Viktor's 7 year Journey to Life

Place your Blogs Here
User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 15 Apr 2012, 08:27

Dag 1: Sömn Som En Flykt Från Verkligheten
http://viktorpersson.eu/category/viktor ... ill-livet/

Idag vaknade jag återigen alldeles för sent, och istället för att ta mig själv upp ur sängen på en gång, så blev jag kvar i den mjuka madrassen längre än vad jag behövde.

Att sluta vara en slav till sömn, och ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar på morgonen är verkligen en färdighet, det är som vilken annan upptränad kroppslig funktion som helst. Och själva nyckeln i att ta sig upp ur sängen direkt när ögonlocken första gången rullas upp, är att göra det – att inte lyssna på allt det där inom en som skriker om att, gode gud, låt mig stanna kvar i sängen! Jag vill inte upp, jag vill inte upp! Jag vill vara kvar i sängen för evigt. Men då är det bara att säga såhär, nej! Nu tur jag mig själv upp ur denna sängjävel, för jag har sovit tillräckligt, och jag vet att ingen mer sömn behövs. Jag vet att jag genom att fortsätta ligga kvar i sängen endast flyr undan verkligheten och mig själv, och sådant är oacceptabelt.

Men, jag lever som sagt in dessa orden ännu som mig själv, och anledningen till detta är att jag tillåter mig själv att prata mig själv in i att inte gå upp. Jag säger inom mig att, nej det behövs, nej men se kroppen den måste vila, du kan inte gå upp nu du hade bara varit så himla trött då. Men sådant skit kan man inte lyssna på, utan det gäller att ta sig upp ur den där sängjäveln en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i min process genom att sova mer än vad jag behöver, sova endast för att fly undan min verklighet, och fly undan mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta och urskulda mig, till varför jag inte bör gå upp ur sängen direkt när jag vaknar, och hitta på ursäkter och förklaringar, istället för att bara gå upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på mina ursäkter, och förklaringar när jag ligger i sängen direkt efter jag vaknat, och ta alla dessa olika ursäkter och förklaringarna på allvar, och följa efter dessa, istället för att lyssna på min kropp, och sedan ta mig upp ur sängen direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, men istället skjuta upp när jag ska upp ur sängen, och tänka att jag ska göra det i nästa ögonblick, och att jag bara måste få vila lite till, istället för att ta tag i saken, och ta mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är tillräckligt viljestark för att förändra mina sömnvanor, och tro att inte kan förändra mina sömnvanor, och att jag därför inte ska försöka, och lika gärna kan ge upp – istället för att inse att jag kan förändra mina sömnvanor, och jag kan styra över mig själv, det handlar bara om att jag faktiskt måste göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig för livet, och gömma mig från att stödja mig själv, och driva mig själv att utöka, och expandera min applikation av mig själv såsom enhet och jämlikhet, här som vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, och rättfärdiga varför jag inte driver mig upp ur sängen direkt när jag vaknar genom att tänka att jag förtjänar att översova, jag förtjänar att ta det lugnt, istället för att inse att jag förtjänar att vara effektiv i hur jag rör mig på morgonen, och hur jag tar mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka min kropp, genom att inte lyssna på min kropp när den säger till mig att den har haft tillräckligt med sömn, och istället ignorera min kropp, och göra såsom jag känner för i mina tankar, och såsom min känslomässiga, och emotionella upplevelse säger åt mig att göra – istället för att inse att det är min kropp som är verklig, och mitt självsnack, i mitt huvud, som är en illusion, och att jag därmed genom att stödja mitt självsnack, gör mig själv en och jämlik med en illusion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte tar mig upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård mot mig själv när jag märker att jag inte klarar att ta mig upp ur sängen direkt på morgongen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska klara att kunna förändra mina sömnvanor direkt, och utan några problem över huvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska kunna genomföra mina fysiska planer, och förändringar, utan en viss omställningstid, och tro att allting ska klaras av nu, snabbt, och på en gång – och tänka att så fort jag inte klarar av att göra någonting på en gång, att detta då är ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är misslyckad, när jag misslyckas med mina planer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mina sömnvanor, med min partners sömnvanor, och tänka att jag är dålig, värdelös, och patetisk när jag inte klarar av att sova lika lite som min partner gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mina sömnvanor, istället för att inse att mina sömnvanor är en del av vem jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, såsom naturen av mig själv, såsom beroende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och se ner på mig själv för att jag skapat mig själv såsom beroende, och för att jag existerar såsom beroende – och tänka att jag därför är värdelös, och att jag måste bestraffa mig själv, i tron att den enda möjligheten för mig att ändra mig själv är för mig att bestraffa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort att vara omtänksam, och att ha tålamod med själv, och låta processen av att ändra mina sömnvanor ta den tid som den behöver.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara omtänksam och ha tålamod med mig själv, och se på mig själv såsom vad jag skapat mig själv till att vara idag, inte med fördömande, men med förståelse om hur jag kommit att skapa mig själv såsom det jag är idag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård och fördömande mot mig själv, och förvänta mig själv av mig själv att jag genast ska förändra mig själv, och att jag aldrig ska misslyckas på något sätt överhuvudtaget – istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara realistisk med mig själv, och ta en sak i taget, en punkt i taget, och föra denna punkt som mig själv, till fulländande, och ta den tid som behövs för att göra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv den tid som jag behöver för att förändra mig själv, och inte stödja mig själv effektivt i min självförändring, utan bara förvänta mig att jag ska förändras utan att jag på något sett hjälpt eller stöttat mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hjälpa och stötta mig själv när jag går igenom en punkt, eller förändrar mig själv, och inse att om jag inte hjälper mig själv, och stödjer mig själv, så kan jag inte heller förändra och skapa mig själv på nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att de saker som jag har svårigheter att förändra i mig själv, inte är ett tecken på att jag är en dålig människa, eller på att jag är svag, och gör fel – utan ett tecken på att jag inte har stöttat och hjälpt mig själv tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se och förstå att nyckeln till att framgångsrikt förändra mig själv är att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, och verkligen stötta, och driva mig själv mot att förändra mig själv, och göra mig själv en mer effektiv människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att de problem jag har i min applikation av mig själv, i sin kärna egentligen inte är problem, utan tecken på att jag inte stöttar, hjälper, och assisterar mig själv till den grad som behövs för att jag effektivt ska kunna förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att det aldrig finns något fel med mig själv, utan enbart konsekvenser av hur jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och vara mot mig själv – och sålunda om jag vill ändra mig själv, kräver detta att jag stöttar, hjälper, och är mot mig själv såsom jag skulle vilja att en annan var mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte levt självdisciplinerat i mitt liv, och för att jag inte lärt mig själv att sova endast så mycket min kropp behöver, och inte mer – istället för att inse att ett sådant självfördömande är totalt onödigt, och att det jag istället ska fokusera på är att hjälpa, och assistera mig själv till att skapa mig själv såsom förändring – en och jämlik här

Självkorrigerande stadganden

När jag ser mig själv gå i på morgonen tankar om hur jag inte ska gå upp, och hur det är så skönt att ligga kvar i sängen, och att det inte gör någonting om jag ligger kvar i sängen, så stoppar jag mig själv omedelbart, jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka hit till den fysiska verkligheten – och jag inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att översova, och ligga kvar i sängen när jag faktiskt är vaken, så kompromissar jag och förtrycker jag mig själv – därför reser jag mig upp, tar mig ut upp ur sängen – klär på mig – och möter dagen direkt

När mina ögonlock slår upp, det första jag gör är att jag går upp ur sängen och möter min dag – jag inser att någonting annat än det är att kompromissa med själv, och att rättfärdiga, och ursäkta mig själv mina begränsningar.

Jag vägrar att ursäkta mig själv för mina begräsningar, jag vägrar att rättfärdiga och försvara mina självbegräsningar – jag driver mig själv att expandera och bli mer effektiv i min applikation, och bli en självstyrd, och självdirektiv människa.

Det är klart.



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 16 Apr 2012, 21:08

Dag 2: Betygsångest
http://viktorpersson.eu/2012/04/16/dag-2-betygsangest/

Idag skulle jag lämna in ett skolarbete, och jag kände mig väldigt ängslig och nervös att jag hade glömt någonting, eller skrivit något fel, så jag tittade i den väldigt många gånger, och gjorde många mindre justeringar i den. Jag vet varför jag är så nervös och ängslig för att lämna in skolarbeten, det är därför jag definierat mig själv utifrån vilket slags betyg jag får av mina lärare. När jag får ett bra betyg känner jag mig så himla stolt, och överlägsen, och när jag får ett dåligt betyg då känner jag det motsatta – lustigt nog.

Det har alltid varit såhär så långt tillbaka jag kan minnas. Skolan har jag alltid lagt ned tid på, och speciellt inför de proven jag har haft. Trots att jag inte velat erkänna det för mig själv så brydde jag mig en hel del. Jag ville absolut inte får bara godkänt, eftersom att bara få godkänt, det var som ett misslyckande.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilka betyg jag ska få i skolan, och frukta att jag kommer få ett mediokert betyg, och inte vara utöver den stora massan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara medioker, och normal – och frukta att mitt liv inte kommer bli speciellt, och att jag inte kommer uppleva mig själv, i jämförelse med andra, speciellt i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att lämna in mitt skolarbete, i fruktan att jag inte kommer att få et bra betyg, i rädslan att någon annan kommer överglänsa mig, och göra bättre ifrån sig än mig, i rädslan att jag kommer bli bortglömd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli bortglömd, och vara en del av den stora massan, och inte på något sätt sticka ut, eller vara annorlunda – i rädslan att jag inte kommer vara viktig, eller speciell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara speciell, och vilja vara unik – och vilja att mitt liv ska ses som speciellt och unikt, och att jag ska vara speciell i mitt liv, och att andra därför ser mig som värdefull och nyttig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och vara nervös att jag inte ska klara av mina studier, och att jag inte ska ha tillräckligt med tid, och att jag ska skjuta upp att göra mina studier och istället vara lat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest att jag kommer skjuta upp att göra min studier, och att jag därför inte kommer få några bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös att jag inte ska få bra betyg, istället för att gå här och medverka i mina studier en och jämlik, och göra upplevelsen till någonting roligt, utan press, utan ångest, och utan någon rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra av mina studier, någonting stort, och någonting obekvämt, och någonting som jag borde frukta och känna ångest inför, istället för att gå mina studier här, och alltså inte tänka på det, utan bara göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv att jag inte vet tillräckligt mycket, eller att det är någonting essentiellt som jag har glömt, och som kommer straffa sig vid en senare tidpunkt, när jag kanske får ett jätte dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och önska på att jag ska få ett jättehögt betyg, och att jag senare i livet ska vara eftertraktad på arbetsmarknaden, och i detta önska att alla vill att jag ska jobba med dem, och att jag ska gå med i deras företag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenkärlek, i det att jag tillåter och accepterar mig själv att älska mig själv, och tycka om mig själv, och inte begränsa mig till att enbart tycka om mig när systemet ger mig bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara tycka om mig själv när jag får beröm, och när andra tycker jag gör någonting bra, istället för att alltid tycka om mig själv, och alltid tillåta mig själv att uppskatta mig själv, oavsett vad andra tycker, eller känner, eller upplever gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mina studier till en stor grej, och till någonting som jag tror att jag måste använda rädsla och ångest för att kunna ta mig själv igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att rädsla, och att medverka i rädsla och ångest inom mig, gör mig till en bättre och mer uppmärksam student, istället för att inse att rädsla och ångest endast skapar en tunnelvision, där jag inte kan se vad som är runtomkring mig, eftersom jag är upptagen med min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att rädsla hjälper mig att bli en bättre människa, att vara mer stabil, och insiktsfull – istället för se att rädsla endast gör mig rädd, och inte hjälper till någonting annat än att göra så att jag oroar mig för vad som ska hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv att jag ska få bra betyg i skolan, och att jag ska bli uppmärksammad av lärarna som en bra, en godkänd, och en omtyckt elev – istället för tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att gå till min skola för mig själv, och som mig själv, utan att jag har några krav, eller förväntningar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa alla krav och förväntningar på mig själv, och istället njuta av min tid i skolan, och göra min upplevelse av mig själv i skolan till att vara avslappnad, avkopplad, och bekväm med mig själv – oavsett vilka betyg jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att värdera mig själv utifrån vilka betyg jag får, istället för att värdera mig själv här, såsom ovärderlig, enbart därför att jag andas, enbart därför att jag är en fysisk varelse, och att jag såsom en fysisk varelse förtjänar respekt, och att bli behandlad väl

