Viktor's 7 year Journey to Life

[viktor]

Dag 43: Utfryst
http://viktorpersson.eu/2012/06/06/dag-43-utfryst/

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor känna mig själv utfryst, och isolerad, och anklaga andra människor för att göra mig utfryst och isolerad – istället för att se, inse och förstå hur jag skapar mig själv såsom upplevelsen, och applikationen av att vara utfryst och isolerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig ängslig inför att gå fram till människor, och gå in i situationer med nya människor, och medverka, och interagera med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att människor ska säga till mig att jag kan få komma in i deras grupp och medverka, och att interagera, att vänta på att jag ska bli inbjuden – istället för att se, inse och förstå – att jag kommer få vänta en evighet, och att det är mitt ansvar att placera mig själv i situationer där jag får interagera, och medverka med andra människor – och att det är mitt ansvar att expandera mig själv i min verklighet, och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utanför, och att känna det som att jag inte är den del av vad som pågår i mitt liv, och vad andra gör, och tänka att jag är annorlunda än vad andra är, och att jag därför inte kan vara en del av vad andra gör, istället för att se, inse och förstå – att detta är en ursäkt jag skapat, för att dölja och förtrycka min rädsla inom mig själv för att faktiskt vara en del av andras interaktion, och medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd inför att tränga mig på, och inför att andra ska se mig som alldeles för framfusig, och krävande, om jag kommer och introducerar mig själv, och placerar mig själv i situationer där jag kan interagera med andra människor, istället för att se, inse och förstå – att det är fullständigt onödigt att hålla kvar vid denna rädslan, eftersom den begränsar mig – jag struntar därför i hur andra människor upplever mig, och jag tillåter mig själv att driva mig själv till att interagera och medverka med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra denna personlighet, och idén av mig själv såsom att vara isolerad, genom att inte driva mig själv till att expandera, genom att inte tala, genom att inte försöka uttrycka mig själv med mer människor, utan istället vänta, och hålla mig själv tillbaka – och på så vis ge rädslan tillåtelse att styra över mig – istället för att jag driver mig själv igenom min rädsla, och manifesterar mig själv såsom fullt kapabel och förmögen att ta kontakt med andra människor, och att skapa relationer och förhållanden med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa förhållanden och relationer med andra människor, att inte lära känna andra människor, utan istället isolera mig själv, och hålla mig själv tillbaka, genom att göra rädsla, ångest, och nervositet till min gud – och till min skapare – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att göra rädsla, ångest och nervositet till min gud, och till min skapare – och att är oacceptabelt att jag inte står upp och säger ”fuck you rädsla, nu lever jag här, och skapar mig själv såsom jag vill leva” och sedan gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att det ska bli lättare för mig att bryta mig själv ur min isolation, istället för att inse, se och förstå att det aldrig kommer bli lättare för mig, jag måste bryta mig ur min rädsla för att interagera här, jag måste ta mig ur min isolation här, jag måste röra mig själv här, och jag inte förvänta mig själv att någon annan gör det för mig – och även om någon annan skulle göra det för mig, så inser jag hur jag då inte skulle förändra mig själv utan fortfarande vara en slav till rädsla – därför driver jag mig själv till att ändra mig själv, och till att skapa mig själv såsom interaktion, och medverkan med andra människor här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv, genom att spendera en stor del av mitt liv i isolation, och i att känna mig utfryst och utanför, och existera i och som en rädsla för att ta kontakt med andra människor, och utvidga mig själv, och utvidga mina relationer – istället för att säga inom mig själv – nej – fuck this! Nu jävlar ska jag ut ur denna rädslan, och sedan driva mig själv till att ta kontakt med andra människor, och att placera mig själv i grupper, och tala, och inte tillåta och acceptera mig själv att vara rädd för att tycker att jag tränger mig på, eller vara rädd för att andra fördömer mig såsom att vara obekväm, och socialt konstig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli fördömd av andra människor såsom att vara socialt underlägsen, socialt märklig, socialt utfryst, och ge denna rädsla makt och kontroll över mig, genom att jag inte har tillåtit mig själv att lära känna nya människor, och att placera mig själv i situationer där jag är social med nya människor – därför driver jag mig själv igenom denna rädsla, och jag tillåter mig själv att lära känna nya människor, tillåter mig själv att inte vara rädd för att stå i centrum av allas uppmärksamhet, tillåter mig själv att inte vara rädd för att bli fördömd, och/eller nedvärderad av andra människor

Jag åtar mig själv att när jag är i situationer då jag inser att jag isolerar mig själv, och håller mig själv tillbaka, att jag driver mig själv till att interagera, och placera mig själv i situationer där jag får prata, uttrycka mig själv, och lära känna nya människor

Jag åtar mig själv att inse, att anledningen till att jag inte utvidgat mitt nätverk, är för att jag varit rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, och jag driver mig själv till att lära känna, och skapa nätverk i min värld

[viktor]

Dag 44: Skönhetsideal
http://viktorpersson.eu/2012/06/06/dag- ... hetsideal/

Efter att ha lyssnat på Anu intervjuerna, har jag insett att ens primära punkt alltid är synlig i full dager. Det är alltså inte en hemlighet mot sig själv vilken punkt som verkligen är som störst, och som influerat en själv som mest, och detta tyckte jag var intressant att höra.

