titta på mitt liv från denna utgångspunkt blir rädsla inte längre relevant – för i grund och botten har jag redan gett upp ’mitt liv’ – och därför har jag inte längre någonting att förlora på samma sätt som tidigare. Jag har märkt att när jag på detta vis ger upp mitt liv och väljer att skapa och dirigera mig själv utifrån vad som i praktiken är ’bäst för alla’ – känns det inte som om att jag ger upp någonting – istället blir det som om att jag FÅR någonting – och det jag får är friheten att kunna skapa mitt liv utan ångest – och glädjen att leva med vetskapen om att jag faktiskt gör någonting av värde och betydelse. Glädjen av att veta att mitt liv inte kommer att bli ett monument uppfört för mitt egenintresse – utan att när jag lämnar denna jord – då vet jag att jag gjort allt i min makt för att skapa någonting som är bäst för alla – som är av sant och universellt värde.
Men det är svårt att ge upp mitt gamla sätt att se på saker och ting – och ofta faller jag tillbaka i att se på mitt liv som min ägodel – min ensak – och någonting som jag har tilldelats och som jag kan göra vad jag vill med. Det är en typisk västerländsk folksjukdom som kallas individualism – och min generation är generationen-’JAG’ – eller den egocentriska generationen – och vi har fått det intränat i oss sedan barnsben att meningen med livet är att vi gör vad vi själva vill – och att vi gör det som känns bra – men faktum är att det som känns bra inte alltid är bra och absolut inte alltid är bra för vår omvärld. Det krävs beslutsamhet och målmedvetenhet för att bryta ut ur den individualistiska synen på livet – men det är det enda sättet att verkligen släppa taget om den där kvävande rädslan som annars kommer upp inombords – som viskar: – ”Vad ska det bli av mig och mitt liv? Kommer jag att finna lyckan?” – när vi inte har något eget liv längre blir de frågorna bara onödiga.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast bry mig om mig själv och skapa mitt liv utifrån ett individualistisk synsätt – där det enda som betyder någonting är MITT EGET liv – och vad JAG VILL göra – vad JAG VILL känna och vad JAG VILL uppleva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte återskapa mig själv och ändra mitt sätt att se på mitt liv – till att mitt liv är ett livets redskap – och att jag är här inte för att tjäna mina egna intressen – utan för att tjäna allas intressen – och skapa någonting som verkligen är av värde – substans och betydelse – någonting som jag kan vara stolt över
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid idén att mitt liv är mitt eget – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idé och tanken om vad mitt liv är och vad jag ska skapa mitt liv – genererar och kreerar rädsla inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa denna aspekt och punkten i mitt liv och istället omfamna mig själv som en del av mänskligheten – och förändra mitt liv till att inte längre handla bara om mig själv – utan handla om andra – och vad jag kan ge och skapa i denna världen som kommer gynna och stödja frammanandet av en värld som är bäst för alla
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att släppa taget om min individualistiska livssyn – och istället se på mina beslut från utgångspunkten – och frågeställningen – hur jag kan skapa och etablera mig själv i mitt liv på ett sådant sätt så att jag har största möjliga effekt och avtryck i denna världen – och skapar en värld som är bäst för alla – jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när rädsla dyker upp inom mig – betyder det att jag håller kvar vid egenintresse och en individualistisk livssyn – istället för att jag låter mig själv leva och röra mig själv – inte som en ensam individ här för att tjäna mina egna intressen – utan som en individ här för att tjäna helheten och skapa någonting som på sikt gynnar alla
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 550: Skuld och Framtidsplaner
http://viktorpersson.eu/2014/12/18/dag- ... idsplaner/
Jag hade en ganska märklig dröm igår som drog upp en del upplevelser som jag vill titta närmare på här.
Vad som hände i drömmen var att jag hade begått ett brott – ett riktigt allvarligt brott och att nu var polisen efter mig – och jag skulle komma att åka in i fängelse och min framtid – min karriär – mina drömmar – mina förhoppningar – det var helt kört. Mot allt detta hade jag en känsla av panik och stor skuld – panik för att jag inte skulle kunna komma att göra någonting ”mer” med mitt liv – eftersom jag skulle åka in i fängelset och spendera största delen av mitt liv där – och skuld därför att jag ångrade mig för det jag brott som jag hade begått – och jag vill ta allting tillbaka och få det ogjort.
I drömmen var det framförallt känslan av skuld som tog överhand, och i slutet slog jag mig själv för bröstet, och frågade mig själv flera gånger, ”hur kunde jag göra det?” – sedan vaknade jag och upplevde mig själv lättad att allting bara hade varit en dröm.
Vad den här drömmen visar mig är således två saker:
1) För det första har jag låtit mig själv definiera mig själv i förhållande till de drömmar och framtidsplaner jag skapat inom mig – det är någonting som jag placerat värde i och som jag ser som mitt “syfte” och vad som verkligen kommer att göra mitt liv fulländat. Naturligtvis är det ett problem – eftersom jag separerat fulländning, lugn och att vara ”redo” och ”klar” från mig själv – och istället placerat det där ute någonstans i framtiden – i en alternativ verklighet som jag förhoppningsvis kommer att nå någon gång.
2) För det andra visar mig drömmen att jag fortfarande bär på skuld för saker och ting jag gjort i mitt förflutna – och att jag ser mig själv som en ”dålig” person som måste bestraffas – och att jag fortfarande förebrående låter ställa mig själv frågan: ”Hur kunde jag göra det där?”. Det är ett problem för att jag inte låter mig själv röra mig själv framåt och vidare – och förstå att visserligen var jag ett as på många sätt i min ungdom – men att det inte är någonting som jag kan förebrå mig själv för utan istället lära mig själv av – och se hur jag kan se till att jag inte gör om samma misstag i framtiden. Skuld och ånger för redan utförda handlingar är alltså ingenting som gynnar mig i min skapelseprocess – utan istället måste jag låta förlåta det förflutna – förlåta det som jag inte är nöjd med – och släppa mig själv fri från idén om jag ”borde gjort saker och ting bättre” – jag kan helt enkelt inte förändra mitt förflutna – men jag kan förändra mig själv här och därmed även min framtid.
Det är således dessa två punkter jag kommer att arbeta med genom självförlåtelse och självåtaganden.
Första punkten (drömmar och framtiden)
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min framtid ett värde utöver mig själv här – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och inbilla mig att jag i framtiden kommer att inta vissa positioner eller ett yrke av något slag – som kommer att fullända mitt liv – och som kommer att göra att jag känner mig själv meningsfull och varm – som om att jag har ett syfte – och som om att jag har gjort någonting av värde och betydelse i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta mig själv – om jag gjort någonting av värde – mening eller betydelse i mitt liv mot vilket slags jobb jag har – mot hur mycket pengar jag har möjlighet att tjäna – mot vilken slags position jag har i denna världen – istället för att titta på mig själv – och låta min utgångspunkt vara vem jag är och hur jag uttrycker mig själv i och som varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att leva mening, värde, och frid och fullständighet – och projicera dessa uttryck och ord in i framtiden – och se det som om att jag inte har möjlighet att leva dessa ord här som mig själv – utan att det är någonting som kommer att komma i samband med mitt yrke – i samband med att jag skapar en familj – i samband med att jag köper ett hus – i samband med att jag infriar drömmar och planer som jag har skapat inom mig själv i förhållande till hur jag önskar att min framtid ska spelas ut för mina ögon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte vänta med att leva dessa ord – och skapa mig själv – och låta mitt liv vara levande – fullt och exstatiskt först i framtiden – utan jag kan skapa mig själv och mitt liv här – och göra varje andetag till någonting som jag frammanar och konstruerar – och således i varje ögonblick skapa mig själv som orden mening, värde, frid och fullständighet
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett var jag hamnar i framtiden – att oavsett vilket yrke jag riktar in mig på och gör till mitt levebröd och vad jag försörjer mig själv på – kommer det inte ändra att jag är här – och att jag alltid är här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den här idén om att det just är mitt yrke, min profession, mina färdigheter som avgör vem jag är – är en illusion och stämmer inte överens med verkligheten – för i verkligheten är det mitt förhållande till mig själv och till min omvärld som skapar min upplevelse av mig själv i och som varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv och se, inse, och förstå att skapelsepunkten i mitt liv är HÄR – att livspunkten – där jag kan uppleva, vara en del, och medverka i livet – är HÄR – och att min framtid är en plan och en potentiell nutid – någonting som jag måste beakta i min dagliga applikation – men inte någonting som ska ta överhanden och vara viktigare än och mer pressande än mitt dagliga leverne och min närvaro och medvetenhet i mitt leverne här