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att jag inte behöver få bra betyg för att kunna tycka om mig själv, och för att kunna uppskatta mig själv, och för att kunna glädjas åt mig själv, och med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att den enda lösningen till min ångest, och rädsla, är att jag står upp inom mig, och tillåter och accepterar mig själv att uppskatta och sätta värde på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att utan skolan, och utan någon som säger till mig att det jag precis gjort är bra, och är acceptabelt, att jag är värdelös – i tron att jag måste ha någon slags auktoritet som styr över mig, och säger till mig när jag är bra och när jag är dålig – istället för att inse att jag inte behöver någon som säger till mig vem jag är, och att jag således kan säga till mig själv att jag är tillräcklig, och att jag är värdefull

Jag hänger mig själv till att stoppa min upplevelse av mig själv såsom rädsla och ångest gentemot min skola, och mot att få dåliga betyg i skolan

Jag hänger mig själv till att respektera, och leva självvärde, och inse att jag inte behöver betyg för att göra detta, jag kan göra det för mig själv oavsett

Jag hänger mig själv till att stå upp inom mig, och leva självrespekt i varje ögonblick, och göra denna självrespekt oantastbar, densamma oavsett om jag inte får bra betyg i skolan, eller om jag får utmärkta betyg i skolan

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick när rädsla kommer upp inom mig i förhållande till skolan, och till betyg i skolan, att stoppa mig själv och föra mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till verkligheten – och därmed leva mig själv som självrespekt

Jag hänger mig själv till att verkligen leva, eftersom jag inser att livet såsom konstant fruktan för hur andra ska reagera på mig, och värdera mig, inte är att leva – utan att vara död – således hänger jag mig själv till att stå, gå, tala och uttrycka mig själv här – såsom andetaget – utan fruktan – och således leva på riktigt

Dag 3: Att Skjuta Upp
http://viktorpersson.eu/2012/04/16/dag- ... kjuta-upp/

Idag har jag upplevt mycket ilska, och frustration, och ilskan och specifikt kommit upp i situationer där jag sett en annan leva på ett sett såsom inte tar hänsyn till denna fysiska verklighet. Och naturligtvis är det mig själv som jag ser. Jag lever för saker, och ger all min tid åt vissa aktiviteter, som faktiskt inte är särskilt relevanta, och i detta så överger jag, och kompromissar min fysiska och praktiska verklighet som är här.

Ett exempel är följande, jag sitter vid datorn och skriver på min uppsatts, jag sitter där djupt försjunken i vad jag gör, och känner att det jag gör är verkligen det viktigaste som finns. Men under tiden så märker jag inte att det står disk i köket, och jag går inte och äter när jag börjar bli hungrig, eftersom jag då kommer förlora tid! Förlora tid! Men, vadå förlora tid? Jag tar ju i det ögonblicket hand om mig själv, och om min verklighet, hur kan det definieras såsom att förlora tid? Det är ju någonting viktigt, som verkligen behövs göras, och som både jag och min verklighet tjänar på.

Så, det jag ska göra är att jag helt enkelt ska låta saker ta tid, och lägga mindre tid på de ”viktiga” sakerna, och helt enkelt lägga mer tid på mig själv, och på att andas. Låt saker ta den tid som det behöver, och om det inte finns tillräckligt med tid, ja då finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid; ingenting att oroa sig över, eller stressa runt för.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa min fysiska kropp, och min fysiska verklighet, genom att göra saker som inte är relevanta, och vara rädd för att jag kommer förlora tid, om jag tar hand om min verklighet, och om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera det som ett slöseri med tid att ta hand om mig själv, att ta hand om min fysiska verklighet, att titta på en film, att ta det lugnt, att läsa en bok, att vara här i denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa runt i mitt huvud, och hela tiden tänka på hur mycket, eller hur lite tid jag har, och vad jag kan använda min tid till, istället för att leva här, och effektivt utnyttja varje andetag, till att faktiskt använda min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv i rädslan och ångesten att jag inte har tillräckligt med tid, istället för lugnt och sansat planera min tid, och se hur mycket tid jag behöver, och sedan använda min tid effektivt, istället för att göra saker som jag inte behöver, och sedan i sista minuten stressa och känna ångest för att jag inte gjort det som jag behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på hur mycket tid jag har, istället för använda den tiden jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att vara här och utnyttja den tiden som är här, som mig själv, i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer få mer tid genom att oroa mig själv för hur mycket, eller hur lite tid jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att jag genom att stressa upp mig, och genom att tänka på vad klockan är, och hur många timmar jag har spenderat på en viss sak, att jag genom att göra så får ut mer tid av min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jagad av tiden, istället för att inse att det enklaste sättet att ta väl hand om min tid, är genom att planera min tid, och faktiskt följa min plan disciplinerat, istället för att ge upp, och rättfärdiga varför jag inte följer min plan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera och planera min tid, och sedan leva min planering utan att gå in i och bli lathet, och apati, och därigenom skjuta upp de saker som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker som behövs göras på en gång, och därmed inte tänka mer på det, utan bara göra det här och sedan har det gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och agera utifrån det motstånd jag känner när jag är på väg att ta mig an ett projekt, eller slutföra en någonting, eller fullfölja min planering, eller helt enkelt ta hand om mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker som behövs göras, istället för att göra dem här på en gång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att den enda anledningen till varför det känns som att jag inte har någon tid, är för att jag skjuter upp att göra de saker som faktiskt behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, genom att skjuta upp att göra viktiga saker, och sedan tänka att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att inse att det är jag som har skapat upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid, genom att skjuta upp att göra de saker som jag måste göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera mig själv när jag ser att jag skjuter upp någonting, och genast i det ögonblicket göra det som jag tänkte göra, och fullfölja, och slutföra det, och sedan när ögonblicket är färdigt, att jag därefter tar mig till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att bristen på tid jag upplever reflekterar tillbaka till mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera, planera, och leva min struktur – utan att uppskjuta de handlingar som jag planerar in i min struktur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån det motstånd som jag upplever gentemot att skriva min uppsats, och gentemot att studera – och därigenom skjuta upp en sak som jag vet att jag måste göra, och som jag vet att jag måste lägga tid på för att verkligen färdigställa på ett acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv, och styra mig själv att faktiskt göra det jag planerat, och färdigställa det jag ser måste färdigställas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att jag förlorar min frihet, och förlorar mig själv, och att jag blir fastlåst, när jag tar hand om mina ansvar direkt, och gör det som måste göras utan att skjuta upp det, utan att göra någonting emellan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit mig själv att agera när punkten öppnar upp sig, och här, och inte skjuta upp det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att när jag skjuter upp någonting, så förlorar jag tid, eftersom jag inte använder den tiden som här, eftersom jag istället skjuter upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp min tid, istället för att använda min tid, att skjuta upp att leva och dirigera mig själv här, istället för att faktiskt leva, dirigera, och navigera mig själv här i varje ögonblick, och när motstånd kommer upp inom mig, att jag driver och föser mig själv igenom detta motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga tiden, och tänka att det finns för lite tid, istället för att inse och förstå att jag genom att jag inte använder min tid, faktiskt skapar upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att det alltid finns tillräckligt med tid här, när jag använder den tiden som är här, och agerar, och dirigerar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att det är inget fel på den mängden tid jag har, utan på hur jag använder och brukar den tiden jag har till mitt förfogande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva, och träna mig själv på att i varje ögonblick göra det som behövs göras, och strukturera mitt liv och mina handlingar utifrån vad jag ser i detta ögonblick, och på så sätt inte tillåta och acceptera mig själv att skjuta upp

Jag hänger mig själv till att strukturera, planera, och använda den tiden som är här till mitt förfogande, effektivt och med sunt förnuft

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick sluta anklaga, och projicera min tidsproblem på tiden självt, och inser att jag skapar min egen tid i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att följa de planer som jag sätter för mig själv, och inte rättfärdiga, och ursäkta mig själv, till varför jag inte ska, inte orkar, eller kan följa min tidsplanering

Jag hänger mig själv till att bli en effektiv tidsanvändare

Jag hänger mig själv till att ta tag i det punkter som kommer upp i ögonblicket, ögonblickligen, och därmed inte skjuta upp till ett senare ögonblick

Jag hänger mig själv till att styra, och dirigera mig själv här i ögonblicket

Jag hänger mig själv till att driva, och fösa mig själv igenom allt motstånd, och stå upp och dirigera mig själv som motståndet, att göra det jag känner ett motstånd mot



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 18 Apr 2012, 17:30

Dag 4: Rättvisa
http://viktorpersson.eu/2012/04/18/dag-4-rattvisa/

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga en annan för vad jag upplever inom mig själv, och en anklaga en för att jag känner mig själv obekväm, eller arg, och anklaga en annan för de tankarna som dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga en annan för att inte vara givmild nog