Anu nämnde även någonting annat intressant, nämligen att dessa primära punkter, oftast är det dessa vi väntar till sist med att applicera förlåtelse på, som om vi inte vi låtsas om vad det är vi upplever inom oss själva. Jag kan helt klart relatera till detta som Anu sagt – mina primära punkter är mitt framför näsan på mig, och samtidigt är det dessa punkter jag arbetat med som minst. Så, detta får jag ta och ändra på.

En av mina primära punkter är skönhetsdemonen, och denna demon är tydlig inte bara i hur jag definierar mig själv, men även i hur jag definierar och ser på andra. Det finns konstant en röst i mitt bakhuvud som kommenterar på andras utseende, om det är normalt, eller onormalt, och detsamma i fråga om mitt eget utseende. Och fast jag inte gärna vill erkänna det för mig själv, är jag mycket noggrann med vilka kläder jag tar på, och inte tar på mig; det måste se ”bra” ut.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av skönhetsdemonen, genom att konstant jämföra, och fördöma mitt utseende i förhållande till andra, och i förhållande till vad jag definierat såsom att vara ”normalt”, och ”snyggt” – jag inser, ser och förstår att jag tagit över denna karaktärsegenskap från min mamma, och att jag oroar mig helt i onödan för hur jag ser ut, eftersom andra många gånger inte ens ser, eller lägger märke till vad jag ser, eller lägger märke till hos mig själv, därför tar jag ett djupt andetag, och jag stoppar mig själv när jag ser denna tendens komma upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli överdrivet petig, noggrann, och detaljerad med hur jag ser ut, och vara otroligt mån om att min bild av mig själv som jag förmedlar till verkligheten, ger precis ett sådant intryck som jag vill att den ska göra, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stoppa denna rädsla och ångesten inom mig själv, och istället tillåta mig själv att lägga ned så pass mycket uppmärksamhet, och tid på mitt utseende, som är praktiskt nödvändigt för att jag ska kunna medverka effektivt i denna världen, och inte mer än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt med hur jag ser, genom att hålla kvar vid minnen inom mig själv där diverse person sagt till mig att jag ser ”söt” ut – och när detta sagts, gå in i en energiupplevelse av att känna mig speciell, nöjd, och unik – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa dessa minnena av och som mig själv, och släppa idén om att det är värdefullt att jag blir sedd och betraktad som söt och snygg av andra – istället för att se, inse och förstå – att rent praktiskt, och fysiskt finns absolut inget värde i att bli betraktad av söt, och snygg av andra – därför stoppar jag mig själv från att sätta ett helt orealistiskt värde på denna upplevelsen, och jag stoppar upplevelsen, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att varje gång jag ser mig själv i en spegel, påbörja en inre konversation, där jag börjar prata med mig själv om huruvida jag är tillräckligt lång, har en normal kroppsvikt, har ett fint ansikte, har bra hår, har tillräckligt bra kläder, och är i generella termer ”snygg” – och bli helt besatt av denna inre monolog med mig själv där jag försöker utröna om jag är nöjd med mig själv eller inte, istället för att jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och tittar in i spegeln såsom en praktisk punkt av och som mig själv här, en punkt som inte definierar eller skapar mig, utan jag tittar på mig själv i spegeln enbart för att se till att jag ser ”normal” ut, från en praktisk utgångspunkt av att säkra min position i systemet och står här ”presentabel”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta mig själv att göra mitt utseende till en personlig punkt, till en punkt som antigen är bra, eller dålig, och som definierar mig, och som jag därför måste ha att se ut så perfekt som möjligt, i alla tillfällen – istället för att jag inte tillåter mig själv att se mitt utseende, som mitt utseende, och inte som något som personligen definierar och skapar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nöjd med vissa av mina egoskapelser, såsom isolation, och att vara tillbakadragen, eftersom jag trots att jag ser, och förstår att jag begränsar mig själv, och lever mig själv såsom mindre än vad jag är kapabel som, att jag ändå kan se mig själv som ”snygg” som ”sexig” – och att jag därför inte behöver driva mig själv genom dessa punkter, för tydligen är jag redan tillräcklig för och som mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv utifrån mitt utseende, utan att se mitt utseende, som inget annat än en praktiskt punkt – som jag tar hand om och vårdar från en utgångspunkt att detta gynnar mig i mitt praktiska liv

Jag åtar mig själv att inte ta mitt utseende, eller vad andra tycker om mitt utseende personligt – jag inser, ser och förstår att mitt utseende inte är mig själv, utan endast är en bild som jag ser i en spegel