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett karriär, att oavsett pengar, att oavsett vilken position jag placerar mig själv inom i framtiden – är jag fortfarande mig själv HÄR – och det kommer aldrig att ändra sig – och således är position och yrke mer en praktisk detalj – någonting som jag måste hantera och dirigera i mitt liv på grund av hur systemet är uppbyggt och fungerar – men det är någonting som jag måste låta styra och definiera vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara objektiv och praktisk i förhållande till min framtid – till yrke – till pengar – och till karriär – att se att det handlar om hur jag praktiskt tar hand om mig själv i denna världen men att det inte avgör eller definierar vem jag är
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma och fantisera om min framtid – och drömma om att få placera mig själv i en position i systemet där jag har status – och där andra ser upp till mig och tycker att jag har gjort någonting – och skapat någonting förnämligt och uppseendeväckande med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mitt yrke och vad slags karriär jag tar mig an – såsom mitt signum och mitt värde – det jag lämnar efter mig själv och det som jag kan vara stolt över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på detta på så vis att jag istället ser att den punkten är JAG SJÄLV – att det jag kan skapa och bygga i detta liv och stå med och vara stolt över – det är jag själv och den karaktär som jag lever och uttrycker i varje ögonblick i varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna typen av drömmar och fantasier om yrkesval, karriär, och pengar, och när det kommer upp en sådan dröm eller idé inom mig själv – att påminna mig själv att jag är HÄR – och att jag är det som jag kommer ta med mig genom livet och skapa – och således är det avgörande och viktiga i mitt liv vem jag är i varje andetag – hur jag skapar mig själv – hur jag lever – vad jag accepterar och inte accepterar inom mig själv och i min värld – och det är vad jag kommer att ta med mig själv när jag dör – och det är vad jag kommer att stå och mätas gentemot när jag en dag lämnar denna jorden – således åtar jag mig själv att göra denna punkten till mitt fokus – till mitt syfte – till mitt värde – och se att jag skapar mig själv här i varje andetag – och det är där jag måste lägga mitt fokus
Jag åtar mig själv att se att mitt värde är HÄR med mig själv – att se att liv – att glädje – att tillfredsställelse – att fullständighet är HÄR – att det är någonting som jag kan skapa och leva med mig själv HÄR och göra till en del av mitt liv och till en del av min applikation som jag lever och rör mig som varje dag – och i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att leva och skapa mig själv som dessa ord genom att se att det är HÄR som jag avgör vem jag är – och när en tanke kommer upp inom mig – när jag står inför en emotion eller känsla – då är det mitt beslut som jag tar att inte medverka i denna som är mitt värde – som är min skapelse och hur jag fulländar mig själv
Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till framtiden – utan att jag istället definierar och skapar min framtid utifrån vem jag är och hur jag lever i och som varje andetag här
Andra punkten (skuld)
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld över mitt förflutna, över saker som jag gjort, och sagt till andra, som jag nu i efterhand kan se inte alls var stödjande, eller närande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och skapa ett förhållande till upplevelsen skuld, där jag definierar och ser skuld såsom mitt straff, och såsom vad jag måste gå igenom och uppleva inom mig själv för botgöringens skull – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skuld har ingenting med att faktiskt ändra mig själv att göra – det har ingenting att göra med att förstå mig själv och att förhindra att jag gör samma sak igen i framtiden – och således skuld i sig självt en onödig sidoupplevelse som bara tar uppmärksamhet från det som faktiskt måste dirigeras
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld inför att jag i mitt förflutna utnyttjat vissa av mina relationer för att känna mig själv viktig, intressant, och för att förnöja mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan hänsyn till hur jag påverkar andra, ta beslut om vad jag vill göra eller inte göra, och vad jag vill uppleva eller inte uppleva, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tar beslut som påverkar andra – måste jag ta deras situation och upplevelse i beaktande – och se till att det jag skapar är gynnande för alla – och skapar en närande och stödjande miljö för alla involverade parter
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld för att jag i mitt förflutna utnyttjat människor för att få uppmärksamhet, och försatt människor i emotionella upplevelser, och i inre konflikt, för att jag ska känna mig själv speciell, och unik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag lever på ett sådant sätt skadar jag andra människor – och jag skapar konsekvenser i mina förhållanden – och konsekvenser för människor jag aldrig kommer att träffa – eftersom mina handlingar som ringar på vattnet kommer att färdas ut och träffa alla delar av denna existens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar – och disciplinera mig själv till att se vad slags effekter mina handlingar kommer att ha på andra – och inte längre tillåta mig själv att göra saker bara för att ’jag tycker om det’ – om det har negativa konsekvenser för andra
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att jag skulle vilja att andra tar hänsyn till mig genom att se till att deras handlingar är närande och stödjande för mig – och därför är det någonting som jag ska göra mot andra – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge såsom jag vill ta emot – att leva detta praktiskt genom att inte handla mot andra på ett sätt som jag inte skulle vilja att en annan handlade mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att leva mig själv in andras situationer – i andras liv – i andras förutsättningar – och därifrån agera – leva och ta beslut om hur jag ska agera och handla
Jag åtar mig själv att inte handla oövervägt i egenintresse – utan att överväga och fråga mig själv hur mina handlingar och ord kommer att träffa och påverka andra i min värld
Jag åtar mig själv att ändra mig själv och leva praktiskt att göra mot andra såsom jag vill att andra ska göra mot mig – och således åtar jag mig själv att förvandla min skuld till en praktiskt förändring – och ändra de delar och aspekter av mig själv som jag ser har skapat skuld inom mig i mitt förflutna – och framförallt därför träna mig på att leva hänsyn till andra – och skapa hänsyn såsom ett konstant och stabilt karaktärsdrag i och som mig själv som jag lever i varje andetag mot alla de varelser som befolkar och är en del av mitt liv
http://viktorpersson.eu/2014/12/18/dag- ... idsplaner/
Jag hade en ganska märklig dröm igår som drog upp en del upplevelser som jag vill titta närmare på här.
Vad som hände i drömmen var att jag hade begått ett brott – ett riktigt allvarligt brott och att nu var polisen efter mig – och jag skulle komma att åka in i fängelse och min framtid – min karriär – mina drömmar – mina förhoppningar – det var helt kört. Mot allt detta hade jag en känsla av panik och stor skuld – panik för att jag inte skulle kunna komma att göra någonting ”mer” med mitt liv – eftersom jag skulle åka in i fängelset och spendera största delen av mitt liv där – och skuld därför att jag ångrade mig för det jag brott som jag hade begått – och jag vill ta allting tillbaka och få det ogjort.
I drömmen var det framförallt känslan av skuld som tog överhand, och i slutet slog jag mig själv för bröstet, och frågade mig själv flera gånger, ”hur kunde jag göra det?” – sedan vaknade jag och upplevde mig själv lättad att allting bara hade varit en dröm.
Vad den här drömmen visar mig är således två saker:
1) För det första har jag låtit mig själv definiera mig själv i förhållande till de drömmar och framtidsplaner jag skapat inom mig – det är någonting som jag placerat värde i och som jag ser som mitt “syfte” och vad som verkligen kommer att göra mitt liv fulländat. Naturligtvis är det ett problem – eftersom jag separerat fulländning, lugn och att vara ”redo” och ”klar” från mig själv – och istället placerat det där ute någonstans i framtiden – i en alternativ verklighet som jag förhoppningsvis kommer att nå någon gång.
2) För det andra visar mig drömmen att jag fortfarande bär på skuld för saker och ting jag gjort i mitt förflutna – och att jag ser mig själv som en ”dålig” person som måste bestraffas – och att jag fortfarande förebrående låter ställa mig själv frågan: ”Hur kunde jag göra det där?”. Det är ett problem för att jag inte låter mig själv röra mig själv framåt och vidare – och förstå att visserligen var jag ett as på många sätt i min ungdom – men att det inte är någonting som jag kan förebrå mig själv för utan istället lära mig själv av – och se hur jag kan se till att jag inte gör om samma misstag i framtiden. Skuld och ånger för redan utförda handlingar är alltså ingenting som gynnar mig i min skapelseprocess – utan istället måste jag låta förlåta det förflutna – förlåta det som jag inte är nöjd med – och släppa mig själv fri från idén om jag ”borde gjort saker och ting bättre” – jag kan helt enkelt inte förändra mitt förflutna – men jag kan förändra mig själv här och därmed även min framtid.
Det är således dessa två punkter jag kommer att arbeta med genom självförlåtelse och självåtaganden.