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på en annan, min egen upplevelse, och natur av mig själv, såsom att snylta av andra, och hellre låta andra spendera pengar, och ge mig saker, än att jag spenderar mina egna pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utnyttja andra för att på så sätt tjäna pengar, eller tjäna tid, och vinna någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera hur jag hellre tar från en annan än ger, hur jag hellre låter en annan stödja mig, och ge mig det jag vill ha, än att jag ger mig själv det jag vill, och stödjer en annan såsom jag själv vill bli stödd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glida på andras givmildhet, och utnyttja andras givmildhet, så att jag själv aldrig ska behöva ge, eller göra någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera min egen applikation av mig själv såsom att jag inte tar ansvar över alla mina ord, och över alla mina handlingar, genom att jag lever ut reaktioner, och tar beslut utifrån reaktioner på en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd och nervös för att en annan ska ta någonting ifrån mig, och utnyttja, ta mina pengar, eller ta mina tillhörigheter, och göra mig fattig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att en annan ska göra det jag säger till dem, och att jag ifråga om arbete, ska göra exakt lika mycket som en annan gör, och tänka att om jag gör mer än vad än annan gör, att det då är orättvist

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i idéer om vad som är rättvist, och vad som är orättvisst, om vad som är bra, och om vad som är dåligt, och helt tappa bort mig själv i en inre strid, där jag hela tiden mäter om det jag gör till en annan, och det en annan gör mot mig är lika, och är rättvist

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om en annan inte gör lika mycket, eller ger lika mycket som mig, att det då är orättvisst och att jag håller på att bli utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att jämföra, och undersöka hur pass lika jag ger i förhållande till en annan, hur pass lika jag tar i förhållande till annan, istället för att stå här, och ge som jag vill få i varje ögonblick, och sluta att konstant mäta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att ha allt i precis samma mängder, så om en hjälper mig i en timme, att jag då känner att jag måste hjälpa denna i en timme, istället för att inse att jag inte måste ge någonting tillbaka, och att jag inte måste ha någonting i gengäld för att göra någonting för en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera order rättvisa inom idén av skuld, och inom tron att om någon gör någonting för mig, så blir jag skuldsatt, och om jag gör någonting för någon annan, så skuldsätter jag den personen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva min verklighet, och mig själv, utifrån idén om skuld, och skuldsättning, utifrån idén om att jag är född i skuld, och att jag måste återta mitt värde genom att köpa tillbaka min skuld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att jag inte står i skuld till någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att ingen står i skuld till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att skuld är ett mentalt koncept, och att skuld i verkligheten, här, faktiskt inte existerar – det går inte att se skuld – det går inte att röra vid skuld – skuld är en mental upplevelse, och sålunda en falsk upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dirigera och styra mig själv utifrån en falsk upplevelse av skuld, utifrån idén att jag ligger i back, och att jag för att ta igen mig själv måste kämpa, och ge, och var snäll, och vara givmild, i tron att annars blir saker och ting inte rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant mäta hur mycket pengar jag ger en annan, eller hur mycket jag hjälper en annan, gentemot hur mycket pengar jag får tillbaka, och hur mycket denna andra människa hjälper mig i gengäld, och konstant vara vaksam på hur mycket jag ger, och hur mycket får, och vakta denna transaktion observant – istället för att ge såsom jag vill få, ge ovillkorligt – ge utan att förvänta mig någonting tillbaka – ge här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv såsom att vara girig på en annan, genom att tro att den girighet jag ser i en annan, och reagerar på i en annan, inte existerar inom mig, istället för att inse att det är mig själv jag ser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utnyttja andra, och ta från andra före jag tar från mig själv, förvänta mig av andra innan jag förväntar mig av mig själv, att kräva av andra innan jag kräver av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska göra för mig, vad jag har ännu inte gjort för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja andra ska hjälpa mig, när jag ännu inte hjälpt mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ge andra, och vara rädd för att använda mig själv som resurs före andra, i rädslan att jag ska ta slut, i rädslan att jag ska ge bort för mycket, och bli utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer bli utnyttjad, och att jag inte kommer att få tillbaka så mycket som jag ger, i rädslan och ångest att andra kommer skratta åt mig, och tycka jag är löjlig, och prata bakom min rygg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att andra ska tycka jag är löjlig, och bakom min rygg säga att jag är patetisk, och att det går att lura mig till att göra vad som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se givmildhet såsom en svaghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se givmildhet såsom någonting positivt, och någonting som gör en till än bättre människa än att inte vara givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mig själv såsom ordet givmild, istället för att leva givmild såsom en praktiskt handling i varje ögonblick, vari jag agerar på sånt sätt att jag ger, och stöttar, då jag ser att det är den praktiska handlingen som är bäst för alla – inte för att det känns bra, eller för att jag skulle vara en bättre människor därigenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara givmild, i rädslan att andra människor ska tycka att jag tar för mycket, och aldrig ger någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få någonting tillbaka när jag gör en praktiskt handling, och hjälper en annan, eller kommer överens om att göra ett visst arbete uppdelat, och i detta vakta på att denna andra människan ska göra vad den lovat, och om den inte gör det – reagera och känna mig lurad, bedragen, och som om jag blivit utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli utnyttjad och bedragen, att vara rädd för att ge, rädd för att hjälpa, rädd för att stötta, i rädslan att jag inte kommer få någonting tillbaka, utan att jag kommer bli missbrukad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädslan inför att jag ska bli bedragen och utnyttjad, istället för att inse att jag kan alltid bara bedra mig själv, och jag kan alltid bara utnyttja mig själv – ingen annan utom jag är ansvarig för vad jag upplever, och vem jag är inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att stötta, hjälpa, och gå en och jämlik med en annan människa, i rädslan att jag ska bli bedragen och utnyttjad, och förd bakom ljuset

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att det jag fruktar i en annan människa, existerar inom mig, såsom den valmöjlighet jag accepterat inom mig själv, att bedra en annan människa, och utnyttja en annan människas givmildhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bedra en annan människa för att kunna tjäna på det, och utnyttja en annan människas givmildhet för att kunna tjäna på det, istället för att leva här med integritet och självständighet – såsom är bäst för alla

Jag hänger mig själv till att sluta oroa mig om hur andra lever, och istället fokusera på hur jag lever

Jag hänger mig själv till att sluta oroa mig själv för om andra bedrar mig, och andra utnyttjar, och istället fokuserar jag på att stoppa mig själv från att bedra mig själv och utnyttja mig själv och andra

Jag hänger mig själv till att sluta fokusera på andra, och istället fokusera på mig själv, vad jag gör, vad jag tänker, hur jag agerar, och hur jag existerar

Jag hänger mig själv till att ta ansvar för mig själv på varje sätt, och i varje del av mitt liv, och stå upp inom mig själv såsom en ansvarsfull människa, och i detta se att vad det än är jag upplever mot en annan är mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att bli utnyttjad, och istället börja ge såsom jag vill ta emot

Jag hänger mig själv till att sluta att jämföra hur mycket jag ger eller får, i jämförelse med hur mycket en annan ger eller får, och istället fokuserar jag på mig själv – och jag fokuserar på att göra det som är bäst för alla i varje ögonblick, oavsett hur en annan agerar

Jag hänger mig själv till att sluta göra mig själv beroende av hur andra lever, för hur jag ska leva – och jag står upp och lever det som är bäst för alla, oavsett om ingen annan gör det – jag fokuserar på mig själv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 19 Apr 2012, 19:51

Dag 5: Rädslan för att misslyckas
http://viktorpersson.eu/2012/04/19/dag- ... isslyckas/

Rädslan för att göra fel, eller säga fel, göra ett misstag, säga någonting som inte är sant, eller relevant – det är en upplevelse som jag har märkt är ganska påtaglig inom mig. Inte själva att säga fel, eller att göra fel, utan hur andra skulle reagera mot mig om det var någonting jag gjorde.

Det är intressant, för detta beteende visar sig som bäst i skolan, där jag existerar som två olika polariteter. Den ena polariteten är när jag är positiv, när jag lyckats säga någonting rätt, eller bra, och jag får ett positivt bemötande från min omgivning, de säger till mig att jag lyckats, att jag är duktig, och att jag är någon man kan lita på.

Den andra polariteten är den negativa, och det är när jag säger fel, eller inte kan någonting, eller glömmer saker, reaktionen jag då möter från människor är inte tillmötesgående, eller välkomnande, då möter jag istället en tystnad, och inga applåder. Jag har fel. Och det är detta ögonblicket jag fruktar, att jag ska ha fel, och att andra inte ska lita på mig för att jag har fel.

Själva utgångspunkten, varför jag existerar som denna reaktion, är därför att jag ännu inte accepterat mig själv ovillkorligt. Jag söker fortfarande efter uppmärksamhet, och beröm – och jag kan lokalisera detta sökande efter godkännande i många delar av mitt liv, inte bara i skolan. Jag söker efter erkännande, istället för att jag tillåter mig själv att erkänna mig själv, att berömma mig själv, och att uppmärksamma mig själv.

Om jag uppmärksammar mig själv, om jag värdesätter mig själv, då behöver jag inte någon sorts erkännande, jag behöver ingen utifrån som säger till mig att jag duger, för jag vet fullständigt väl att jag duger, och jag lever detta självvärdet i varje ögonblick, när jag låter mig själv tala och uttrycka mig själv, ostörd av vad någon annan kan tänkas känna eller tänka om mig; det är att verkligen erkänna mig själv.