Jag åtar mig själv att inte vänta med att korrigera och stoppa punkter av mig själv som självbegränsning genom att tänka att ”jag är snygg” – så det behövs därför inte – jag driver mig själv till att stoppa alla självbegränsande upplevelser, och applikationer av och som mig själv

[viktor]

Dag 45: Skönhetsideal Genom Tiderna
http://viktorpersson.eu/2012/06/07/dag- ... m-tiderna/

Jag fortsätter idag med att arbeta med snedvridna skönhetsideal. Det är intressant att titta på den västerländska människans historia i förhållande till skönhet, och även andra kulturers idéer om skönhet. Eftersom när man gör det, då ser man hur onaturlig vår nuvarande idé om skönhet är; onaturlig eftersom vårt skönhetsideal är skapad i våra huvuden utifrån en tankeprocess, och har ingenting att göra med våra kroppar, eller hur vi faktiskt ser ut – skönhet finns bara i våra huvuden.

Ett bevis för att skönhet endast finns i våra huvuden är andra kulturer. Titta på vad skönhet anses vara i någon afrikansk stam, där kan man nämligen se att de mest ”märkliga” kroppsförändringar anses av just den stammens invånare utgöra ”skönhet”. T ex kan ringar som sätts runt halsen, och tillslut förlänger halsen anses utgöra skönhet, någonting som vi här i västvärlden hade fnyst åt; eller läppringar, stora och i våra ögon mätt massiva ringar som sätts i underläppen, bäraren av en sådan hade vi ju inte direkt definierat som ett skönhetsideal personifierat, men det gör dessa afrikanska människor.

Sen kan vi också titta på den västerländska historian om skönhet. Vi går tillbaka i tiden till 1600-talet, då var idealet för kvinnor att de skulle vara ”stora, starka och friska”. På 1700-talet var det på modet för kvinnorna att ha en ”trådsmal” midja. På 1930-1950-talet blev det populärt att vara lite tjockare för en kvinna, och sedan 1990-talet har vi gått in i en period då det är snyggt för kvinnor att vara vältränade. Genom vår historia har det alltså funnits en mängd olika varianter på vad som är vackert, vilket bara utgör ännu ett bevis på att skönhet faktiskt inte är något som existerar – utan det finns enbart i vår fantasi, och i våra tankar.

Men, trots att våra skönhetsideal i praktiken inte är riktiga, de finns alltså faktiskt inte, för om du tittar på en kvinna eller man, är det en kropp du ser, och ingenting mer – din upplevelse av den kroppen du ser är fullständigt subjektiv, och är någonting som du har skapat själv. Det finns alltså ingen universell regel att just en sådan kropp, hårfärg, eller ansikte är vackert. Men åter till punkten, trots att dessa ideal inte är riktiga, så har vårt begär att uppnå dessa ideal konsekvenser som är RIKTIGA. När vi missbrukar våra kroppar genom att inte äta tillräckligt, eftersom vi tror att vi måste uppnå någon slags ”idealvikt”, då skapar vi RIKTIGA konsekvenser, eftersom vår kropp inte kommer att må bra, och vi kommer inte att vara lika effektiva i vårt dagliga liv.

Vad som inte syns i media, och i reklamvärlden är det faktum att våra kroppar är individuella, precis som vi som människor är individer. Alla kroppar kan omöjligt vara likadana, ha samma behov, samma vikt, samma utformning – precis som att alla människor omöjligt kan tycka om att löpa 5 km varje dag, eller styrketräna 6 gånger i veckan. Vi är individer, men det tar inte ett ideal hänsyn till, eftersom ett ideal är en idé formulerad på tron och tanken att det finns ett visst sätt att leva, och se ut på som är bäst; detta är en lögn. Det finns inget sätt att leva på som är bäst för alla, eftersom vi är alla olika. Att leva på ett sätt som är bäst, är därför någonting som är personligt för var och en. Jag t ex mår bäst när jag får äta köttfärssås med pasta, spela mycket musik, och ta långa varmduschar – det tycker jag är utmärkt, och min kropp håller med mig om det. Men en annan kanske hatar pasta med köttfärssås, och avskyr all typ av musik, och han/hon ska ju då inte ägna sig åt att kättförssåsätande, och musikaliska äventyr.

Det är sunt förnuft, vi är alla individer, och vi måste för att må bra och lära känna oss själva acceptera detta faktum. Vi kan inte jämföra oss själva, och försöka bli som andra, eftersom vi fungerar inte på det sättet. Och när vi då försöker gå emot oss själva för att bli någonting vi tror vi måste vara, ja då skapar vi lidande, och massvis med skit inom oss själva, och mot vår kropp.