Första punkten (drömmar och framtiden)
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min framtid ett värde utöver mig själv här – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och inbilla mig att jag i framtiden kommer att inta vissa positioner eller ett yrke av något slag – som kommer att fullända mitt liv – och som kommer att göra att jag känner mig själv meningsfull och varm – som om att jag har ett syfte – och som om att jag har gjort någonting av värde och betydelse i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta mig själv – om jag gjort någonting av värde – mening eller betydelse i mitt liv mot vilket slags jobb jag har – mot hur mycket pengar jag har möjlighet att tjäna – mot vilken slags position jag har i denna världen – istället för att titta på mig själv – och låta min utgångspunkt vara vem jag är och hur jag uttrycker mig själv i och som varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att leva mening, värde, och frid och fullständighet – och projicera dessa uttryck och ord in i framtiden – och se det som om att jag inte har möjlighet att leva dessa ord här som mig själv – utan att det är någonting som kommer att komma i samband med mitt yrke – i samband med att jag skapar en familj – i samband med att jag köper ett hus – i samband med att jag infriar drömmar och planer som jag har skapat inom mig själv i förhållande till hur jag önskar att min framtid ska spelas ut för mina ögon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte vänta med att leva dessa ord – och skapa mig själv – och låta mitt liv vara levande – fullt och exstatiskt först i framtiden – utan jag kan skapa mig själv och mitt liv här – och göra varje andetag till någonting som jag frammanar och konstruerar – och således i varje ögonblick skapa mig själv som orden mening, värde, frid och fullständighet
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett var jag hamnar i framtiden – att oavsett vilket yrke jag riktar in mig på och gör till mitt levebröd och vad jag försörjer mig själv på – kommer det inte ändra att jag är här – och att jag alltid är här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den här idén om att det just är mitt yrke, min profession, mina färdigheter som avgör vem jag är – är en illusion och stämmer inte överens med verkligheten – för i verkligheten är det mitt förhållande till mig själv och till min omvärld som skapar min upplevelse av mig själv i och som varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv och se, inse, och förstå att skapelsepunkten i mitt liv är HÄR – att livspunkten – där jag kan uppleva, vara en del, och medverka i livet – är HÄR – och att min framtid är en plan och en potentiell nutid – någonting som jag måste beakta i min dagliga applikation – men inte någonting som ska ta överhanden och vara viktigare än och mer pressande än mitt dagliga leverne och min närvaro och medvetenhet i mitt leverne här
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett karriär, att oavsett pengar, att oavsett vilken position jag placerar mig själv inom i framtiden – är jag fortfarande mig själv HÄR – och det kommer aldrig att ändra sig – och således är position och yrke mer en praktisk detalj – någonting som jag måste hantera och dirigera i mitt liv på grund av hur systemet är uppbyggt och fungerar – men det är någonting som jag måste låta styra och definiera vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara objektiv och praktisk i förhållande till min framtid – till yrke – till pengar – och till karriär – att se att det handlar om hur jag praktiskt tar hand om mig själv i denna världen men att det inte avgör eller definierar vem jag är
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma och fantisera om min framtid – och drömma om att få placera mig själv i en position i systemet där jag har status – och där andra ser upp till mig och tycker att jag har gjort någonting – och skapat någonting förnämligt och uppseendeväckande med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mitt yrke och vad slags karriär jag tar mig an – såsom mitt signum och mitt värde – det jag lämnar efter mig själv och det som jag kan vara stolt över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på detta på så vis att jag istället ser att den punkten är JAG SJÄLV – att det jag kan skapa och bygga i detta liv och stå med och vara stolt över – det är jag själv och den karaktär som jag lever och uttrycker i varje ögonblick i varje andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna typen av drömmar och fantasier om yrkesval, karriär, och pengar, och när det kommer upp en sådan dröm eller idé inom mig själv – att påminna mig själv att jag är HÄR – och att jag är det som jag kommer ta med mig genom livet och skapa – och således är det avgörande och viktiga i mitt liv vem jag är i varje andetag – hur jag skapar mig själv – hur jag lever – vad jag accepterar och inte accepterar inom mig själv och i min värld – och det är vad jag kommer att ta med mig själv när jag dör – och det är vad jag kommer att stå och mätas gentemot när jag en dag lämnar denna jorden – således åtar jag mig själv att göra denna punkten till mitt fokus – till mitt syfte – till mitt värde – och se att jag skapar mig själv här i varje andetag – och det är där jag måste lägga mitt fokus
Jag åtar mig själv att se att mitt värde är HÄR med mig själv – att se att liv – att glädje – att tillfredsställelse – att fullständighet är HÄR – att det är någonting som jag kan skapa och leva med mig själv HÄR och göra till en del av mitt liv och till en del av min applikation som jag lever och rör mig som varje dag – och i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att leva och skapa mig själv som dessa ord genom att se att det är HÄR som jag avgör vem jag är – och när en tanke kommer upp inom mig – när jag står inför en emotion eller känsla – då är det mitt beslut som jag tar att inte medverka i denna som är mitt värde – som är min skapelse och hur jag fulländar mig själv
Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till framtiden – utan att jag istället definierar och skapar min framtid utifrån vem jag är och hur jag lever i och som varje andetag här
Andra punkten (skuld)
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld över mitt förflutna, över saker som jag gjort, och sagt till andra, som jag nu i efterhand kan se inte alls var stödjande, eller närande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och skapa ett förhållande till upplevelsen skuld, där jag definierar och ser skuld såsom mitt straff, och såsom vad jag måste gå igenom och uppleva inom mig själv för botgöringens skull – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skuld har ingenting med att faktiskt ändra mig själv att göra – det har ingenting att göra med att förstå mig själv och att förhindra att jag gör samma sak igen i framtiden – och således skuld i sig självt en onödig sidoupplevelse som bara tar uppmärksamhet från det som faktiskt måste dirigeras
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld inför att jag i mitt förflutna utnyttjat vissa av mina relationer för att känna mig själv viktig, intressant, och för att förnöja mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan hänsyn till hur jag påverkar andra, ta beslut om vad jag vill göra eller inte göra, och vad jag vill uppleva eller inte uppleva, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tar beslut som påverkar andra – måste jag ta deras situation och upplevelse i beaktande – och se till att det jag skapar är gynnande för alla – och skapar en närande och stödjande miljö för alla involverade parter
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld för att jag i mitt förflutna utnyttjat människor för att få uppmärksamhet, och försatt människor i emotionella upplevelser, och i inre konflikt, för att jag ska känna mig själv speciell, och unik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag lever på ett sådant sätt skadar jag andra människor – och jag skapar konsekvenser i mina förhållanden – och konsekvenser för människor jag aldrig kommer att träffa – eftersom mina handlingar som ringar på vattnet kommer att färdas ut och träffa alla delar av denna existens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar – och disciplinera mig själv till att se vad slags effekter mina handlingar kommer att ha på andra – och inte längre tillåta mig själv att göra saker bara för att ’jag tycker om det’ – om det har negativa konsekvenser för andra
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att jag skulle vilja att andra tar hänsyn till mig genom att se till att deras handlingar är närande och stödjande för mig – och därför är det någonting som jag ska göra mot andra – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge såsom jag vill ta emot – att leva detta praktiskt genom att inte handla mot andra på ett sätt som jag inte skulle vilja att en annan handlade mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att leva mig själv in andras situationer – i andras liv – i andras förutsättningar – och därifrån agera – leva och ta beslut om hur jag ska agera och handla
Jag åtar mig själv att inte handla oövervägt i egenintresse – utan att överväga och fråga mig själv hur mina handlingar och ord kommer att träffa och påverka andra i min värld
Jag åtar mig själv att ändra mig själv och leva praktiskt att göra mot andra såsom jag vill att andra ska göra mot mig – och således åtar jag mig själv att förvandla min skuld till en praktiskt förändring – och ändra de delar och aspekter av mig själv som jag ser har skapat skuld inom mig i mitt förflutna – och framförallt därför träna mig på att leva hänsyn till andra – och skapa hänsyn såsom ett konstant och stabilt karaktärsdrag i och som mig själv som jag lever i varje andetag mot alla de varelser som befolkar och är en del av mitt liv
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 551: Släpp Kontrollen
http://viktorpersson.eu/2014/12/22/dag- ... ontrollen/
Idag spenderade jag dagen med familj och vänner – och råkade därvid uppmärksamma framförallt ett mönster som jag önskar ta upp och skriva om här i mer detalj. Det handlar om ett mönster som har sitt ursprung i idéen om att jag är den där sociala karaktären som måste skapa ett gynnsamt socialt klimat – fyllt med glädje – prat – och bekvämlig avslappning.
Kontexten var följande: Jag stod och pratade med mina vänner – plötsligt fanns det inget mer att säga och det blev tyst emellan oss. Det var där jag började uppleva en liten men distinkt rädsla – eller rättare sagt en slags oro och nervositet. Det som hände var att jag såg mig själv som ansvarig för att prata, kommunicera, och skapa en trevlig atmosfär, och även ansvarig för att se till att alla mina vänner pratade med varandra, och tyckte det var mycket skönt, socialt, och trevligt att ha en sådan interaktion.
Att jag har ett sådant mönster är någonting jag lagt märke till när jag tittar på filmer – speciellt i scener där en konversation pågår – och en av karaktärerna får en fråga – men avvaktar sedan med att besvara frågan – och dröjer omänskligt länga med att säga eller uttrycka någonting i gensvar – då får jag myror i kroppen: ”Varför säger han ingenting?!” tänker jag för mig själv.
Det är samma när jag har diskussioner med mer okända människor, och de lägger fram något slags påstående, eller pratar om sig själva – när jag lyssnar sitter jag ofta och nickar, och replikerar med ”ja” – ”aha” – ”mm” – till det mesta som sägs – och detta gör jag just av rädslan inför att ge ett avslaget och tråkigt intryck och få den andra personen att ogilla mig. Den här socialkaraktären är alltså en försvarsmekanism och ett beskydd som jag skapat inom mig själv från att oväntat och utan att jag kan förutse det – bli attackerad eller få ogillande riktat mot mig på något sätt – t.ex. genom en rörelse, en min, en viss tonalitet eller ett ljud.