Att erkänna mig själv är även att jag talar, och uttrycker mig själv, delar med mig av en punkt, och sedan, oavsett om någon håller med mig, eller säger emot mig, så står jag här såsom samma person – här som andetaget – och ingenting rör sig inom mig. Ingenting av mig vill bevisa att jag har rätt, eller kan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa mig själv inför andra, och vilja erhålla ett värde för andra, där andra tycker att jag är bra, och att jag säger saker som är viktiga och intelligenta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska reagera på mig positivt, och ha en positivt upplevelse av mig i sina tankar, där de tycker och känner att jag är en trevlig person, som de gärna vill fortsätta att ha kontakt med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och tänker om mig – och existera inom och som två polariteter, där den ena sidan är negative, såsom rädslan att bli ogillad, och den andra sidan är positivt såsom begäret att få bli älskad – istället för att inse att båda dessa upplevelser hör ihop, och att jag måste ta bort båda för att frigöra mig själv från mitt självskapade mentala slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra accepterar mig, för att jag ska acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att bli beroende av att andra sättet ett värde på mig, för att jag ska värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och ge mig själv ett värde, utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och när jag tror att andra ogillar mig, eller inte vet vem jag är, eller inte bryr sig om mig, att sätta ett lågt värde på mig – istället för att stå upp i varje ögonblick och leva självvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, här i varje ögonblick – och sålunda inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa mig själv, och söka mitt värde utanför mig själv genom att bli känd, och älskad, och omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar någonting om andra inte tycker om mig, om andra inte känner till vem jag är, om andra inte pratar om mig, och om andra inte ser mig som en viktig person som behövs, och som måste finnas för att denna världen ska gå runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när jag tror att andra uppskattar mig, och tycker om vad jag säger, och gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när det verkar som om andra har roligt åt mig, och tycker jag är trevlig, och en positiv människa, som de skulle vilja ha sitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv och bra, när det verkar som om andra tycker att jag är trevlig, och att jag är socialt närande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att människor i min värld ska tycka att jag är socialt närande, och att jag ger andra människor en känsla av att vara glada, i hoppet, och önskan om att någon ska gilla mig, ta hand om mig, och älska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, och inte inse och förstå att den enda anledningen till varför jag söker för någon utom mig att älska mig, är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ännu inte älska, ta hand om, och bry mig om mig själv – och bry mig om mig själv helt ovillkorligt, oavsett vad andra tycker om mig, oavsett vad slags skolbetyg jag får, oavsett hur gammal jag är, hur ung jag är, hur min kropp ser ut – ta hand om mig själv helt oavsett allt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom uttrycket att ta hand om mig själv, genom att vilja ha vissa villkor uppfyllda för att jag ska ta hand om mig själv, såsom att jag ska vara omtyckt av andra, jag ska vara erkänd av andra, jag ska vara sedd av andra – istället för att leva för mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv, och det jag gör, det jag säger, och det jag ägnar mig åt under dagarna, ska bli uppmärksammat av andra – i tron att jag måste ha uppmärksamhet av andra för att överhuvudtaget betyda någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att tro att jag måste få andra människor att erkänna mig, och att komma ihåg, i tron att om jag inte blir sedd, och ihågkommen av andra, att jag då är värdelös och att mitt liv inte är tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka, att om jag inte kan få en annan människa att se på mig, och tycka att det jag säger eller gör är givande, att jag då inte är kapabel att ge till mig själv, att stödja mig själv, att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag måste få andra människor att erkänna mig såsom en speciell människa, och offra hela mitt liv, och hela mig själv, för att få en annan att erkänna mig som en korrekt, och speciell människa – istället för att jag lever och uttrycker mig själv här – en och jämlik – som andetaget – i varje ögonblick

När jag ser att jag går in i en upplevelse av att vilja bli erkänd, och vilja bli sedd av en annan – så stoppar jag mig själv genast, och jag tar mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten – och istället tillåter jag och accepterar jag mig själv att uppskatta mig själv, att värdesätta, och respektera mig själv

Jag hänger mig själv till att respektera mig själv, genom att sluta definiera mig själv utifrån vad andra känner, eller tycker, eller upplever i förhållande till mig

Jag hänger mig själv till att älska mig själv, och värdesätta mig själv oavsett vem jag är i den verkligheten, var jag är, och hur jag är – jag står upp inom mig och förintar självhat en gång för alla

Jag hänger mig själv att sluta hata mig själv, och istället älska mig själv, genom att inte tillåta mig själv att separera mig själv från mig själv såsom denna fysiska verkligheten



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 21 Apr 2012, 08:21

Dag 6: Rebellen
http://viktorpersson.eu/2012/04/20/dag-6-rebellen/

En upplevelse som kommer upp ofta är ilska och frustration mot en annan, när denna andra säger till mig vad jag ska göra, eller hur jag ska göra det – oftast känner jag ett extremt motstånd mot att göra någonting som en annan säger till mig att göra, eftersom jag vill göra saker på mitt eget sätt. När någon säger till mig hur jag ska göra någonting känner jag mig som en slav, och som om jag är tvingad till att göra saken.

Jag är ofta på spänn, som om jag håller i mig, i rädslan att någon ska kontrollera mig, eller försöka manipulera mig, och vinna över mig på något sätt. Och när en annan talar, och berättar för mig hur jag ska göra, eller kan göra en sak – det är framförallt då som jag spänner mig, och går in i ett motstånd – som om jag spjärnar emot för att jag inte ska förlora mig själv, och försvinna ut i världsrymden, bort från mig själv, och bort från min kropp.

Jag har samma upplevelse när någon ber mig om en tjänst, genast känns det som att jag är pressad, och som om jag håller på att förlora kontrollen, och ”ge efter”, och därför förlora. Så även då spjärnar jag emot, och håller mig själv in i det längsta för att gå med på vad en annan säger till mig, eller ber mig om. Jag försvarar mig själv på detta sättet, försvarar mig själv mot vad jag tror är en fiende som kan ta över mig om jag inte spjärnar emot tillräckligt. Och naturligtvis känner jag igen detta ifrån hur jag upplevde mig själv när jag växte upp. Det kändes mestadels som en strid att vara hemma, och som att jag fick kämpa för att inte försvinna och bli övertagen, och kontrollerad av någon annan.

Jag inser hur bisarr denna upplevelse är, vad är det som jag försöker skydda mig själv emot? Vad är det som kan skada mig med att jag hjälper en annan, eller med att någon annan ber mig om någonting – det finns faktiskt ingen ren fysisk risk, vilket betyder att min rädsla är enbart, och helt baserad på en illusion, och en idé om verkligheten, och inte på den faktiska verkligheten som är här.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skydda mig själv mot andra människor, och spjärna emot när andra människor ber mig om nått, eller frågar mig om nått, i rädslan att jag ska förlora kontrollen över mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försvara mig mot andra människor, genom att använda ångest och rädsla, och på så vis placera mig själv i en upplevelse av mig själv såsom att vara på spänn, såsom att vara vaksam, såsom att ta det försiktigt, och att i varje ögonblick värdera mina handlingar, och analysera mina handlingar, i förhållande till vilket värde de har för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädslan inför att någon ska kontrollera och manipulera mig, och tvinga mig att göra någonting som jag inte vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli tvingad, och inför att någon begär av mig att jag ska göra någonting för dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli attackerad, inför att bli överväldigad av en annan, utan att jag kan försvara mig, och hugga tillbaka, i tron att jag kan bli skadad av en annan människas ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste spjärna emot en annan människa, och att jag måste i varje ögonblick vara beredd på att jag kanske kommer bli attackerad, och att jag då måste ha någonting jag kan slänga tillbaka, eller någonting som jag kan göra tillbaka, i tron att jag måste göra detta för att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest och rädslan, såsom rädslan för att bli kontrollerad, och för att förlora min egen makt, och min egen förmåga att styra över mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet över att jag kommer förlora min förmåga att styra över mig själv, eftersom en annan människa säger ord, och utför handlingar, som gör att jag förlorar all kontroll – istället för att se och förstå att inga ord, eller handlingar som en annan, kan i rent faktiska termer kontrollera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av nervositet och ångest att jag ska förlora kontroll, och att jag ska förlora min förmåga att styra över mig själv, och navigera mig själv i min verklighet, och jag ska bli bestulen min självrespekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att någon kan stjäla någonting av mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att någon kan stjäla min självrespekt, och min förmåga att styra över mig själv, istället för att inse och förstå att detta är en idé och en fantasi – för i rent faktiska och fysiska termer kan ingen stjäla min självrespekt, och ingen kan stjäla min förmåga att fatta beslut för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara vad jag säger, och att jag måste visa att jag inte är en förlorare, och att det jag säger är viktigt, och tas på allvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra inte ska ta mig på allvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska ta mig på allvar, i tron att det är viktigt att andra ser mig som viktig, och att jag är en seriös och allvarlig person, i tron att jag måste ha andras respekt, och andras erkännande för att jag ska kunna stå upp i och som mig själv, och leva självrespekt, och självkärlek

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att tro att jag måste vakta mig själv, så att inte andra ska kunna ta över mig, styra mig, eller kontrollera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att all min rädsla för att förlora kontrollen över mig själv, och för att förlora kontrollen över hur andra ser mig, uppfattar mig, och tänker om mig, är en illusion som inte finns i den faktiska verkligheten här, utan enbart i mitt huvud som en idé

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att andra ska se mig som oseriös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att andra ska se mig som osäker, och oseriös, och löjlig, och tycka att jag är en svag människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte kunna kontrollera mig själv, och kontrollera vad andra tycker och tänker, och känner och upplever om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att veta vad andra tycker om mig, och kontrollera vad andra tycker om mig – och existera i en rädsla att någon ska tycka, eller tänka att de är överlägsna och bättre än, är intelligentare, har mer kontroll, och en större överblick än vad jag har

När jag ser att jag går in i rädslan, och ångesten att förlora kontrollen, och att jag fruktar vad andra tycker, eller känner om mig – så hejdar jag mig själv omedelbart, jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka till verkligheten såsom denna fysiska verklighet – och jag korrigerar mig själv till att leva, och uttrycka mig själv här, en och jämlik såsom andetag, i förståelsen att ingen kan påverka, eller styra mig, för jag påverkar och styr mig själv

Jag hänger mig själv till att släppa all den kontroll som jag byggt mig själv runt, p g a rädslan att leva obehindrat, och som ett flöde

Jag hänger mig själv att inte ge in till rädslan, och att inte definiera mig själv utifrån hur andra ser mig, eller känner om mig, eller tänker om mig – jag hänger mig själv att respektera mig själv, älska mig själv, och värdesätta mig själv

Jag hänger mig själv till att inte vara beroende av andras upplevelse av mig, för att jag ska känna mig trygg, säker och stabil i mig själv – jag lever stabilitet här – jag andas stabilitet här – jag gör perfekt stabilitet här som mig själv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 21 Apr 2012, 23:26

Dag 7: Sömn och avundsjuka
http://viktorpersson.eu/2012/04/21/dag- ... vundsjuka/

En sak som jag märkt, nu när jag med all min styrka tar mig själv upp på morgonkvisten för att möta dagen, är att jag inte stödjer mig själv att göra de saker som jag vet får mig att vakna. Och detta är mer specifikt att duscha, att dricka en kopp kaffe, att ta en dusch – utan det jag gör är istället att jag sätter mig vid min dator, och känner mig trött, och sedan fokuserar jag på denna trötthet, istället för att jag assisterar och hjälper mig själv att komma ur den.