Alla ideal borde därför slopas helt. Det går inte att säga att ”han är bra”, och ”hon är dålig”, eftersom alla har olika förutsättningar, kommer från olika bakgrunder, och är individer. Ett ideal, eller rättare sagt motto som vi hade kunnat leva efter hade istället vara att ”idag ska jag leva mig själv till fullo, göra det som jag tycker är spännande, roligt, utmanande, och som expanderar mig själv, äta det som jag tycker är gott och som min kropp mår bra av, och inte försöka bli eller vara någon annan än mig själv. Och samtidigt göra detta på ett sätt som är bäst inte bara för mig, men som är bäst för alla”.

Om vi hade levt utifrån en sådan princip, snacka om att modeindustrin, och alla slags skönhetsideal väldigt snabbt hade brakat samman och försvunnit.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, definiera mig själv utifrån, värdera mig själv och andra utifrån, agera utifrån, tänka utifrån, skönhetsideal, och idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – i tron och idén att det finns ett visst universellt ideal som jag måste nå upp till för att vara nöjd med mig själv, och att om jag inte når upp till detta universella ideal att jag då är värdelös, och att jag inte får visa mig ute bland människor, att jag inte får prata, uttrycka mig själv, skratta, och roligt och uppskatta mig själv; istället för att se, inse och förstå – att min ide om ett universellt skönhetsideal är en fullständigt subjektiv upplevelse som egentligen inte existerar, idealet existerar nämligen enbart i mitt huvud, som mina tankar – och därför inser, ser och förstår jag – att det finns ingenting jag behöver nå upp till, bli eller vara, såsom ett ”perfekt ideal” – eftersom jag förstår att detta bara är en självskapad illusion; därför stoppar jag mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och lever mig själv såsom den individen jag är, och uppskattar min fysiska kropp, såsom den individ min fysiska kropp är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv, och min mänskliga fysiska kropp genom att försöka skapa mig själv, och min kropp utifrån ideal, utifrån idéer om vad som är det ”bästa sättet att leva på”, vad som är det ”bästa sättet att äta på”, vad som är det ”det bästa sättet att ägna min tid åt” – istället för att se, inse och förstå att ideal är inte riktiga, och att jag genom att leva utifrån ett ideal glömmer bort MIG SJÄLV och glömmer bort vem JAG ÄR, och HUR JAG ÄR, och vad JAG tycker om, och vad JAG inte tycker om – och jag därför genom att försöka uppnå ett ideal helt utesluter mig själv från all slags glädje, och från att faktiskt leva och lära känna mig själv. Därför stoppar jag mig själv från att försöka BLI NÅGONTING och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och tillåter och accepterar mig själv att LÄRA KÄNNA mig SJÄLV, och göra sådana saker med mig själv, och mitt liv som är för mig, och som tar mig i beaktande såsom den individen jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom en individuell varelse, en individ, en människa som i fråga om vad jag tycker om, vad jag finner stöttande, är fullständigt unik och inte som alla andra – genom att jag försökt eftersträva och bli ett ideal – istället för att se, inse och förstå att ett ideal finns i mitt huvud, och existerar inte i verkligheten, och att ideal omöjligt kan fungera i verkligheten, eftersom det inte är baserat på verkligheten, utan på en känsla, och en idé om vad som jag tror är ”bra” och ”nyttigt” – därför slutar jag att jag efter ett ideal, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten, tillbaka till mig själv, och jag lär känna mig själv, och lär mig själv att leva utifrån mig själv, utifrån här, och inte längre söka efter att få erkännande, och bli validerad av någon annan – jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att de ideal som dyker upp i mitt huvud såsom tankar, som säger till mig att jag borde leva såhär, göra sådär, se ut sådär, tänka sådär, prata sådär, vara sådär, är inte JAG SJÄLV – utan är det jag kopierat från omvärlden, och mina föräldrar, såsom vad andra tycker, och tror är bra – istället för att jag lär känna mig själv, och upptäcka mig själv såsom den FYSISKA varelsen jag är – och se, inse och förstå – att jag omöjligt kan vara som alla andra