Det jag vill träna mig på är således att vara stabil, jordad och trygg inom mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra – att inte låta mig själv närma mig, prata och interagera från utgångspunkten att jag till varje pris måste undvika konflikt, ogillande, och att den andra personen inte vill vara runtomkring mig. Istället vill jag närma mig själv och kommunicera med självförtroende – helt enkelt vara mig själv och inte lägga på en show där jag försöker visa mig själv som mer intresserad, fascinerad, och uppmärksam än vad jag faktiskt är – där mitt inre faktiskt återspeglar mitt yttre. Det är vad jag vill skapa – ett orubbligt lugn – att oavsett vad andra tycker så är jag stabil och jordad.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att ha en bild och tanke komma upp inom mig av att se andra människor ha det tråkigt – och prata med andra vid ett senare tillfälle och där säga att det var tråkigt och inte givande att prata och interagera med mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast i och med denna tanke dra mig själv in i ett inre mönster där jag upplever det som det största möjliga misslyckandet att inte underhålla alla deltagare och se till att de har en positiv – givande och trevlig upplevelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att när jag pratat eller interagerat med människor – att de ska säga om mig – och tänka att jag är en trevlig och härlig person som de kunnat utveckla ett förhållande med – som de verkligen tycker om och gärna vill spendera mer tid med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på hoppet inom mig själv – och begäret om att göra social succé i varje situation som jag hamnar i
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera och utvärdera min medverkan i olika situationer utifrån hur mycket – eller hur litet – jag tror att en annan tycker om mig – och ser mig som en positiv – givande – och tilltalande människa som de gärna vill spendera mer tid tillsammans med – och vara med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och vilja säkerställa att alla ska tycka om mig – så att jag aldrig ska behöva möta konflikt – eller ett ögonblick där någon ogillar mig eller inte vill vara med mig eller i min värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utan medvetenhet eller närvaro nicka och säga ja till vad andra människor säger till mig – och därmed befinna mig en slags ångest och fruktan inför att om jag inte visar att jag tycker att en annan är engagerande – rolig – och givande att vara med – prata med – och att jag är intresserad av personen i fråga – att denna kommer att se på mig med ogillande och oblida ögon – och tycka att jag är en jobbig och dålig person som de inte längre vill ha i och som sin värld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga och jäkta inför att säkerställa att människor tror att jag är positivt inställd till dem så att jag kan undvika en konflikt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär och en dröm om att varje konversation – varje interaktion – varje kommunikation ska präglas av positiva känslor – och att jag ska få en egen plats i den andra eller de andra människornas hjärtan – att jag få bli en del av deras värld och att de ska ta mig an – och tycka att jag är en hyvens kille – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att uppleva och återskapa en känsla av samhörighet och närhet med människor i min värld – och därmed kompromettera och hålla mig själv tillbaka – i rädslan att jag ska säga, göra eller uttrycka något som kommer att släppa lös besten i en annan – den negativa närvaron
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se varje konversation och interaktion som inte leder till en positiv stämning – där alla pratar med varandra – känner sig gemytliga och vänskapliga med varandra – är ett misslyckande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av ångest och rädsla så fort det blir tyst – eller stelt – eller jag känner det som om att människor inte är genuina sina uttryck – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde – och hur bekväm och nöjd jag låter mig själv vara i ett ögonblick – på basis av hur jag tror andra känner sig – om de känner sig nöjda – eller missnöjda
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera och jorda mig själv när jag kommunicerar och interagerar med andra – att se, inse och förstå att jag inte bär något slags ansvar för att konversationen ska löpa smärtfritt och lindrigt – och att jag inte bär något ansvar för om en annan människa tar illa vid sig och känner sig upprörd för att jag inte responderar genom att visa intresse, gillande och acceptans – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv modet att kliva ut ur mitt sinne – ut ur min automatiska persona – där jag hela tiden försöker säkerställa att jag blir omtyckt – och istället lita på mig själv – istället närma mig själv situationen utifrån utgångspunkten att jag är här – jag uttrycker mig själv – jag delar med mig av mig själv – och vad en annan gör, säger eller upplever är inte mitt ansvar – mitt ansvar är här med mig att jag inte reagerar eller uttrycker mig själv utifrån någon slags komprometterande utgångspunkt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i energin av den underliggande oron och ångesten av att i en social situation – förlora kontrollen över en annan människas beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta – uppleva ångest och oro inför att plötsligt – och utan förvarning – ska någonting jag säger eller gör utlösa en reaktion hos en annan – som kommer att vara överväldigande – och han eller hon kommer bli arg på mig – skrika på mig – gasta på mig – och använda en överväldigande röst för att framföra sitt missnöje – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka handla på ett sätt för att denna rädslan inte ska realiseras – istället för att förlåta mig själv för denna rädslan – jorda och stabilisera mig själv – och låta mig själv agera och röra mig själv i ögonblicket ovillkorligt – utan rädsla – förväntningar – ångest eller oro – att låta mig själv lita på mig själv och förstå att om en annan människa blir oberäknelig – att det inte är någonting personligt gentemot mig
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv – att om en annan människa blir oberäknelig – och jag inte kan läsa eller se vad denna person kommer att göra i nästa ögonblick – att jag ändå kan stabilisera mig själv – jorda mig själv – och vara här med och som min kropp och mitt andetag och hantera situationen i och som denna stabilitet – och inte låta mig själv bli berörd eller påverkad av den andra människas utspel eller sätt att röra sig och kommunicera på
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge fokus och uppmärksamhet till min kropp – till mitt andetag – till vem jag är i ögonblicket – hur jag står – och rör – och således ge mig själv till att stabilisera mig själv och prata – kommunicera och uttrycka mig själv med andra i och som detta uttryck av att vara jordad och fullständigt stadigt och stabil – där jag med total säkerhet och vetskap ser att jag inte har något ansvar eller något krav på mig att göra alla runtomkring mig lyckliga – och undvika att någon ska bli aggressiv, arg eller frustrerad och oberäknelig – således åtar jag mig själv att lägga fokus och uppmärksamhet på mig och inte skifta – och börja tänka på vad andra tänker – eller inte tänker om mig
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i denna oro, och ångest, när jag kommunicerar, eller interagerar med människor i min värld, där jag börjar tänka på hur de uppfattar mig och situationen, och vad de kommer känna om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla har att göra med självvärde – och hur jag inte ännu vågat lita på mig själv – stå vid mig själv – och uttrycka mig själv som en jämlik med en annan – att förstå att jag ger mig själv liv – jag ger mig själv värde – jag ger mig själv uppmärksamhet – och således behöver jag inte det från en annan – jag behöver inte erkännande – eller omtanke – utan jag står med mig själv här – ovillkorlig; således åtar jag mig själv att andas och jorda mig själv – och slappna av i min kropp och leva ordet självtillit och egenvärde – att jag är värdefull och ovärderlig oavsett vilken slags energi jag uppfattar det som om att en annan ser mig i och tolkar mig utifrån – således är och förblir jag jordad och stabil – lugn i mig själv – för jag har ingenting att förlora och ingenting att vinna
Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll – och inte försöka kontrollera hur en annan upplever mig – och jag åtar mig själv att öva detta genom att slappna av – genom att låta mig själv ta in omgivningen – och låta mig själv vara medveten om hur den fysiska verkligheten känns – och vara medveten om mig själv i det ögonblicket – och lita på mig själv – leva själv-tilliten – att oavsett vad som sker eller händer – kommer jag stabilisera mig själv och hantera ögonblicket – därför är kontroll inte längre någonting som har ett syfte inom mig
http://viktorpersson.eu/2014/12/22/dag- ... ontrollen/
Idag spenderade jag dagen med familj och vänner – och råkade därvid uppmärksamma framförallt ett mönster som jag önskar ta upp och skriva om här i mer detalj. Det handlar om ett mönster som har sitt ursprung i idéen om att jag är den där sociala karaktären som måste skapa ett gynnsamt socialt klimat – fyllt med glädje – prat – och bekvämlig avslappning.
Kontexten var följande: Jag stod och pratade med mina vänner – plötsligt fanns det inget mer att säga och det blev tyst emellan oss. Det var där jag började uppleva en liten men distinkt rädsla – eller rättare sagt en slags oro och nervositet. Det som hände var att jag såg mig själv som ansvarig för att prata, kommunicera, och skapa en trevlig atmosfär, och även ansvarig för att se till att alla mina vänner pratade med varandra, och tyckte det var mycket skönt, socialt, och trevligt att ha en sådan interaktion.
Att jag har ett sådant mönster är någonting jag lagt märke till när jag tittar på filmer – speciellt i scener där en konversation pågår – och en av karaktärerna får en fråga – men avvaktar sedan med att besvara frågan – och dröjer omänskligt länga med att säga eller uttrycka någonting i gensvar – då får jag myror i kroppen: ”Varför säger han ingenting?!” tänker jag för mig själv.
Det är samma när jag har diskussioner med mer okända människor, och de lägger fram något slags påstående, eller pratar om sig själva – när jag lyssnar sitter jag ofta och nickar, och replikerar med ”ja” – ”aha” – ”mm” – till det mesta som sägs – och detta gör jag just av rädslan inför att ge ett avslaget och tråkigt intryck och få den andra personen att ogilla mig. Den här socialkaraktären är alltså en försvarsmekanism och ett beskydd som jag skapat inom mig själv från att oväntat och utan att jag kan förutse det – bli attackerad eller få ogillande riktat mot mig på något sätt – t.ex. genom en rörelse, en min, en viss tonalitet eller ett ljud.