Anledningen till varför jag gör detta, är därför att jag inte känner för att dricka en kopp kaffe, eller känner för att duscha. Men vad jag måste inse är att jag inte kan lita på den känslan, för jag vet att om jag duschar så kommer jag vakna till, om jag dricker en kopp kaffe kommer jag vakna till, så då borde jag naturligtvis använda mig av vad som är här, för att stödja mig själv att vakna efter sex timmars sömn, och sedan fortsätta vara vaken.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stödja och assistera mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner mot att enbart sova sex timmar, genom att göra vissa fysiska handlingar, såsom att duscha, eller göra en kopp kaffe, lyssna på musik, och på så sätt få mig själv att tänka på något annat än att jag är trött

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte handla på ett sånt sätt som är stödjande, och hjälpande för mig, utan istället avstå från att göra de saker om jag vet hjälper mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avstå från att göra sådana saker som stödjer mig, genom att tänka att jag ska klara att ändra mig själv, utan att stödja mig själv genom att göra vissa fysiska handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är dålig för att jag är trött när jag vaknar på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på min trötthet när jag vaknar upp på morgonen, istället för att jag fokuserar på hur jag kan assistera, och hjälpa mig själv att driva mig själv igenom tröttheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag känner mig trött när jag vaknar på morgonen, och tänka att jag inte borde känna mig trött, istället för att jag omfamnar mig själv, och arbetar med det som är här, under de förutsättningar som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och vara hård mot mig själv när jag sover över 6 timmar, och på sätt skapa en fruktan att sova över sex timmar, och på så sätt få mig att tänka på att jag absolut inte ska sova – och på så sätt tänker jag mig själv till trötthet – istället för att jag helt enkelt är vaken, och inte tänker på att jag är vaken, utan istället gör någonting som stimulerar mig och som jag tycker är roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att lösningen till att sluta vara trött, och sluta vilja gå och lägga mig tidigt på kvällen, inte är att tänka, utan att sluta att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på att jag inte ska gå och lägga mig, och på så viss göra mitt beslut att inte sova lika mycket till en fixidé, istället för en fysisk och praktiskt handling här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut, och när jag gör någonting, att inte göra det från en utgångspunkt av mig själv såsom andetaget, och såsom det fysiska – och på så vis inte använda mitt huvud, mina tankar, och känslor, emotioner, för att styra och ge mig själv riktning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv riktning här såsom andetag, såsom en fysisk och praktisk riktning, som jag driver mig själv att leva här såsom andetaget, utan att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att så fort jag skapar från mitt huvud, så skapar jag mig själv utifrån en polaritet, och jag skapar därmed det jag vill undvika – istället för att jag skapar härifrån andetaget, utifrån sunt förnuft – och således inte utifrån en polaritet utan utifrån en insikt om vad som är bäst för mig, och bäst för min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta tänka, och när jag vaknar på morgonen, inte tänka på att jag måste gå upp, utan helt enkelt gå upp vid det första andetaget – och börja min dag genom att stödja mig själv till att vakna upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna här med det första andetaget jag tar, och i det ögonblicket driva mig själv igenom det motstånd jag känner mot att utan tvekan, gå upp ur sängen och möta min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter mot det motstånd jag upplever, att gå upp ur sängen när jag vaknar, vid det första andetaget, och möta min dag – leva min dag – och röra, dirigera, och styra mig själv i min verklighet att göra det som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra detta fysiska beslut till någonting roligt, och positivt – till en utmaning för mig själv, som det inte finns någon rädsla att misslyckas med – utan såsom någonting jag gör för mig själv, för att jag vill leva ett mer effektivt liv – och inte någonting jag gör för att jag tror att jag inte duger i andra fall

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra processen att förändra mina sömnvanor till ett äventyr, och till någonting roligt – och hitta sätt att assistera, och hjälpa mig själv, stötta mig själv på – och därmed sluta fördöma mig själv, och sluta göra hela punkten så allvarlig, och svår – utan istället rolig och stimulerande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min process allvarlig, och svår – istället för att göra den rolig och stimulerande, och engagerande – och på detta sätt assistera och hjälpa mig själv att gå min process, och göra mig själv mer effektiv i mitt leverne

Jag hänger mig själv till att göra punkten om att gå upp på morgonen vid första andetaget till något roligt, och till en utmaning som jag tar ann mig själv utan att vara pretentiös, och ha förväntningar på mig själv

Jag hänger mig själv till att göra min process rolig, spännande och stimulerande – och detta gör jag genom att ge till mig själv såsom jag vill ta emot

Jag hänger mig själv till att göra min process av att driva mig själv igenom motstånd lättare, genom att jag förstår hur jag fungerar, vad är jag tycker om, och således ge mig själv detta, och på så sätt utnyttja mina förprogrammerade dispositioner för att göra mig själv mer effektiv i min process

Jag hänger mig själv till att sluta tampas och slåss mot min förprogrammerade natur, och istället utnyttjar jag min förprogrammerade natur för att driva mig själv framåt i denna process

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv som min förprogrammerade natur, och sluta slåss mot själv – och utifrån denna utgångspunkt, förändra, nyskapa, och styra mig själv mot ett nytt jag – ett jag som är bäst för alla

Punkt 2: Avundsjuka, och begäret av att få bli accepterad

En punkt som jag ofta märker dyker upp inom är att jag blir avundsjuk när andra får uppmärksamhet. I skolan har jag märkt att, när andra får uppmärksamhet, att jag ibland börjar tänka på vilka saker jag kan göra bra, och som jag skulle få uppmärksamhet för också om jag gjort det, och detta gör jag för att skapa en upplevelse inom mig av att känna mig viktig och utifrån ett systemperspektiv ”jämlik” med de andra människorna i min klass.

Samma sak händer på internet, när någon får uppmärksamhet, då reagerar jag i avundsjuka och i en upplevelse av underlägsenhet. Självklart betyder detta att jag ännu inte värdesätter, respekterar eller erkänner mig själv – vilket jag sålunda måste korrigera.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att hata mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska, respektera, och värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter acceptans, respekt, och uppmärksamhet utanför mig själv – istället för att jag ger det till mig själv, här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppmärksamma vad det är jag gör, och vara stolt och nöjd över mig själv för de handlingar jag dagligen tar i min verklighet, som jag är nöjd och tillfredställd att jag tagit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och inte vara tillfredställd med mig själv, och inse att jag inte behöver någon annan att säga till mig att jag är tillfredställande, och uppskattad – jag kan ge detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andras åsikt om mig, är värd mer än min åsikt om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att andras upplevelse av mig, är värd mer än min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att de orden jag väljer att leva, är mindre värde om jag skriver dem, och dirigerar mig själv att leva dem, än om andra säger att jag är dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att tro, att självuppskattning, att värdesätta mig själv, att respektera mig själv, och att vara tillfredställd med mig själv, är inte på riktig, om inte andra göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det jag gör mig själv inte är lika viktigt, eller riktigt, som det andra säger och antyder om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att någon ska acceptera, respektera, värdesätta, och uppskatta mig själv, istället för att jag gör det för och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter stabilitet, uppmärksamhet, och söka efter någon att säga att jag är tillfredställande, utanför mig själv, istället för att jag säger och ger detta till mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är värdelös, eftersom jag misslyckats i min process, genom att inte transcendera vissa punkter direkt, istället för att inse att misslyckande existerar enbart när jag inte tillåter och accepterar mig själv att genast stå upp och driva mig själv igenom den punkten jag inte tog mig själv igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska acceptera mig i min process, och säga till mig att jag gör bra ifrån mig i min process, att jag är intressant och att jag gör någonting bra, istället för att jag själv dirigerar mig själv till att göra saker jag finner vara intressanta, och jag ser är bra – och således göra mig själv självständig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är sämre än andra människor, och att jag därför inte har någon rätt, eller möjlighet att leva självständighet, och vara tillfredställd med mig själv – istället för att inse och förstå att jag kan leva självständighet här, jag kan vara tillfredställd med mig själv här – det är upp till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mitt liv i mina egna händer, och säga till mig själv att nu går jag för mig själv, som mig själv, och ger mig själv till mig själv, och i och med detta är jag tillfredställd med mig själv, jag accepterar mig själv, jag älskar mig själv och jag är nöjd mig själv – oavsett vilken respons jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av vilken respons jag får, för hur jag ska vara mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga till mig själv, att oavsett vilken respons jag får, älskar jag mig själv, erkänner jag mig själv, uppskattar jag mig själv, och är i och med detta tillfredställd med mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta leta utanför mig själv efter respekt, egenvärde, kärlek, och uppskattningen, och jag ger istället detta till mig själv

Jag hänger mig själv att uppskatta mig själv

Jag hänger mig själv till att vara tillfredställd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv, och göra det som jag finner intressant, som jag finner stimulerande, och som jag ser är någonting bra, och därmed inte göra saker för att jag hoppas att andra ska tycka om mig

Jag hänger mig själv till att sluta att vilja att andra ska tycka om mig, och jag tar istället självansvar och tycker om mig själv

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick inse och förstå att jag är kapabel att älska mig själv, jag är och har ett lika värde med alla de människor som är runt mig, och förstå att ingen kan ge till mig egenkärlek – utan jag måste ge detta till mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att bry mig om mig själv

Jag hänger mig själv till att tycka om mig själv

Jag hänger mig själv till att vara försiktig och ömsint med mig själv

Jag hänger mig själv till att nära mig själv, och ge till mig själv såsom jag skulle vilja få

Jag hänger mig själv till att ha tålamod med mig själv



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 22 Apr 2012, 22:46

Dag 8: Rebellen II och Pengar
http://viktorpersson.eu/2012/04/22/dag- ... ch-pengar/

Punkt 1: Rebellen II

Ilska, frustration, och reaktioner, det är vad jag upplever när någon pekar ut någonting till mig, eller ber mig göra någonting. Det spelar dock en stor roll vilken person det är som pekar ut denna sak till mig, men är det en auktoritet, eller låter personen auktoritär, då reagerar jag. Då blir jag rebellen som absolut inte ska göra vad en annan säger till mig, eftersom jag måste tydligen värna om min integritet, genom att absolut inte göra det någon säger till mig.

Oftast håller jag rebellen inombords, men han finns där och dyker i tysthet upp i de flesta situationer. Det som jag allra helst hade velat, hade varit att leva ut rebellen, och säga nej! Jag vill inte! Aldrig! Istället har fördömt denna upplevelse av mig som rebellen, och förtryckt den, istället för att ta tag i den, skriva om den, och sedan korrigera mig själv på riktigt.

Problemet med rebellen är att han inte ser verkligheten som den faktiskt är, utan han ser verkligen utifrån hur han känner sig, och han känner sig naturligtvis förödmjukad, han känner sig förlöjligad, and vill ha revansch, och visa att det är han som bestämmer. På grund av detta tar rebellen inte några vettiga beslut, utan beslut som är baserade på känslor, och emotion, och som inte är riktiga – beslutet blir då inte heller riktigt på något sett.