Jag förlåter mig att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva i illusionen och idén av och som mig själv att det finns någonting som är genuint bra, någonting som universellt accepterat som bra, meningsfullt och korrekt – istället för att se, inse och förstå – att alla dessa idéer jag har inom mig själv om vad som är bra, dåligt, korrekt, och inkorrekt kommer ursprungligen från mitt huvud, och är ju då bevisligen inte något uttryck för vad som är universellt, utan enbart ett uttryck för vad som finns i mitt huvud – därför slutar jag att lita på, och definiera mig själv, och leva i min verklighet utifrån vad som sägs i mitt huvud, och jag hänger mig själv till att skriva om, och utforska vad korrekt är för mig, vad bra är för mig, vad meningsfullt är för mig – och således sluta följa andra, sluta följa mina tankar, och istället bli en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag gör någonting fel, och dåligt om jag inte åtföljer de ideal som samhället propagerar, som mina föräldrar hänvisar till, och som mina vänner säger är åtråvärde och positiva ideal, utan istället utvecklar, definierar, och skapar mina egna ideal, och levnadsprinciper – i tron och idén att jag inte är tillräckligt stark, smart eller effektiv för att kunna skapa mina egna ideal, och levnadsprinciper, i tron att jag för att kunna göra det måste vara äldre, och ha mer livserfarenhet, och någon slags utbildning – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen utbildning, eller livserfarenhet – för att sätta mig ner här och skriva ut mig själv, och se vem jag är, lära känna mig själv såsom den fysiska varelsen jag är, och skapa, och definiera ideal och levnadsprinciper utifrån denna fysiska varelse jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal och levnadsprinciper baserade på en idé i mitt huvud, i tron att det är en mer from, och oskyldig, och dygdig utgångspunkt att skapa mig själv utifrån, i tron att min kropp, mitt fysiska kött är ont, och är syndigt – och att jag måste förtrycka, och genom att vara hård mot mig själv, styra mig själv iväg från alla ”syndiga” och dåliga upplevelser, och istället skapa mig själv utifrån mitt huvud, såsom tankar och idéer om vad som fromt, och dygdigt – istället för att se, inse och förstå att min kropp är JAG – och jag endast kommer kunna leva på ett vettigt, och närande sett genom att leva utifrån min KROPP – för min KROPP är riktig, men KROPP är här, och jag som min KROPP har vissa intressen, hobbys, och jag som min KROPP är en individ – och därför inser, ser och förstår jag att det är korkat att skapa mig själv utifrån tankar, när dessa inte är JAG, utan bara tankar som svävar där uppe, ovanför min kropp, därför tar jag mig själv tillbaka här till andetaget och jag skapar – och definierar mina levnadsideal, och principer utifrån mig själv såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån min kropp, genom att tänka att jag måste nå upp till ett ideal, och en idé om perfektion, en idé om vad som är bäst för mig att leva som, istället för att se, inse och förstå – att det är just detta ideal som hindrar mig från att se vad som är bäst för mig, och vad som verkligen kommer assistera, och hjälpa mig att växa, och bli till en mer effektiv människa, och därför stoppar jag min tendens av att använda mitt huvud, och försöka skapa mig själv utifrån ideal – och istället viljesätter jag mig själv till att lära känna mig själv här såsom en fysisk varelse, såsom min kropp, och lära känna vad det är jag som min kropp tycker om, och jag som min kropp finner det effektivt att leva

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp, och slopa alla ideal inom mig – jag inser, ser och förstår att ett ideal som är baserat på en idé, och en jämförelse, omöjligt kan vara gynnande för mig, därför ser jag att det enda ideal som kan fungera är det jag skapar för och som mig själv, genom att intimt lära känna min kropp, och mig själv som en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att lära känna mig själv såsom vem jag är, som min kropp, såsom att andas och uttrycka mig själv här fysiskt, eftersom jag inser, ser, och förstår att min fysiska upplevelse av mig själv, det är vad jag har att gå på ifråga om hur jag ska leva, ifråga om vad som är effektivt för mig att leva, och ifråga om hur jag ska äta

Jag åtar mig själv att inte längre bli påverkad av media, föräldrar, och samhällspropaganda, om vad som är ett korrekt ideal att leva utefter – och jag skapar istället mina egna ideal, som är utformade för att passa mig, som ät utformade i samklang med denna fysiska verklighet, och med mig såsom en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att inte längre söka att uppfylla ett ideal som inte är riktigt, eftersom jag inser hur dumt, och onödigt det är att försöka skapa, och uppfylla någonting som inte kan skapas eller uppfyllas – istället lever jag här såsom vad som är riktigt, och som verkligen finns, såsom mig själv som en fysisk kropp, här – en och jämlik

[viktor]

Dag 46: Size-Zero och Illusionen om Skönhet
http://viktorpersson.eu/2012/06/08/dag- ... m-skonhet/

Äventyret inom de bisarra, och märkliga skönhetsideal som vi utvecklat här i västvärlden fortsätter, och idag ska vi titta närmare på ”size-zero” modeller – samt även seriemördaren Ted Bugny, eftersom båda dessa spelar en viktig roll i att förklara exakt hur märklig, och orealistisk vår uppfattning om skönhet, och attraktion är.

Låt oss börja med att titta på ”size-zero” modeller. Detta uttryck ”size-zero” symboliserar den minsta klädstorleken som finns, och har också namngett den typen av modeller som är kapabla att bära dessa kläder. Som namnet antyder är dessa modeller mycket smala, mycket smala, mycket smala, mycket smala – otroligt smala – så att man knappt ser dem – man måste leta upp dem på catwalken med mikroskop – eller ha en stjärnkikare med sig – ingen vet om dem finns eller egentligen existerar – eftersom ingen har sett dem då de är så himla små – nej – skämt åsido – de är skitsmala! Titta på bilden.