Det jag vill träna mig på är således att vara stabil, jordad och trygg inom mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra – att inte låta mig själv närma mig, prata och interagera från utgångspunkten att jag till varje pris måste undvika konflikt, ogillande, och att den andra personen inte vill vara runtomkring mig. Istället vill jag närma mig själv och kommunicera med självförtroende – helt enkelt vara mig själv och inte lägga på en show där jag försöker visa mig själv som mer intresserad, fascinerad, och uppmärksam än vad jag faktiskt är – där mitt inre faktiskt återspeglar mitt yttre. Det är vad jag vill skapa – ett orubbligt lugn – att oavsett vad andra tycker så är jag stabil och jordad.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att ha en bild och tanke komma upp inom mig av att se andra människor ha det tråkigt – och prata med andra vid ett senare tillfälle och där säga att det var tråkigt och inte givande att prata och interagera med mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast i och med denna tanke dra mig själv in i ett inre mönster där jag upplever det som det största möjliga misslyckandet att inte underhålla alla deltagare och se till att de har en positiv – givande och trevlig upplevelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att när jag pratat eller interagerat med människor – att de ska säga om mig – och tänka att jag är en trevlig och härlig person som de kunnat utveckla ett förhållande med – som de verkligen tycker om och gärna vill spendera mer tid med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på hoppet inom mig själv – och begäret om att göra social succé i varje situation som jag hamnar i
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera och utvärdera min medverkan i olika situationer utifrån hur mycket – eller hur litet – jag tror att en annan tycker om mig – och ser mig som en positiv – givande – och tilltalande människa som de gärna vill spendera mer tid tillsammans med – och vara med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och vilja säkerställa att alla ska tycka om mig – så att jag aldrig ska behöva möta konflikt – eller ett ögonblick där någon ogillar mig eller inte vill vara med mig eller i min värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utan medvetenhet eller närvaro nicka och säga ja till vad andra människor säger till mig – och därmed befinna mig en slags ångest och fruktan inför att om jag inte visar att jag tycker att en annan är engagerande – rolig – och givande att vara med – prata med – och att jag är intresserad av personen i fråga – att denna kommer att se på mig med ogillande och oblida ögon – och tycka att jag är en jobbig och dålig person som de inte längre vill ha i och som sin värld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga och jäkta inför att säkerställa att människor tror att jag är positivt inställd till dem så att jag kan undvika en konflikt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär och en dröm om att varje konversation – varje interaktion – varje kommunikation ska präglas av positiva känslor – och att jag ska få en egen plats i den andra eller de andra människornas hjärtan – att jag få bli en del av deras värld och att de ska ta mig an – och tycka att jag är en hyvens kille – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att uppleva och återskapa en känsla av samhörighet och närhet med människor i min värld – och därmed kompromettera och hålla mig själv tillbaka – i rädslan att jag ska säga, göra eller uttrycka något som kommer att släppa lös besten i en annan – den negativa närvaron
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se varje konversation och interaktion som inte leder till en positiv stämning – där alla pratar med varandra – känner sig gemytliga och vänskapliga med varandra – är ett misslyckande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av ångest och rädsla så fort det blir tyst – eller stelt – eller jag känner det som om att människor inte är genuina sina uttryck – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde – och hur bekväm och nöjd jag låter mig själv vara i ett ögonblick – på basis av hur jag tror andra känner sig – om de känner sig nöjda – eller missnöjda
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera och jorda mig själv när jag kommunicerar och interagerar med andra – att se, inse och förstå att jag inte bär något slags ansvar för att konversationen ska löpa smärtfritt och lindrigt – och att jag inte bär något ansvar för om en annan människa tar illa vid sig och känner sig upprörd för att jag inte responderar genom att visa intresse, gillande och acceptans – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv modet att kliva ut ur mitt sinne – ut ur min automatiska persona – där jag hela tiden försöker säkerställa att jag blir omtyckt – och istället lita på mig själv – istället närma mig själv situationen utifrån utgångspunkten att jag är här – jag uttrycker mig själv – jag delar med mig av mig själv – och vad en annan gör, säger eller upplever är inte mitt ansvar – mitt ansvar är här med mig att jag inte reagerar eller uttrycker mig själv utifrån någon slags komprometterande utgångspunkt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i energin av den underliggande oron och ångesten av att i en social situation – förlora kontrollen över en annan människas beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta – uppleva ångest och oro inför att plötsligt – och utan förvarning – ska någonting jag säger eller gör utlösa en reaktion hos en annan – som kommer att vara överväldigande – och han eller hon kommer bli arg på mig – skrika på mig – gasta på mig – och använda en överväldigande röst för att framföra sitt missnöje – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka handla på ett sätt för att denna rädslan inte ska realiseras – istället för att förlåta mig själv för denna rädslan – jorda och stabilisera mig själv – och låta mig själv agera och röra mig själv i ögonblicket ovillkorligt – utan rädsla – förväntningar – ångest eller oro – att låta mig själv lita på mig själv och förstå att om en annan människa blir oberäknelig – att det inte är någonting personligt gentemot mig
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv – att om en annan människa blir oberäknelig – och jag inte kan läsa eller se vad denna person kommer att göra i nästa ögonblick – att jag ändå kan stabilisera mig själv – jorda mig själv – och vara här med och som min kropp och mitt andetag och hantera situationen i och som denna stabilitet – och inte låta mig själv bli berörd eller påverkad av den andra människas utspel eller sätt att röra sig och kommunicera på
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge fokus och uppmärksamhet till min kropp – till mitt andetag – till vem jag är i ögonblicket – hur jag står – och rör – och således ge mig själv till att stabilisera mig själv och prata – kommunicera och uttrycka mig själv med andra i och som detta uttryck av att vara jordad och fullständigt stadigt och stabil – där jag med total säkerhet och vetskap ser att jag inte har något ansvar eller något krav på mig att göra alla runtomkring mig lyckliga – och undvika att någon ska bli aggressiv, arg eller frustrerad och oberäknelig – således åtar jag mig själv att lägga fokus och uppmärksamhet på mig och inte skifta – och börja tänka på vad andra tänker – eller inte tänker om mig
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i denna oro, och ångest, när jag kommunicerar, eller interagerar med människor i min värld, där jag börjar tänka på hur de uppfattar mig och situationen, och vad de kommer känna om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla har att göra med självvärde – och hur jag inte ännu vågat lita på mig själv – stå vid mig själv – och uttrycka mig själv som en jämlik med en annan – att förstå att jag ger mig själv liv – jag ger mig själv värde – jag ger mig själv uppmärksamhet – och således behöver jag inte det från en annan – jag behöver inte erkännande – eller omtanke – utan jag står med mig själv här – ovillkorlig; således åtar jag mig själv att andas och jorda mig själv – och slappna av i min kropp och leva ordet självtillit och egenvärde – att jag är värdefull och ovärderlig oavsett vilken slags energi jag uppfattar det som om att en annan ser mig i och tolkar mig utifrån – således är och förblir jag jordad och stabil – lugn i mig själv – för jag har ingenting att förlora och ingenting att vinna
Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll – och inte försöka kontrollera hur en annan upplever mig – och jag åtar mig själv att öva detta genom att slappna av – genom att låta mig själv ta in omgivningen – och låta mig själv vara medveten om hur den fysiska verkligheten känns – och vara medveten om mig själv i det ögonblicket – och lita på mig själv – leva själv-tilliten – att oavsett vad som sker eller händer – kommer jag stabilisera mig själv och hantera ögonblicket – därför är kontroll inte längre någonting som har ett syfte inom mig
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 552: Brädspel och Kamp
http://viktorpersson.eu/2014/12/29/dag- ... -och-kamp/
Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.
När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.
När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.
Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.
Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.
Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.
Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.
Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.
Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång
Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet
När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är
http://viktorpersson.eu/2014/12/29/dag- ... -och-kamp/
Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.
När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.
När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.
Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.
Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.
Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.
Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.
Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.
Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång
Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet
När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 553: Motivation och Nyårslöften
http://viktorpersson.eu/2015/01/01/dag- ... arsloften/
I dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.
En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?
Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.
MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.
Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?
Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!
Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.
Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.
Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!
http://viktorpersson.eu/2015/01/01/dag- ... arsloften/
I dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.
En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?
Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.
MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.
Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?
Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!
Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.
Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.
Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 554: Tidsnöd
http://viktorpersson.eu/2015/01/08/dag-554-tidsnod/
När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den ”stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.
Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.
När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.
Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid
När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation
http://viktorpersson.eu/2015/01/08/dag-554-tidsnod/
När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den ”stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.
Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.
När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.
Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid
När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 555: Att Skapa Mig Själv Här
http://viktorpersson.eu/2015/01/12/dag- ... sjalv-har/
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet där jag å ena sidan har ett begär efter att lyckas och bli berömd, signifikant, och speciell i denna världen, och visa mig själv användbar och duglig, och å andra sidan ha en rädsla inför att inte lyckas, inte göra något meningsfullt med mitt liv, och inte skapa någonting av värde och signifikans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom denna polaritet generera och skapa energi inom mig själv i mängder
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest och stress inför att jag inte skrivit min tentamen tillräckligt effektivt, och att jag därmed inte kunnat tillägna mig själv det bästa betyget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett undertryckt, och hemligt begär, att jag ska kunna stå med mina betyg i handen, och känna mig själv fullständigt lugn och trygg, genom att jag vet att de betyg som jag skaffat mig själv kommer att kunna leda mig in i vilket yrke som jag än väljer – och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka min stabilitet och mitt värde i att lyckas i denna världen avseende karriär, avseende pengar, finanser och framtid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest, stress och rädsla inför att inte ha kontroll över min framtid, och över att inte kunna tillskapa min framtid såsom jag föreställer mig själv att den ska utvecklas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna illusoriska drömmen, om att jag ska kunna bygga upp och skapa min framtid precis i enlighet med de drömmar, fantasier, och idéer som jag frammanat inom mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den där drömmen efter den perfekta verkligheten, det perfekta livet, och att allt bara ska gå i lås, att den är illusorisk och endast existerar i och som mitt sinne
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en fantasi om att jag ska kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på min framtid såsom en bana på väg uppåt, såsom någonting jag eventuellt kommer att nå, där jag kommer till en position i min värld där jag äntligen kan slappna av och ge efter, där jag äntligen kan låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och inte längre vara i en konstant stress, ångest, och nervositet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna idén om vad som ska hända och inträffa i min framtid inte är riktig – det finns inget sådant framtida slott där jag äntligen kommer att äga alla förutsättningar för att leva ett liv i ett avslappnat tillstånd – utan istället är det jag måste göra att skapa mig själv här – kreera mig själv här – och skapa den där fysiska närheten i mig själv där jag är avslappnad – tillfreds och lugn – där jag inte existerar i en konstant storm av rädslor utan där jag är stabil
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att om jag verkligen vill skapa min framtid i enlighet med de här orden, stabilitet, värde, fulländning, och frid – då är det någonting som jag måste skapa som mig själv – jag kan inte förvänta mig att något arbete, något hus, en hund, eller ett barn, eller någonting annat kan skapa detta till mig – utan jag måste göra det för och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och träna denna förmåga att i varje andetag släppa taget om den ångest som kommer – hur riktig den än upplevs – och föra mig själv tillbaka till mitt andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda friheten som faktiskt finns i denna världen som jag kan skapa är den friheten jag lever inom mig själv – där jag står fri från rädsla och ångest – och där jag skapar mitt liv i enlighet med de orden jag ser att jag vill leva – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att leva frihet – frid – värde och fullständighet – att stå som dessa orden i och som varje andetag och således släppa taget om den där fantastiska framtiden jag ser framför mig – och som jag hoppas ska bli till en verklighet
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de projektioner jag har mot framtiden inte är riktiga – de är illusoriska och inte en faktisk verklighet – utan tjänar endast till att dra mig bort från vad som är riktigt och faktiskt vilket är den verklighet jag existerar i och som här – det andetag jag har här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv in i alternativa dimensioner och verkligheter – och ha mitt fokus delat där en sida av mig existerar i en förhoppning om ett visst framtida utflöde – och en annan sida av mig existerar här – i rädsla och ångest inför att inte kunna manifestera och skapa den där framtiden jag hoppas ska inträffa
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att frid endast är någonting som kommer att uppstå inom mig när jag släpper taget om rädsla – och för att inte ha rädsla kan jag inte heller ha några begär – för i varje begär föds och uppstår en rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera mina begär – att omdefiniera dem till att utgöra faktiska omständigheter som är verkliga – som är praktiska – och som jag kan leva i mitt dagliga liv – och som jag således inte projicerar ut i framtiden och sedan skapar ett förhållande av brist gentemot
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig bristfällig i mitt nuvarande liv, och tänka att det är någonting som saknas, och någonting som måste tillföras för att mitt liv ska bli mer gynnsamt, trivsamt, och bekvämt, och att jag därför måste ut i framtiden, måste projicera mig själv till någon plats där ute i evigheten, där jag känner, och kan föreställa mig själv att jag har det där jag tror mig själv fattas – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åtgärda mina brister här – att titta på mina projektioner – se vad det är de symboliserar och visar mig – och sedan ta och leva dessa orden mina projektioner visar här i varje andetag – leva dem praktiskt och fysiskt i mitt dagliga liv – och således sluta leta och söker efter någon alternativ perfekt framtid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som bristfällig för att jag inte har ett arbete, inte har en anställning, och inte har någon trygg och säker inkomst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera trygghet i förhållande till anställning, och pengar, och därför längta och projicera trygghet in i framtiden, istället för att jag omdefinierar och lever trygghet här som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva trygghet här på så vis att jag tryggt låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp och vara stabil samt jordad – och att nära en rädsla dyker upp inom mig – att applicera detta ordet – att jag är här – jag är jordad – att oavsett i vilken situation jag hamnar står jag här med mig själv och går min process – oavsett vad som händer är jag här och för mig själv tillbaka till min kropp och vad det är jag håller på med
Jag åtar mig själv att sluta projicera delar av mig själv in i framtiden, och således åtar jag mig själv att ta tillbaka orden trygghet, värde, och fullständighet till mig själv, och leva dessa orden praktiskt och fysiskt
Således åtar jag mig själv att leva ordet värde – såsom att det värdet jag har står i förhållande till min applikation och min rörelse i min process – och hur effektivt jag applicerar mig själv och skapar ett mervärde genom att dela med mig av mig själv och min process till andra – och genom att stå som ett exempel för andra och visa att det går att ändra på sig själv
Jag åtar mig själv att leva ordet fullständighet såsom att jag i varje ögonblick övar mig på att vara fullständigt närvarande, och sluta flacka i mitt sinne, fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter, drömmar, fantasier, och tankar – utan istället vara fullständigt här med min kropp – och förstå att detta är riktig fullständighet – detta är vad det innebär att vara komplett och färdig i en praktisk och fysisk bemärkelse
Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll och förhoppningar inför min framtid – och istället omfamna och gå varje ögonblick såsom det utvecklar sig självt här – och ha tillit till mig själv att jag kommer hantera och dirigera mitt liv såsom det öppnar upp sig här – effektivt och ändamålsenligt – att jag kommer att se vad som krävs och vilka lösningar som står till buds och sedan applicera dessa – således åtar jag mig själv att lita på mig själv – och att nära samt träna denna självtillit genom att i ögonblick stoppa tankar, emotioner och känslor – och föra mig själv tillbaka till min praktiska och fysiska verklighet här
http://viktorpersson.eu/2015/01/12/dag- ... sjalv-har/
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet där jag å ena sidan har ett begär efter att lyckas och bli berömd, signifikant, och speciell i denna världen, och visa mig själv användbar och duglig, och å andra sidan ha en rädsla inför att inte lyckas, inte göra något meningsfullt med mitt liv, och inte skapa någonting av värde och signifikans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom denna polaritet generera och skapa energi inom mig själv i mängder
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest och stress inför att jag inte skrivit min tentamen tillräckligt effektivt, och att jag därmed inte kunnat tillägna mig själv det bästa betyget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett undertryckt, och hemligt begär, att jag ska kunna stå med mina betyg i handen, och känna mig själv fullständigt lugn och trygg, genom att jag vet att de betyg som jag skaffat mig själv kommer att kunna leda mig in i vilket yrke som jag än väljer – och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka min stabilitet och mitt värde i att lyckas i denna världen avseende karriär, avseende pengar, finanser och framtid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest, stress och rädsla inför att inte ha kontroll över min framtid, och över att inte kunna tillskapa min framtid såsom jag föreställer mig själv att den ska utvecklas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna illusoriska drömmen, om att jag ska kunna bygga upp och skapa min framtid precis i enlighet med de drömmar, fantasier, och idéer som jag frammanat inom mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den där drömmen efter den perfekta verkligheten, det perfekta livet, och att allt bara ska gå i lås, att den är illusorisk och endast existerar i och som mitt sinne
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en fantasi om att jag ska kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på min framtid såsom en bana på väg uppåt, såsom någonting jag eventuellt kommer att nå, där jag kommer till en position i min värld där jag äntligen kan slappna av och ge efter, där jag äntligen kan låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och inte längre vara i en konstant stress, ångest, och nervositet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna idén om vad som ska hända och inträffa i min framtid inte är riktig – det finns inget sådant framtida slott där jag äntligen kommer att äga alla förutsättningar för att leva ett liv i ett avslappnat tillstånd – utan istället är det jag måste göra att skapa mig själv här – kreera mig själv här – och skapa den där fysiska närheten i mig själv där jag är avslappnad – tillfreds och lugn – där jag inte existerar i en konstant storm av rädslor utan där jag är stabil
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att om jag verkligen vill skapa min framtid i enlighet med de här orden, stabilitet, värde, fulländning, och frid – då är det någonting som jag måste skapa som mig själv – jag kan inte förvänta mig att något arbete, något hus, en hund, eller ett barn, eller någonting annat kan skapa detta till mig – utan jag måste göra det för och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och träna denna förmåga att i varje andetag släppa taget om den ångest som kommer – hur riktig den än upplevs – och föra mig själv tillbaka till mitt andetag
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda friheten som faktiskt finns i denna världen som jag kan skapa är den friheten jag lever inom mig själv – där jag står fri från rädsla och ångest – och där jag skapar mitt liv i enlighet med de orden jag ser att jag vill leva – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att leva frihet – frid – värde och fullständighet – att stå som dessa orden i och som varje andetag och således släppa taget om den där fantastiska framtiden jag ser framför mig – och som jag hoppas ska bli till en verklighet
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de projektioner jag har mot framtiden inte är riktiga – de är illusoriska och inte en faktisk verklighet – utan tjänar endast till att dra mig bort från vad som är riktigt och faktiskt vilket är den verklighet jag existerar i och som här – det andetag jag har här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv in i alternativa dimensioner och verkligheter – och ha mitt fokus delat där en sida av mig existerar i en förhoppning om ett visst framtida utflöde – och en annan sida av mig existerar här – i rädsla och ångest inför att inte kunna manifestera och skapa den där framtiden jag hoppas ska inträffa
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att frid endast är någonting som kommer att uppstå inom mig när jag släpper taget om rädsla – och för att inte ha rädsla kan jag inte heller ha några begär – för i varje begär föds och uppstår en rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera mina begär – att omdefiniera dem till att utgöra faktiska omständigheter som är verkliga – som är praktiska – och som jag kan leva i mitt dagliga liv – och som jag således inte projicerar ut i framtiden och sedan skapar ett förhållande av brist gentemot
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig bristfällig i mitt nuvarande liv, och tänka att det är någonting som saknas, och någonting som måste tillföras för att mitt liv ska bli mer gynnsamt, trivsamt, och bekvämt, och att jag därför måste ut i framtiden, måste projicera mig själv till någon plats där ute i evigheten, där jag känner, och kan föreställa mig själv att jag har det där jag tror mig själv fattas – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åtgärda mina brister här – att titta på mina projektioner – se vad det är de symboliserar och visar mig – och sedan ta och leva dessa orden mina projektioner visar här i varje andetag – leva dem praktiskt och fysiskt i mitt dagliga liv – och således sluta leta och söker efter någon alternativ perfekt framtid
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som bristfällig för att jag inte har ett arbete, inte har en anställning, och inte har någon trygg och säker inkomst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera trygghet i förhållande till anställning, och pengar, och därför längta och projicera trygghet in i framtiden, istället för att jag omdefinierar och lever trygghet här som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva trygghet här på så vis att jag tryggt låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp och vara stabil samt jordad – och att nära en rädsla dyker upp inom mig – att applicera detta ordet – att jag är här – jag är jordad – att oavsett i vilken situation jag hamnar står jag här med mig själv och går min process – oavsett vad som händer är jag här och för mig själv tillbaka till min kropp och vad det är jag håller på med
Jag åtar mig själv att sluta projicera delar av mig själv in i framtiden, och således åtar jag mig själv att ta tillbaka orden trygghet, värde, och fullständighet till mig själv, och leva dessa orden praktiskt och fysiskt
Således åtar jag mig själv att leva ordet värde – såsom att det värdet jag har står i förhållande till min applikation och min rörelse i min process – och hur effektivt jag applicerar mig själv och skapar ett mervärde genom att dela med mig av mig själv och min process till andra – och genom att stå som ett exempel för andra och visa att det går att ändra på sig själv
Jag åtar mig själv att leva ordet fullständighet såsom att jag i varje ögonblick övar mig på att vara fullständigt närvarande, och sluta flacka i mitt sinne, fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter, drömmar, fantasier, och tankar – utan istället vara fullständigt här med min kropp – och förstå att detta är riktig fullständighet – detta är vad det innebär att vara komplett och färdig i en praktisk och fysisk bemärkelse
Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll och förhoppningar inför min framtid – och istället omfamna och gå varje ögonblick såsom det utvecklar sig självt här – och ha tillit till mig själv att jag kommer hantera och dirigera mitt liv såsom det öppnar upp sig här – effektivt och ändamålsenligt – att jag kommer att se vad som krävs och vilka lösningar som står till buds och sedan applicera dessa – således åtar jag mig själv att lita på mig själv – och att nära samt träna denna självtillit genom att i ögonblick stoppa tankar, emotioner och känslor – och föra mig själv tillbaka till min praktiska och fysiska verklighet här
Re: Viktor's 7 year Journey to Life
Dag 556: Nya Saker i Vardagen
http://viktorpersson.eu/2015/01/18/dag- ... -vardagen/
Igår när jag kom till jobbet var det en del nya rutiner, och kunder – vissa saker hade ändrats och jag var inte alltid helt säker på hur jag skulle gå tillväga i vissa situationer. Det var intressant att observera hur detta påverkade min stabilitet och emotionella upplevelse av mig själv, för plötsligt var jag mycket mer ängslig än vad som är brukligt och jag var mer nervös inför att göra någonting fel inför de nya kunderna jag plockade upp. På sätt och vis kändes det som om att jag var ny på jobbet.