Vad är det som rebellen inte ger till sig själv, varför tror han att han måste stå upp mot andra, bevisa sig själv, och göra sig hörd och sedd? Jo, han har ännu inte accepterat sig själv, och han har ännu inte tillåtit sig själv att respektera sig själv, och uppskatta sig själv – dessa är grundproblemen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om jag måste bevisa mig själv, som att jag måste göra mig själv hörd, och visa att ingen kan mucka med mig, för jag är starkare, istället för att jag accepterar mig själv här, och istället för att jag tillåter mig själv att respektera mig själv och uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra kan förödmjuka mig, och göra mig mindre värd genom deras ord, och inom detta tro att jag måste bevisa mig själv inför andra, och konstant vakta vad andra tycker, och säger om mig, genom att rebellera, och uttryckligt säga till dem att jag inte är inte som de tror – istället för att inse att vad jag upplever såsom att känna mig förödmjukad inte har någonting att göra med andra, utan är min egen skapelse, och kan således inte korrigeras utifrån att jag försöker kontrollera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att söka efter andras erkännande, och vilja att andra ska erkänna mig som en stark, förnuftig, intelligent och självständig människa – och när detta inte händer – reagera och försöka manipulera min verklighet till att se mig såsom jag vill att de ska mig – istället för att jag lever här, en och jämlik – och slutar sig mig själv på något speciellt sätt, utan istället lever mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andras erkännande, och söka att förändra mig själv, genom att förändra bilden andra människor har utav mig, och den bilden jag har av mig själv, istället för att inse att det inte handlar om att förändra en bild – utan om att helt ta bort alla typer av bilder, eftersom dessa uttrycker en idé och inte står här en och jämlik med verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slåss mot andra människor för att få dem att se mig såsom den bilden jag vill att de ska se mig som, istället för att jag tillåter mig själv att acceptera mig själv, och uppskatta, och värdesätta mig själv – och således inte vara i ett behov av att få andra att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, önska, och ha ett begär av att andra ska tycka om mig, ska älska mig, och ska finna mig trevlig, roande, och underhållande att vara runt, och att vara med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra människor ska se mig som perfekt, och ska tycka att mitt liv är perfekt, och ska se mig såsom en mycket speciell människa, som har speciella egenskaper, och som därför är värd att ge respekt till och acceptera – istället för att tillåta mig själv att acceptera mig själv, att värdesätta mig själv och att uppskatta mig själv – och således inte vara beroende av vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, genom att vilja att andra ska uppmärksamma, hitta, definiera, och ge mig värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra människors ord ger mig värde, istället för att inse att det jag upplever såsom värde, är en känsla som jag kopplat till en annan människas ord, och har därför ingenting att göra med den andra människan, utan är en konsekvens av vad jag skapat inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli erkänd som en stark, självgående, självdisciplinerad, och skrupelfri människa, som inte har någon svaghet, eller någon dålig sida – i begäret av att få bli älskad av andra – istället för att jag tillåter mig själv att älska mig själv, och istället för att jag tillåter mig själv att stödja mig själv, uppmärksamma och värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om andra människor tänker att jag är underlägsen, och svagare än vad de är – att tro att jag då blir underlägsen, och svagare än vad de är, och att jag därför måste bevisa mig själv inför dem att jag inte är svag – istället för att inse att jag blir endast svag, och jag är endast underlägsen, när jag tillåter och accepterar mig själv att känna mig själv, och leva underlägsenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt enda värde, och min enda betydelse i denna världen, utgår ifrån vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt värde bli definierat utifrån vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde här i varje ögonblick, genom att jag tillåter och accepterar mig själv att inse att ingen kan styra mig, ingen kan degradera mig, ingen kan vinna över mig, ingen kan förnedra mig – eftersom jag skapar alla upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta fullt ansvar för allt det jag upplever inom mig själv, och således göra mig självständig, och göra mig kapabel att leva, och uttrycka mig själv här – oberoende av vad andra tycker och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är tillräckligt stark för att leva självständighet, och att jag inte är tillräckligt mogen ännu för att stå upp här och ge mig själv allt värde, och således sluta vara beroende av hur jag tror andra definierar och värdesätter mig – istället för att inse att jag är redo, och att jag är redo när jag väljer att vara redo, således väljer jag att vara redo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är svag, och att jag är en genetiskt underlägsen individ, och tänka att jag därför måste söka uppmärksamhet, och erkännande ifrån andra, istället för att jag själv lever erkännande och uppmärksamhet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra, och tänka att jag är en genetiskt underlägsen och sämre individ än vad andra är, istället för att inte tillåta mig själv att ta bort denna tanken, och stå upp hår såsom självvärde, självkärlek, och självuppskattning, och leva jämlikhet

Jag hänger mig själv till att leva mig själv såsom egenvärde, såsom självuppskattning, såsom att jag tillåter mig själv att vara nöjd med mig själv, och såsom självrespekt

Jag hänger mig själv till att inte längre söka definiera mig själv efter hur andra ser mig, och upplever mig – utifrån vilket värde andra ger mig – och istället ger jag mig själv egenvärde, och jag ger mig själv respekt, och jag tillåter mig själv att definiera mig själv

Jag hänger mig själv till att stå upp såsom självständighet, varigenom jag inte längre är beroende av att skapa mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – utan istället skapar jag mig själv här såsom andetaget, såsom det levande ordet – och jag lever vad som är bäst för mig, eftersom det är bäst för alla

Jag hänger mig själv till att sluta försöka övertyga andra om att jag är stark, eller disciplinerad, fokuserad, en vinnare, eller perfekt på alla sätt – och istället tillåter och accepterat jag mig själv att gå min process för mig själv, som mig själv, och utan att jämföra mig själv med andra

Punkt 3: Pengar

Pengar, och rädslan för att förlora pengarna. Och sedan upplevelsen av ett en annan utnyttjar mig för mina pengar, och inte ger mig tillräckligt med pengar tillbaka. Sedan också skuld för att ha pengar – dessa är diverse punkter jag de senaste dagarna upplevt i förhållande till pengar.

Målet är att pengar ska vara en praktisk angelägenhet och ingenting mer, för tillfället är pengar dock mer än det.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig trygg och säker när jag sparar pengar, och känna mig osäker, och nervös när jag inte sparar pengar utan istället spenderar pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande till pengar, där jag känner det att om jag förlorar pengar, så förlorar jag en del av mig själv, och därför tro att jag måste vakta mina pengar, och vara säker på att stjäl eller utnyttjar mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att förlora mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka spara pengar för att på sätt motverka min upplevelse av att känna ångest när jag förlorar pengar, istället för att inse att sparande av pengar endast är ett sätt att förtrycka den rädsla jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka spara pengar för att på sätt skydda mig själv mot min rädsla inför att förlora pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad, genom att tänka att en annan tar mina pengar från mig, och att jag förlorar pengar istället för att bygga upp mer pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera och känna mig felbehandlad, och åsidosatt, när jag tycker att någon tar mina pengar, och inte ger tillbaka lika mycket som denne tar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli frustrerad genom att tänka att jag inte kan spara så mycket pengar som jag vill spara, eftersom jag varje månad förlorar mer pengar, och anklaga en annan för detta, istället för att inse att det är upp till mig att dirigera och styra min verklighet, och att dessa saker händer därför att jag inte har kommunicerat mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv vara rädd för att vara med någon som inte har mycket pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar personligt, och att definiera mig själv i enlighet med pengar, och tänka att om jag inte kan få, eller bygga upp mycket pengar – att jag då är värdelös, och att jag inte har någonting att vara stolt över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när en annan frågar mig efter pengar, och känna det som om de istället borde vara mer ansvarsfulla och inte slösat upp sina pengar, utan istället gjort som jag och sparat pengarna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på en annan hur jag tillåter och accepterar mig själv att inte ta ansvar för min verklighet, och att inte leva på ett sådant sätt som är bäst för mig, och att inte ta ansvar för min kropp, och för alla delar av mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på en annan hur jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta ansvar för min verklighet, och för mig själv, genom att kommunicera med en annan hur jag vill dirigera, styra, och uppleva min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med mina pengar, och tro att så mycket pengar jag har avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att mina pengar ska bli stulna, att någon ska ta mina pengar ifrån mig, och göra mig fattig, så att jag inte har några pengar att köpa mat för och betala min månadshyra med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mer trygg, och säker när jag har en inkomst, och när jag har ett arbete, än när jag inte har ett arbete, och när jag inte har en inkomst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till någonting stort, och någonting som jag inte kan prata om med andra, och inte ta beslut utefter, eftersom jag känner att det är moraliskt förkastligt att bry sig om pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna att det är moraliskt förkastligt, och dåligt att bry sig om pengar, och att planera mitt liv utifrån hur jag kan skapa mig själv en inkomst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att presentera mig själv såsom att jag inte bryr mig om pengar, när jag inombords faktiskt upplever många reaktioner i förhållande till pengar, och fruktar att förlora pengar, och samtidigt vill ha mer pengar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med pengar

Jag hänger mig själv till att andas, och när jag upplever reaktioner gentemot och i förhållande mot pengar, att inte gå in i dessa reaktionerna, och inte bli en del av dessa reaktionerna

Jag hänger mig själv till att sluta frukta pengar, och till att sluta ha reaktioner gentemot pengar, och att sluta känna att det är moraliskt förkastligt att bry sig om pengar – och istället hanterar jag pengar som vad det är, ett fysiskt objekt

Jag hänger mig själv till att inte känna mig själv säker, och trygg när jag skaffat mig själv en inkomst, och känna mig osäker, och nervös, när jag å andra sidan inte skaffat mig en inkomst – och istället lever jag här som självtrygghet i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att stå upp och transcendera och gå igenom min rädsla för att förlora pengar, och för att bli fattig, för att bli bestulen, och rånad – och jag står upp här såsom en självdirigerad människa, för vilken pengar är ett fysiskt objekt som man måste ta hänsyn till i denna världen, praktisk hänsyn – och inte något som jag lägger ett emotionellt värde vid



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 25 Apr 2012, 05:58

Dag 9: Skolbetyg
http://viktorpersson.eu/2012/04/25/dag-9-skolbetyg/

Idag är den punkten jag mått oftast, och framförallt, ångest inför att inte klara av mina skolarbeten på ett bra sätt. Jag ska göra en muntlig uppgift imorgon inför klassen som kommer betygsättas, och jag märker hur rädd jag är för att få ett dåligt betyg.