Sedan ett par av dessa ”size-zero” modellerna dött på grund av undernäring, så har modellindustrin tvingats att handla, och kräva viss mängd kroppsfett hos modellerna, men även om detta till viss del ändrat hur modellerna ser ut, kan man fortfarande se att den kroppstyp som presenteras i reklam, och media – inte är en normal, naturlig kroppshydda – utan en tvingad – genom träning och specifik mathållning.

Slutsatsen vi kan dra av att titta på den trenden om ”size-zero” är att vi människor blivit helt galna, och förlorat all kontakt med verkligheten, och våra kroppar. Istället för att ge våra kroppar näring, och stötta dem, och låta dem utvecklas till sin naturliga form, så tvingar vi dem att se ut på ett visst sätt eftersom vi har inbillat oss att det är ”snyggt” och ”attraktivt” – att vi i denna process skapar ätstörningar hos ungdomar, och ger människor en totalt felaktig bild, och förståelse om människokroppen, det är det ännu väldigt få som faktiskt tar hänsyn till.

Om vi då vänder oss till Ted Bugny istället, som alltså var en seriemördare – vad har då en seriemördare och ”size-zero” modeller gemensamt? Jo, båda dessa är drivna av en sjuklig, och morbid idé om sexualitet, och kroppsideal. Ted Bugny mördade unga kvinnor, och i en intervju strax innan han avrättades bekände han att pornografi var en av de största anledningarna till varför han blev en seriemördare. Han satt nämligen och tittade på pornografi, först på mjukporr, sedan grövre, och grövre, tills han bestämde sig för att leva ut sina brutala, och verklighetsfrånvarande idéer om sexualitet på riktigt. Och precis som med modeller, och ett ideal om skönhet som inte motsvarar verkligheten, så motsvarade Ted Bugnys idéer om sexualitet inte verkligheten. Han hade istället fått en idé inmatad i sitt huvud genom pornografi, av vad sex är, och hur denna sexualitet borde uttryckas, som till sin natur var våldsam, och inte menad att bli till verklighet; men självklart blev dessa bilder ändå genom Ted Bugny verklighet genom att han mördade och våldtog unga flickor, och på så sätt fulländande sina vanskapta fantasier.

Vad är det då som förenar ”zero-size” modeller, och Ted Bugnys våldtäktsfantasier som blev till verklighet? Jo, båda är mentala skapelser, båda är bilder och idéer om hur denna fysiska verklighet borde se ut, och borde fungera – men som inte är i samklang med hur denna verklighet faktiskt ser ut, och faktiskt fungerar. Det finns alltså en stor spricka mellan våra ideal, och verkligheten, och det är denna spricka som skapar massvis med onödigt lidande i världen.

För Ted Bugny tyckte ju naturligtvis att hans upplevelse och idé om sexualitet var bra, och givande – men när han levde ut denna idé i verkligheten – tyckte de kvinnor han mördade lika mycket om idén?

Det är likadant med bilden och idén om en ”size-zero” modell, vi tycker de ser snygga, och attraktiva ut – men när vi skapar en sådan bild till ett ideal, och små tjejer börjar försöka skapa sina kroppar efter en sådan bild, och de måsta tvinga sina kroppar att se ut på ett visst sätt, genom att svälta sig själva – är det då lika bra?