Den här rädslan som kommer i och med förändringar är vad jag tänkte öppna upp idag, och den primära frågeställningen här är: Varför måste rädsla följa på förändringar? Varför är det som jag inte låter mig själv hantera förändringar och nya omständigheter utan rädsla?
I grund och botten hjälper ju rädsla och ängslighet inte med något, för vad som krävs när jag möter förändringar, och när jag står inför att hantera en ny miljö, nya uppgifter, eller svårigheter, det är ju att jag helt enkelt lär mig själv hur jag ska hantera min omvärld – att jag observerar – analyserar – skaffar fram den nödvändiga informationen – och sedan korrigerar mitt beteende för att få fram det resultatet jag önskar.
Det finns alltså inte någon praktisk anledning till att bli rädd och ängslig när förändringar inställer sig i min värld. Men varför existerar då dessa reaktioner in mig?
Av vad jag kan se har dessa upplevelser faktiskt inte så mycket att göra med förändringarna i sig själva, utan det har istället att göra med att jag inte längre på samma sätt som tidigare kan beräkna, och förutse hur min dag kommer att falla ut – det finns alltså ett osäkerhetsmoment, och i viss mån står jag framför det okända och outforskade – och jag har inga projektioner, förväntningar, förhoppningar, eller idéer i den riktningen. Och det är detta som gör att jag reagerar i osäkerhet och ängslighet.
Problemet är alltså att jag definierat stabilitet, trygghet och säkerhet såsom att jag VET vad som ska hända, jag har KONTROLL, jag kan FÖRUTSE, och ingen okänd, oberäknelig överraskningsfaktor finns som kan förändra min idé om hur saker kommer plana ut. Alltså är misstaget jag gör att jag låter min stabilitet och trygghet vara begränsade av hur mycket kontroll jag känner att jag har, och hur pass väl jag känner att jag kan förutse vad som kommer hända, istället för att jag låter min stabilitet och trygghet vara en integral del av mig själv – d.v.s. någonting som jag står och lever som – någonting som är oberoende av hur min verklighet formar sig runtomkring mig.
Verkligheten är ju trots allt formad som så att det aldrig går att uppnå någon kontroll – man kan visserligen ha en föraning om hur saker och ting kommer att gå, eller med någon slags sannolikhetsuträkning beräkna vad som kommer hända – men det blir aldrig en fullständig vetskap om exakt vad som kommer hända och hur. En sådan vetskap existerar inte.
Därför är lösningen att släppa taget om beroendet av att vilja veta precis vad som kommer att hända, att vilja ha förutsägbarhet, och kontroll – och dess ställe sätta självtillit.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när saker och ting ändrar sig i min omvärld, och går från rutin, och vad jag tidigare tagit för vana, till att bli någonting nytt som jag inte kan beräkna eller förutse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när jag inte kan beräkna eller förutse min framtid, och hur saker kommer att spela ut sig själva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan möta framtiden, utmaningar och svårigheter och dirigera dessa i en riktning som kan vara nöjd och tillfreds med
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, nervös och ängslig när jag inte har kontroll och vetskap om vad som ska ske härnäst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet – och min trygg i mig själv – i förhållande till min vetskap och mina beräkningar om vad som kommer hända härnäst – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte har någon sådan vetskap om vad som kommer härnäst kan jag inte heller vara stabil
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig för att göra fel, ta fel beslut, missa saker och ting, inte vara tillräckligt noggrann, när jag möter omständigheter som jag inte tidigare haft att göra med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig möta denna nya omständigheten ovillkorligt och utan fruktan – och låta mig själv gå igenom ovissheten och se att jag kan stå stabil inom mig själv i och som denna ovisshet
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla ovisshet och omständigheten att jag inte vet vad som kommer att hända härnäst till ångest, ängslighet och fruktan – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna ångest och fruktan – och ifrågasätta varför jag inte skulle kunna gå in i framtiden – möta nästa ögonblick – nästa utmaning – utan ångest eller fruktan – och således möta det okända i självtillit och stabilitet – i vetskapen om att jag kommer dirigera mig själv och finna lösningar då jag ställs inför utmaningar och problem i min värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste planera inför min framtid för att jag i och som stabilitet ska kunna gå min framtid till mötes
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig och rädd inför att göra fel när jag möter någonting nytt och tidigare okänt för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig under inlärningsprocessen och se alla misstag jag gör såsom någonting fullständigt fel och acceptabelt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur alla inlärningsprocesser åtföljs av en mängd olika fel och misstag och att det inte är någonting att frukta – utan någonting att snarare gå igenom och dirigera så effektivt som möjligt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv möta inlärningsprocessen – och det okända med nyfikenhet och motivation till att lära och förbättra mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligen gå igenom livets svårigheter – och istället för att frukta dem, och försöka skjuta bort dem ifrån mig – istället se dem som utmaningar genom vilka jag kan växa, bli mer effektiv, och stabil – och därigenom stå som ett exempel för andra att trots att livet kan vara problematisk – så är det inte en ursäkt för att ge upp och sluta vilja skapa det mer och fullgöra den potential som finns i varje enskild människa att skapa sitt eget liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna bävan och rygga tillbaka inför att ta mig an livets utmaningar och forcera, samt motivera mig själv framåt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att ta de beslut, och handla på så vis som jag ser krävs av mig för att förändra min situation – i tron att det på något sätt ska uppstå av sig självt – och att det är någonting som jag naturligt ska få
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera och hänge mig själv till att skapa mitt liv – och därigenom se det som en utmaning när saker utan att jag kan förutse det förändras och skiftar form – så att mina tidigare beräkningar och planer nu är värdelösa – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mötet med en sådan framtid – andas – och bege mig in i det okända och finna lösningar – motivera mig själv till att vända motgångarna till medgångar – göra svagheterna till styrkor – och inte låta mig själv ge upp, bli deprimerad eller nedstämd – utan istället forcera och driva mig själv framåt tills jag har de resultat som jag vill ha
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag och oförmögen att hantera min framtid och pressade situationer där jag inte vet exakt vad som kommer ske eller hur framtiden kommer utvecklas – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag skapar den här svagheten genom att ge mig själv den definitionen – och att saken är att jag faktiskt kan skapa mig själv åter – genom definiera vem jag vill vara – hur jag vill leva – vart jag vill med mitt liv – vad jag vill skapa – och vad jag vill stå vid och frammana i denna världen
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för att nå framgång och för att finna lösningar – måste jag vara villig och öppen inför att göra misstag och fel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara vilja göra rätt – bara vilja ha lösningarna – bara vilja klara av utmaningarna och inte behöva gå igenom processen att lära mig att dirigera mig själv och finna lösningen när utmaningen eller problemet står framför mig
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i rädsla, bävan och ängslan inför förändringar och nya situationer som jag inte på förhand kan beräkna eller förutse, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i denna personlighet begränsar mig själv, genom att jag låter min kreativitet och förmåga att faktiska hantera pressade situationer och det okända, bli undertryckt av rädsla – således åtar jag mig själv fokusera på min värld – på vad som är här faktiskt – på hur jag kan lösa situationen – finna en plan eller en slags väg framåt så att jag kan hantera situationen bättre – och således inte längre vänta på att saker ska bli bättre utan ta ett aktivt beslut att agera och motivera mig själv framåt i min värld
När jag märker att jag har placerat min uppmärksamhet på nervositet, ängslan och rädsla inför vad som komma skall, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är fel fokus att ha, och att jag måste placera min närvaro och uppmärksamhet på vad som faktiskt och fysiskt är här, och hur jag kan hjälpa, stödja och assistera mig själv för att ta mig själv igenom den utmaning och svårighet som jag står inför – således åtar jag mig själv att aktivt stödja, assistera och hjälpa mig själv när jag befinner mig en svår, komplicerad eller oberäknelig situation – och således ge min uppmärksamhet till vad jag håller på med HÄR – och hur jag kan på bästa sätt hantera den situation som jag befinner mig inom
http://viktorpersson.eu/2015/01/18/dag- ... -vardagen/
Igår när jag kom till jobbet var det en del nya rutiner, och kunder – vissa saker hade ändrats och jag var inte alltid helt säker på hur jag skulle gå tillväga i vissa situationer. Det var intressant att observera hur detta påverkade min stabilitet och emotionella upplevelse av mig själv, för plötsligt var jag mycket mer ängslig än vad som är brukligt och jag var mer nervös inför att göra någonting fel inför de nya kunderna jag plockade upp. På sätt och vis kändes det som om att jag var ny på jobbet.