Jag tänkte innan jag började universitetet att jag aldrig brukade vara rädd för att få dåliga betyg, men när jag tittar tillbaka på min tid i grundskolan och gymnasiet var jag väldigt mån om vilka betyg jag fick; i vart fall till de sista åren av skoltiden. Om jag inte fick ett bra betyg så gick jag och grämde mig för det, bara för att jag kände mig dum, korkad, eller patetisk. Sedan när jag fick ett bra betyg då gick hela min dag upp i munterhet, och jag kände mig verkligen som om jag var herre på täppan, jag visste allt, och jag hade verkligen lyckats.

När jag tittar på att släppa detta bakom mig, så märker jag att jag blir rädd, för jag tänker – vem är jag utan detta? Kommer jag fortfarande kunna göra bra ifrån mig i skolan utan detta? Vem kommer jag vara, hur kommer jag vara, när kommer jag vara? Kommer jag fortfarande existera eller?

Vem är jag om jag inte definierar mig utifrån vilka betyg jag får, är jag fortfarande värd någonting? Det är intressant, att jag tror att jag inte är värd någonting om jag inte får bra betyg – varför ger jag inte mig själv ett bra betyg? Varför har jag begränsat mig så till den milda grad att jag måste ha någon annan, någon som inte är jag, att ge mig mina betyg? På ett sådant sätt gör jag mig själv till en slav.

Nej, jag är verkligen redo att släppa denna betygshets inom mig, det hade gjort mitt liv så mycket bekvämare, och lättare att leva – rentav angenämt. Jag hade inte haft någon rädsla, eller ångest för att gå i skolan, eller gör de uppgifter som jag får, jag hade bara gjort dem – och sedan antingen klarat det eller inte, utan någon upplevelse alls i förhållande till detta. Det är så jag vill uppleva mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilket betyg jag ska få

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt betyg, och tänka att jag måste ha ett bra betyg för att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha ett bra betyg för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att ett bra betyg är viktigt, och att ett bra betyg är ett måste om man ska överleva, och leva i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att misslyckas, och få ett dåligt betyg, i rädslan och fruktan för vad mina föräldrar ska tycka om det, och i rädslan och fruktan att jag därigenom inte kommer lyckas göra någonting med min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd för att jag inte kommer lyckas med min utbildning, men att jag istället kommer få dåliga betyg, och jag inte kommer få någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och att känna mig rädd för att jag kommer göra ett misstag i min redovisning, och att jag därigenom inte kommer göra lika bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd inför att jag ska göra ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet inför att jag ska göra en dålig redovisning, inför att min lärare ska tycka att jag är värdelös, och sedan ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att jag kommer få ett bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna att jag måste få ett bra betyg, annars är ju jag dålig och värdelös, annars är jag misslyckad, istället för att inse att jag behöver inte få ett bra betyg, jag behöver inte skapa mig själv anseende och ett namn genom att vara bra i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån skolbetygen, och känna att om jag inte får bra skolbetyg så kommer in värld att rasa samman, och då finns det inte längre någon mening att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina betyg är viktiga, att tro att de avgör vem jag är, och hur jag upplever mig själv, att tro att jag måste ha höga betyg för att kunna göra någonting av mig själv i detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att ens skolbetyg avgöra ens värde, och att ens skolbetyg avgör om man får acceptera sig själv inte, i tron att om jag får betyg då kan jag acceptera mig själv, men om jag får dåliga betyg då kan jag inte acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest, och nervositet inför att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest och nervositet inför att inte göra så bra ifrån mig som jag hoppats, istället för att inse det hoppet jag skapat inom mig inte är riktigt, utan är illusion och en idé och någonting som jag kan ha tillit till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tillit till och skapa mig själv utifrån hoppet av att få bra betyg, och därmed definiera mig själv utifrån en variabel som är utanför mig själv, och som jag inte har någon kontroll, och därmed skapa mig själv till att uppleva mig själv ostabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i polariteten av att vara lycklig när jag får bra betyg, och vara ledsen och fördömande mot mig själv när jag får dåliga betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot andra i min klass om att få bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra i min klass får bättre betyg än mig, att detta betyder att jag är sämre, och mindre värd än vad andra är i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om vad det betyder att få bra betyg, och i detta tro att de som får bra betyg är bättre människor, och är tillåtna att acceptera sig själva, och även tro att de människor som inte får bra betyg, tvärtom, inte får acceptera sig själva, och inte är bra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att min lärare ska se misstag i mig, och döma, och sedan säga till mig att jag inte är värd ett högt betyg eftersom jag har gjort misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte är lönt att gå i skolan, det är inte lönt att ens studera, om jag inte får de högsta betygen, och om jag inte lyckas med att imponera på min lärare och visa att jag är duktig och förmögen att verkligen göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bevisa mig själv, och framhäva mig själv, i tron att om jag inte syns och gör väsen av mig i detta samhälle, och visar att jag har någon slags talang och att jag är speciell, att tro att jag då är sämre än andra människor, och att jag är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag inte ska bli accepterad av samhället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag ska vara medioker, att jag ska bli ansedd av systemet såsom att varken vara bra, eller dålig – i rädslan att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska kunna bli bättre, och hur jag ska kunna hävda mig själv i skolan, i rädslan och ångesten att om jag inte tänker på detta, och att om jag inte på alla sätt försöker förbereda mig till att vinna, att jag då kommer vara värdelös och en ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara en ingenting, inför att vara helt normal och inte ha någon slags förmåga utöver det vanliga, i tron att detta gör att jag är värdelös, och att jag inte kan tycka om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska prestera i skolan, på hur jag ska prata, på vad jag ska säga, och hur jag ska säga det, i rädslan och ångesten att jag annars kommer misslyckas, och att jag annars inte vet hur jag ska prata, och att läraren därmed kommer ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka lugna mig själv och min ångest som jag upplever genom att tänka att det kommer gå bra, genom att tänka att jag inte kommer misslyckas, istället för att inse att sådana tankar är skapade i polaritet med mitt begär att vinna, och kan således inte assistera mig att transcendera min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna och vilka bli erkänd bland lärare och klasskompisar såsom att vara ovanligt intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på min redovisning, att tänka på hur jag ska utgöra den, att frukta att människor inte kommer förstå den, att frukta att jag inte kommer göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka min rädsla genom att tänka att det kommer gå bra, och att jag kommer lyckas, och att kommer kunna göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra ett intryck på andra människor, och få dem att uppmärksamma mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa att jag är någonting utöver det vanliga, och att jag inte är såsom alla andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste bli erkänd och sedd av andra för att vara värd någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste visa mig på styva linan, att jag måste komma med någonting unikt, och vara tillfredställande gentemot andra människor, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter andra människors erkännande, och andra människors acceptans – istället för att jag accepterar mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få ett dåligt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån mitt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån vad andra tycker om mig – och istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att inte längre oroa mig för vad jag ska få för betyg, för hur jag ska bli sedd och erkänd av min lärare och mina klasskamrater

Jag hänger mig själv till att inte längre underkänna mig själv, genom att gå in i upplevelser och existera som idén och tron att jag måste ha en annans erkännande för att kunna vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv

Jag är här



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 25 Apr 2012, 22:24

Dag 10: Skolbetyg II
http://viktorpersson.eu/2012/04/25/dag-10-skolbetyg-ii/

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att betyg betyder någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att frukta att om jag inte får bra betyg, så kommer mitt liv att vara misslyckat, och jag kommer inte kunna leva ut mina begär, och jag kommer inte få uppleva ett speciellt och unikt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera speciellt och unikt, i fråga om min förmåga att leva dessa orden, till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte får ett bra betyg på min föredragning, så kommer jag inte kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att inte vara bra på min föredragning, i rädslan andra människor kommer fördöma och se ner på mig som en misslyckad, och underlägsen individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att min föredragning inte är tillräckligt analyserande, och självständig – och att jag därför inte kommer få ett bra betyg på min föredragning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag inte får ett bra betyg så är jag inte värd någonting, och då är mitt liv meningslöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från egenvärde, och tro att min enda möjlighet att uppleva värde som mig själv är att få bra betyg i skolan, och bli ansedd och definierad som en effektiv och stark student

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte kommer bli någonting i framtiden, eftersom jag inte fick bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån begäret att bli någonting i framtiden i systemet, att inta en position och att bli ansedd av andra såsom att vara viktig, istället för jag står upp och lever mig själv i varje andetag, och således inte lever för en framtida utgång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för framtiden, att leva för att jag ska uppnå någonting speciellt i framtiden, istället för att jag lever här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta ett värde i att vara effektiv i skolan, och få bra betyg, och definiera mig själv utifrån detta – istället för definiera mig själv som liv, som här och andetaget – vari jag inte är separerad från mig själv på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv såsom liv för att vara speciell, och för att uppnå resultat i skolan, där lärarna ser mig som duktig, och effektiv, och stark

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet, och rädsla inför att jag inte kommer lyckas, och inför att jag har gjort ett misstag, eller glömt någonting, och att jag därmed kommer bli ratad av läraren, eller mina klasskamrater

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer bli utskrattad av läraren, och att mina klasskamrater kommer att titta på mig som om jag är misslyckad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en person som aldrig misslyckas, och som alltid får bra resultat, och som alltid klarar att få bra betyg i skolan, och värdesätta och hålla vid denna idén och definitionen av mig själv – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla och ångest att jag inte ska få de bästa betygen, och att jag inte ska kunna framhäva mig själv i mängden, i rädslan att bli bortglömd och bortstött, eftersom ingen ser mig som kapabel att klara av de uppgifter som ges i skola

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på mina klasskamrater, och vilja imponera på läraren

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera och få människor att tänka och tycka om mig, att jag är speciell, att jag är unik, och att jag har förmågan att vara intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd som intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd, förstådd, och ihågkommen som intelligent, och göra ett rykte av mig själv att jag har insikt och förståelse i svåra problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa mig själv såsom att jag har insikt och förståelse i svåra problem som inte många andra förstår

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag ska sticka ut bland människor, och att jag ska ses såsom att ha ett mycket effektivt intellekt, och en hög intelligenskvot, och att människor därför ska bli imponerade av mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig underlägsen andra människor, genom att tro att jag måste ha deras erkännande, och att jag måste få dem att tycka att jag är intelligent och har ett starkt intellekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med hur jag presterar i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mina föräldrar ska bli imponerade av mig för hur bra det går för mig skolan, och att de ska prata med sina kompisar om mig, och att de ska känna sig stolta över mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att mina föräldrar ska känna sig stolta över mig, och tycka att jag är ett barn som är värdig deras uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha uppmärksamhet från mina föräldrar, och vilja att mina föräldrar ska erkänna och definiera mig som en bra son, en bra gunstling, som förtjänar att bli uppmärksammad och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli älskad av mina föräldrar, genom att bevisa mig själv i skolan, och genom att visa att jag klarar av att vara bättre än de andra eleverna i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som ett misslyckande att få godkänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag får godkänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och känna mig glad, och stimmig när jag får ett bra betyg av läraren