Nej – självklart inte. Därför är det enda acceptabla att skapa här i jämlikhet, och samklang med den fysiska kroppen, och denna fysiska verklighet – för att på så sätt inte skada oss själva, och andra – genom att försöka göra en fantasi – till verklighet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en falsk idé om skönhet, och att vara attraktiv – och skapa en falsk idé om sexualitet, och vad det betyder att ha sex – genom att titta på bilder som presenteras av media i denna världen – och tro att de bilder som presenteras av media i denna världen är riktiga, och föreställer skönhet, och vad som är attraktivt – istället för att se, inse och förstå – att för det första är idén om skönhet och attraktionskraft endast upplevelser av som sinnet – såsom mentala energier och tankar – som i grund och botten inte är riktiga – och för det andra – är idéerna om skönhet och attraktivitet inte riktiga, i det att de ger uttrycka för en kroppstyp som inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, genom att göra mig själv besatt av att titta på hur jag ser ut i en spegel, och forma idéer om hur jag borde, eller inte borde se ut i denna spegel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte jämföra det jag ser i spegeln, med mina idéer och bilder i huvudet – eftersom jag inser, ser och förstår – att de bilder och idéer som dyker upp i mitt huvud INTE är riktiga, utan är just BILDER och IDÈER i mitt huvud och således inte kan vara någon slags karta, eller ideal ifråga om hur verkligheten ska se ut eller fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal om hur verkligheten ska se ut, och fungera i mitt huvud – genom att tänka – genom att känna – och genom att helt enkelt befinna mig i mitt huvud, istället för här såsom mitt andetag – och sedan tro att dessa skapelser jag konstruerat i mitt huvud har någonting att göra med verkligheten, har någonting att göra med min fysiska kropp, har någonting att göra med och på något sätt relaterat till vad det betyder att leva – istället för att se, inse och förstå – att ingenting i mitt huvud är skapat i beaktande av denna fysiska i verkligheten, i beaktande av min fysiska kropp – i beaktande av mig själv såsom en fysisk varelse – och således kan jag inte lita på en enda bild, eller en enda idé som kommer upp i mitt huvud i förhållande till hur verkligheten bör, eller inte bör se ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa mig själv, min kropp, och min verklighet utifrån dessa idéer, och bilder i mitt huvud – i tron att dessa idéer och bilder ger en korrekt och distanserad bild av verklighetens optimala tillstånd – istället för att se, inse och förstå – att dessa bilder endast är en bild – endast är en idé – och tar inte på något sätt i beaktande den komplexitet som denna fysiska verklighet består av och existerar som – utan förestället endast en bild – färger – och former – och inte vad som faktiskt är här – såsom cellerna som bygger upp den mänskliga kroppen – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp i beaktande när jag tar beslut om vad jag ska äta, eller hur jag ska se ut – att inte fråga min kropp hur den upplever sig själv, och vad min kropp skulle vilja göra – utan istället bara leva ut mina begär, drömmar, och försöka skapa min verklighet såsom bilder – istället för att leva här – en och jämlik med min kropp och denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är normalt, och acceptabelt att jaga efter skapa min verklighet såsom bilder, och idéer om hur min verklighet borde, eller inte borde se ut – istället för att se, inse och förstå – att bara för att alla andra jagar att skapa en verklighet utifrån bilder i sina huvuden – betyder inte det att ett sådant beteende är normalt, eller på något sätt stödjande, och hjälpande för den fysiska kroppen – i och med detta inser, ser och förstår jag att jag inte kan göra någonting bara för att alla andra gör eller tänker så – utan att jag måste skapa mig själv, och tillverka mig själv, och fråga mig själv vad som är sunt förnuft – och inte bara följa efter alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att när jag försöker skapa mig själv, eller min verklighet utifrån en idé eller en bild – så kommer jag att skada mig själv, eller min verklighet – eftersom jag inte i mitt beslut tar i beaktande den matematik som jag och min verklighet består av – vilket är fysisk matematik – därför hänger jag mig själv att när jag tar beslut om hur jag ska se ut, eller vad jag ska äta, eller vilken slags kroppsvikt jag ska ha – att jag gör detta i samråd med min kropp – i samråd med min fysiska verklighet – och att jag gör detta från en utgångspunkt av att stötta mig själv – och inte för att försöka efterlikna en mental idé eller fantasi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mentala fantasier hör hemma i en mental verklighet – och ska aldrig ligga till grund för en fysisk livsstil, och fysiska levnadsbeslut – eftersom jag inser, ser och förstår – att denna fysiska verklighet inte på något sätt liknar, eller kan förstås genom en mental tankebild, eller tankeprocess – eftersom tankar, och känslor – och idéer – i förhållande till denna fysiska verklighet – är fullständigt underlägsna, och utan det djup, och den komplexitet som denna fysiska verklighet är beskaffad av

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att mina tankar inte bör användas till någonting – de bör faktiskt inte finnas överhuvudtaget – om jag vill förändra mig själv, min kropp, min verklighet – så ska så göras en och jämlik med denna fysiska verklighet – och inte med utgångspunkt från en tanke – eftersom jag inser, ser och förstår att tankar är små och fjuttiga antaganden om verkligheten, och mig själv – och har i grund och botten ingenting att göra med vad som faktiskt är här som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att envisas med att hålla fast vid en idé, och en bild inom mig själv om hur jag borde se ut – om vad min idealvikt är – om hur en kvinna borde se ut – om vad som är vackert, och vad som är fult – istället för att se, inse och förstå – att dessa idéer och bilder inom mig är på alla sätt och vis – fullständigt illusoriska och har ingenting att göra med min kropp – har ingenting att göra med min fysiska verklighet – och har absolut ingen plats i mitt liv överhuvudtaget – och i och med detta inser, ser och förstår jag – att om jag vill ta beslut som är riktiga, och om jag vill se den riktiga verkligheten – så måste jag börja se att verkligheten är en matematisk formel, som är komplex till sin natur – och inte en bild eller känsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utan att rådfråga min fysiska kropp, att ta beslut eftersom jag känner för det, eftersom det känns bra, eller det känns dåligt, eftersom jag har hört någon annan som tagit ett sådant beslut – och således ta mitt beslut bara sådär – i ett ögonblick – utan att först undersöka vad mitt beslut kan leda till, vilka konsekvenser det kan ha, och det kan influera min kropp, och min fysiska verklighet – därför slutar jag att ta beslut med utgångspunkt från mitt huvud, såsom mitt sinne – och jag disciplinerar mig själv till att endast att ta beslut som är matematiskt sunda och i samklang med denna fysiska verklighet – och som leder till ett slutresultat som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslut som leder till ett slutresultat som är bäst för alla, utan istället ta beslut som känns bra, och som känns rätt, utan att faktiskt göra matematiken, och så på hur mitt beslut kommer upplevas, och influera andra och denna fysiska verklighet – och i och med detta inser, ser och förstår jag att – så länga jag tar min fysiska kropp, och min fysiska verklighet för given, kommer jag att ta beslut som skadar mig, och andra – och denna fysiska verklighet – därför slutar jag att ta beslut utifrån mitt huvud – utifrån tankar, emotioner, och känslor – och jag disciplinerar mig själv att ta beslut med utgångspunkt av min fysiska verklighet – här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta mig själv att bli besatt av drömmar, fantasier, bilder, och idéer om vad som är skönhet, om vad som är vackert, om vad som är sexualitet – genom att kopiera information som jag sett i media – istället för att ifrågasätta denna information, ifrågasätta denna definition och idé om skönhet, vad som är vackert, och vad som är sexualitet – och istället för att bara följa efter, och tro på allt som sägs, att istället definiera och skapa mina egna – fysiska och verkliga – definitioner och levande ord av och som skönhet, sexualitet och vad som är vackert