Den här rädslan som kommer i och med förändringar är vad jag tänkte öppna upp idag, och den primära frågeställningen här är: Varför måste rädsla följa på förändringar? Varför är det som jag inte låter mig själv hantera förändringar och nya omständigheter utan rädsla?
I grund och botten hjälper ju rädsla och ängslighet inte med något, för vad som krävs när jag möter förändringar, och när jag står inför att hantera en ny miljö, nya uppgifter, eller svårigheter, det är ju att jag helt enkelt lär mig själv hur jag ska hantera min omvärld – att jag observerar – analyserar – skaffar fram den nödvändiga informationen – och sedan korrigerar mitt beteende för att få fram det resultatet jag önskar.
Det finns alltså inte någon praktisk anledning till att bli rädd och ängslig när förändringar inställer sig i min värld. Men varför existerar då dessa reaktioner in mig?
Av vad jag kan se har dessa upplevelser faktiskt inte så mycket att göra med förändringarna i sig själva, utan det har istället att göra med att jag inte längre på samma sätt som tidigare kan beräkna, och förutse hur min dag kommer att falla ut – det finns alltså ett osäkerhetsmoment, och i viss mån står jag framför det okända och outforskade – och jag har inga projektioner, förväntningar, förhoppningar, eller idéer i den riktningen. Och det är detta som gör att jag reagerar i osäkerhet och ängslighet.
Problemet är alltså att jag definierat stabilitet, trygghet och säkerhet såsom att jag VET vad som ska hända, jag har KONTROLL, jag kan FÖRUTSE, och ingen okänd, oberäknelig överraskningsfaktor finns som kan förändra min idé om hur saker kommer plana ut. Alltså är misstaget jag gör att jag låter min stabilitet och trygghet vara begränsade av hur mycket kontroll jag känner att jag har, och hur pass väl jag känner att jag kan förutse vad som kommer hända, istället för att jag låter min stabilitet och trygghet vara en integral del av mig själv – d.v.s. någonting som jag står och lever som – någonting som är oberoende av hur min verklighet formar sig runtomkring mig.
Verkligheten är ju trots allt formad som så att det aldrig går att uppnå någon kontroll – man kan visserligen ha en föraning om hur saker och ting kommer att gå, eller med någon slags sannolikhetsuträkning beräkna vad som kommer hända – men det blir aldrig en fullständig vetskap om exakt vad som kommer hända och hur. En sådan vetskap existerar inte.
Därför är lösningen att släppa taget om beroendet av att vilja veta precis vad som kommer att hända, att vilja ha förutsägbarhet, och kontroll – och dess ställe sätta självtillit.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när saker och ting ändrar sig i min omvärld, och går från rutin, och vad jag tidigare tagit för vana, till att bli någonting nytt som jag inte kan beräkna eller förutse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när jag inte kan beräkna eller förutse min framtid, och hur saker kommer att spela ut sig själva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan möta framtiden, utmaningar och svårigheter och dirigera dessa i en riktning som kan vara nöjd och tillfreds med
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, nervös och ängslig när jag inte har kontroll och vetskap om vad som ska ske härnäst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet – och min trygg i mig själv – i förhållande till min vetskap och mina beräkningar om vad som kommer hända härnäst – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte har någon sådan vetskap om vad som kommer härnäst kan jag inte heller vara stabil
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig för att göra fel, ta fel beslut, missa saker och ting, inte vara tillräckligt noggrann, när jag möter omständigheter som jag inte tidigare haft att göra med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig möta denna nya omständigheten ovillkorligt och utan fruktan – och låta mig själv gå igenom ovissheten och se att jag kan stå stabil inom mig själv i och som denna ovisshet
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla ovisshet och omständigheten att jag inte vet vad som kommer att hända härnäst till ångest, ängslighet och fruktan – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna ångest och fruktan – och ifrågasätta varför jag inte skulle kunna gå in i framtiden – möta nästa ögonblick – nästa utmaning – utan ångest eller fruktan – och således möta det okända i självtillit och stabilitet – i vetskapen om att jag kommer dirigera mig själv och finna lösningar då jag ställs inför utmaningar och problem i min värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste planera inför min framtid för att jag i och som stabilitet ska kunna gå min framtid till mötes
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig och rädd inför att göra fel när jag möter någonting nytt och tidigare okänt för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig under inlärningsprocessen och se alla misstag jag gör såsom någonting fullständigt fel och acceptabelt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur alla inlärningsprocesser åtföljs av en mängd olika fel och misstag och att det inte är någonting att frukta – utan någonting att snarare gå igenom och dirigera så effektivt som möjligt
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv möta inlärningsprocessen – och det okända med nyfikenhet och motivation till att lära och förbättra mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligen gå igenom livets svårigheter – och istället för att frukta dem, och försöka skjuta bort dem ifrån mig – istället se dem som utmaningar genom vilka jag kan växa, bli mer effektiv, och stabil – och därigenom stå som ett exempel för andra att trots att livet kan vara problematisk – så är det inte en ursäkt för att ge upp och sluta vilja skapa det mer och fullgöra den potential som finns i varje enskild människa att skapa sitt eget liv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna bävan och rygga tillbaka inför att ta mig an livets utmaningar och forcera, samt motivera mig själv framåt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att ta de beslut, och handla på så vis som jag ser krävs av mig för att förändra min situation – i tron att det på något sätt ska uppstå av sig självt – och att det är någonting som jag naturligt ska få
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera och hänge mig själv till att skapa mitt liv – och därigenom se det som en utmaning när saker utan att jag kan förutse det förändras och skiftar form – så att mina tidigare beräkningar och planer nu är värdelösa – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mötet med en sådan framtid – andas – och bege mig in i det okända och finna lösningar – motivera mig själv till att vända motgångarna till medgångar – göra svagheterna till styrkor – och inte låta mig själv ge upp, bli deprimerad eller nedstämd – utan istället forcera och driva mig själv framåt tills jag har de resultat som jag vill ha
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag och oförmögen att hantera min framtid och pressade situationer där jag inte vet exakt vad som kommer ske eller hur framtiden kommer utvecklas – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag skapar den här svagheten genom att ge mig själv den definitionen – och att saken är att jag faktiskt kan skapa mig själv åter – genom definiera vem jag vill vara – hur jag vill leva – vart jag vill med mitt liv – vad jag vill skapa – och vad jag vill stå vid och frammana i denna världen
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för att nå framgång och för att finna lösningar – måste jag vara villig och öppen inför att göra misstag och fel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara vilja göra rätt – bara vilja ha lösningarna – bara vilja klara av utmaningarna och inte behöva gå igenom processen att lära mig att dirigera mig själv och finna lösningen när utmaningen eller problemet står framför mig
Självåtaganden
När jag märker att jag går in i rädsla, bävan och ängslan inför förändringar och nya situationer som jag inte på förhand kan beräkna eller förutse, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i denna personlighet begränsar mig själv, genom att jag låter min kreativitet och förmåga att faktiska hantera pressade situationer och det okända, bli undertryckt av rädsla – således åtar jag mig själv fokusera på min värld – på vad som är här faktiskt – på hur jag kan lösa situationen – finna en plan eller en slags väg framåt så att jag kan hantera situationen bättre – och således inte längre vänta på att saker ska bli bättre utan ta ett aktivt beslut att agera och motivera mig själv framåt i min värld
När jag märker att jag har placerat min uppmärksamhet på nervositet, ängslan och rädsla inför vad som komma skall, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är fel fokus att ha, och att jag måste placera min närvaro och uppmärksamhet på vad som faktiskt och fysiskt är här, och hur jag kan hjälpa, stödja och assistera mig själv för att ta mig själv igenom den utmaning och svårighet som jag står inför – således åtar jag mig själv att aktivt stödja, assistera och hjälpa mig själv när jag befinner mig en svår, komplicerad eller oberäknelig situation – och således ge min uppmärksamhet till vad jag håller på med HÄR – och hur jag kan på bästa sätt hantera den situation som jag befinner mig inom