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas och önska att jag kommer få ett bra betyg av läraren, och att läraren kommer tycka att min prestation varit utan några misstag, och värdigt ett mycket högt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha de positiva känslorna, men inte de negativa känslorna – istället för att inse att de tillhör ett och samma system, och att det ena inte kan existera utan det andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en upplevelse av att känna mig upphetsad, tillfredställd, och nöjd med mig själv när en lärare sagt till mig att jag får det högsta betyget, och i detta känna det som om jag är bättre än alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter denna upplevelsen av att känna mig speciell, omtyckt, och älskad av min lärare, och mina klasskamrater – istället för att stå upp här såsom andetaget, och leva ett ögonblick i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera och tänka på framtiden, såsom vilket slags jobb jag ska ha, var jag ska jobba, hur jag ska få jobbet, och frukta att mina planer inte kommer gå i lås – istället för att leva och agera här i varje ögonblick, och inte skapa några förväntningar inom mig, utan leva och agera i varje ögonblick i förhållande till vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att tänka att jag måste uppnå en viss sorts acceptans i systemet, att jag måste bli något, och bli erkänt som någonting i systemet – istället för att stå upp här i varje andetag, och leva utan förväntningar, utan hopp, utan möta och dirigera mig själv här – i realiteten som är här

Jag hänger mig själv till att sluta definiera mig själv utifrån skolbetyg

Jag hänger mig själv till att leva utan förväntningar, utan att projicera mig själv in i framtiden, och utan att drömma om hur eller vad jag ska göra i senare skede, och jag agerar istället här i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få godkänt i betyg

Jag hänger mig själv till att sluta försöka tillfredställa mina föräldrar, och söka uppmärksamhet från mina föräldrar – och jag lever istället här genom att ta förnuftiga beslut, och agera utifrån sunt förnuft – och således inte leva utifrån irrationella drömmar och begär

Jag hänger mig själv till att inte längre leva efter drömmar, projektioner, idéer och hopp – och jag lever istället här i varje ögonblick – och står upp såsom vad som är bäst för alla, och lever inte bara för att skapa mig själv ett bra liv

Jag hänger mig själv till att inte längre vara en slav till rädsla och ångest, utan till att istället leva här i andetaget utifrån sunt förnuft – och således inte vara rädd för att få dåliga betyg, inte vara rädd för att inte få pengar, och inte vara rädd för att möta denna verkligheten såsom den fungerar



User avatar
viktor
Posts: 1339
Joined: 13 Jun 2011, 20:50

Re: Viktor's 7 year Journey to Life

Postby viktor » 26 Apr 2012, 21:25

Dag 11: Skolbetyg III
http://viktorpersson.eu/2012/04/26/dag- ... betyg-iii/

Igår gjorde jag en muntlig presentation inför min klass, och min lärare, och den var betygsatt. Jag kände en stor press innan jag gjorde denna presentation, och jag var rädd för att jag inte skulle få ett bra betyg, utan istället få ett medelmåttigt betyg. Men, så gjorde jag min presentation och fick istället det högsta betyget, och genast ändrades min upplevelse av mig själv. Jag kände mig glad, lättad, och upphetsad – och jag märkte hur jag konstant tänkte på vilket betyg det var jag hade fått, hur duktig jag var, och hur bra jag hade lyckats.

Jag kände mig aningen hög, som om jag tagit en sorts glädjedrog. Och detta är ju då polariteten av den ängslan och rädslan jag upplevde innan, eller rättare sagt är det polariteten av den besvikelse och förödmjukelse jag hade känt om jag inte fått det bästa betyget.

Det är begränsande att vara en slav till vilket betyg jag får, och det är framförallt obekvämt att gå omkring och vara rädd. Betyg borde inte betyda någonting för mig, det borde vara någonting som jag får, och sen är det inget mer med det. Skolan borde inte vara någonting som definierar mig, utan jag borde istället definiera mig själv. Skolan borde inte vara det som bestämmer över hur jag ska uppleva mig själv, utan det borde istället vara jag själv.

Problemet är att jag placerat ett värde i skolan, och vad skolan tycker om mig, jag tror att det är av värde att bli erkänd i skolan, istället för att inse att det mer är en förbannelse än någonting av värde, eftersom jag existerar i fruktan att inte bli erkänd. All slags behov av att få något utifrån är en förbannelse mot själv, och tjänar endast till att begränsa själv.

Jag fortsätter därför med att arbeta med mina upplevelser i skolan, och då speciellt till vilket slags betyg jag får.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och hög, upplyft, och lättad när jag får ett bra betyg av min lärare, i tron att jag lyckats med någonting, och att jag gjort mig själv bättre än innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att få bra betyg är ett tecken på att jag har lyckats, och på att jag är accepterad, istället för att inse att dessa definitioner av lyckas, och acceptans är begränsande, och är förtäckt slaveri, eftersom jag hela tiden måste visa mig själv på styva linan och uppnå ett bra resultat i skolan för att kunna uppleva mig som dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet egenvärde, och självrespekt, genom att tänka och tro att endast skolan kan belöna mig med en sådan upplevelse, och ett sådant uttryck av mig själv, genom bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud, och att göra lärare till de jag måste bli accepterad av för att jag ska kunna acceptera mig själv, istället för att inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, att jag inte behöver bra betyg, att jag inte behöver något anseende – utan jag kan älska och acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är duktig, att jag är värdig, och att jag är bättre än andra, när jag får ett bra betyg, istället för att inse att min emotionella och känslomässiga upplevelse när jag får ett bra betyg inte säger någonting om verkligheten, utan är en illusion som jag upplever inuti mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att behöva att skolan säger till mig att jag är värdig, att jag är tillräcklig, och att jag duger, istället för att jag säger till mig själv detta, och att jag lever detta rent praktiskt här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, självacceptans, och självkärlek här i varje andetag, rent praktiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande i skolan, och jaga efter överlevnad i skolan, och jag efter att prestera och bli erkänd, i tron att detta kommer ta slut när jag är klar med skolan – istället för att inse att denna upplevelse och applikationen av mig själv inte kommer ta slut, förrän jag säger att den ska ta slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att jag kan hålla på och jaga i hela mitt liv, och sceneriet kan ändras, människorna kan ändras, men jag kan fortfarande hålla på att jaga efter ett bättre jag utanför mig själv, så länge jag inte säger stopp – det är nog – nu får det vara slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utbildning, och skolan till min gud – och tro att det skolan säger om mig, och säger om andra måste vara sant, och är en lag – och därför tro att om skolan tycker jag inte är värt ett högt betyg, att jag därför är dålig och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån tävlan, utifrån kamp och jämförelse – och därigenom titta på andra människor, och hur de presterar i skolan, och utifrån det skapa mig själv genom att försöka få lika bra betyg, eller bli lika erkänd såsom andra är – istället för att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, utan tro att jag måste ha någon utanför mig som accepterar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att känna mig stolt, och bra över mig själv, när jag får ett bra betyg i skolan, och hålla kvar vid denna upplevelse av mig själv, eftersom det känns så bra, istället för att inse och förstå att denna upplevelse av mig själv är en polaritet mot besvikelse och att känna mig själv värdelös – när jag känner mig bra skapar jag därför samtidigt polariteten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför att hålla ett muntlig föredrag inför min klass, i rädslan att jag ska glömma viss information, att jag ska säga någonting fel, eller att jag ska göra någonting som får andra att skratta åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, genom att förvänta mig av mig själv att jag ska få det högsta betyget, att jag ska göra jätte bra ifrån mig, och att jag ska vara en av de bästa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, att jag ska vara bäst, att jag ska inte bara lyckas, utan lyckas utomordentligt, i tron och idén att jag inte kan vara nöjd med mig själv om jag är medioker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra, och i detta existera i och som rädslan att jag kommer vara medioker, att jag kommer vara enbart normal, och enbart som alla andra, och inte på något sätt sticka ut, istället för att inse och förstå att jag inte behöver sticka ut, att jag inte behöver vara speciell, att jag inte behöver vara erkänd – utan att jag kan acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att göra min utbildning, och min skolan till en del av mig själv, såsom någonting jag fruktar ska gå fel, såsom någonting jag fruktar inte ska fungera för mig såsom jag hoppas och önskar att det ska fungera – istället för att leva här – en och jämlik – och andas här en och jämlik – och inte göra skolan till någonting som bedömer mig, men göra skolan till någonting jag styr mig själv i och bedömer vem jag ska vara och utrycka mig själv som i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös och rädd inför att stå inför en grupp och tala, genom att tänka att jag är dum, att jag inte har någonting vettigt att säga, och att jag inte är tillräckligt sexuellt attraktiv för att vara av något värde för andra människor – istället för att se och förstå att jag inte behöver vara någonting för andra, jag behöver inte ge mig själv till känna, jag behöver inte vara speciell – jag kan acceptera mig själv och därmed vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra ska säga att jag är tillräcklig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och vara hård mot mig själv när jag inte får ett bra betyg, genom att tänka att jag helt har misslyckats, och att jag är misslyckad, och att det inte finns någon mening med att jag längre existerar eller lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att dåliga betyg betyder att jag inte har något värde, och att jag är misslyckad – istället för att inse och förstå att dåliga betyg, är dåliga betyg, ingenting mer, och ingenting mindre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka när jag får dåliga betyg, att jag måste bättra mig till nästa gång, att jag måste kämpa och visa andra att jag klarar av att vara bättre – istället för att inse att jag behöver inte visa för andra vem jag är, och vad jag klarar av – jag kan istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att bestämma vem jag är, och inte tillåta mina betyg, eller skolan att bestämma vem jag är

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv, till att älska mig själv, till att leva på ett sådant sätt mot mig själv att oavsett vilka betyg jag får, eller vad min lärare tycker om mig, så älskar jag mig själv

Jag hänger mig själv till att leva fullständigt i varje ögonblick, och inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt göra mig själv till en slav för andra människor, i det att jag behöver, och måste ha andra människors erkännande för att jag ska kunna leva – jag lever här

Jag hänger mig själv till att leva

Jag hänger mig själv till att inte vara nervös, ångestfylld och rädd att prata inför andra, att få dåliga betyg, och att dela med mig av mig själv inför min klass

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv oavsett om jag är medioker sett i systemets ögon, eller normal – jag hänger mig själv till att älska mig själv




Return to “7 Years Journey to Life”

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest

cron