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på media, lita på reklam, lita på filmer, lita på internet, lita på det jag ser, och det andra säger till mig om vad jag ser, och på grund av detta – skapa missbildade och skeva idéer om min verklighet och mig själv – istället för att jag för mig själv tillbaka hit till min kropp och ifrågasätter all min förståelse om denna verklighet, alla mina antaganden, alla mina idéer och allting som jag någonsin tänkt om mig själv och denna verklighet – och istället för att bara kopiera vad andra har sagt till mig – att jag själv skapar min förståelse, min insikt, och min definition av de orden som jag använder för att leva och uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta se, uppleva, och definiera mig själv och min verklighet utifrån mitt huvud, utifrån tankar, upplevelser, idéer, vad andra sagt till mig, vad jag hört, och vad jag sett – och jag för mig själv istället tillbaka till min kropp – och lever i min verklighet som min kropp – lär känna mig själv som min kropp – lär känna andra människor i min verklighet såsom kroppar – och slutar att försöka leva utifrån en idé – eftersom jag inser och förstår – att verkligheten inte är en idé – utan verklighet

Jag åtar mig själv att förgöra och stoppa alla upplevelser, och idéer jag har om skönhet, om vad som är vackert, om attraktion, om kärlek, och om sexualitet – eftersom jag inser, ser och förstår – att de idéer och definitioner jag har inom mig av dessa orden är bedrägliga – och att jag inte kan lita på dem – eftersom de skapats i separation från verkligheten – i mitt huvud – genom att tänka, känna och uppleva – och inte genom att faktiskt leva här i denna verklighet – därför för jag mig själv tillbaka tillverkligheten – och jag lever här – står här – och driver således mig själv omdefiniera skönhet – attraktion – vad som är vackert och sexualitet – genom att faktiskt leva och lära känna mig själv i denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att inte längre följa efter vad andra har sagt till mig, utan istället börja om från början – och utforska vad som är här för första gången – utan några antaganden – utan några tankar – utan någon information – utan bara se vad som är här – utan att fördöma – utan att tro att jag vet – utan istället leva här såsom mitt andetag – för första gången i varje andetag

[viktor]

Dag 47: Vad är Verkligt Egentligen?
http://viktorpersson.eu/2012/06/09/dag- ... gentligen/

Vad är vore för någonting? Jo, det är ytterligare en av avarterna av sexualitet, såsom vi kommit förstå, leva och definiera sexualitet i denna världen. Vore är alltså en typ av pornografi som har att göra med att äta, eller bli uppäten, och ofta i vore-pornografi är det en kvinna som blir uppäten av något slags monster.

Det är fascinerande att bilden, och idén om att bli uppäten, eller att äta någon får oss att bli sexuellt upphetsade, eftersom om vi tar och titta på den fysiska handlingen att bli uppäten, eller att äta någon, är ju detta inte alls någon speciellt sexuellt upphetsande, eller fysiskt bekväm upplevelse; faktiskt raka motsatsen, riktigt obekvämt. Och detta visar återigen på hur de fantasier, och idéer vi skapar inom oss själva i förhållande till sexualitet, och kroppsideal, inte är riktiga – de kan inte appliceras, och upplevas i verkligheten, utan endast i våra huvuden.

Misstaget som vi gjort är att vi förväxlat verkligheten med våra huvuden, precis som Ted Bugny gjorde, och precis som kvinnor gör som strävar efter att uppnå ”size-zero” storleken – vi tror att de bilder som dyker upp i våra huvuden, de tankar, och upplevelser, att de ger oss en objektiv och korrekt bild av denna fysiska verklighet, men så är det inte! För titta på det uppenbara, om du slutar äta för att uppnå ”size-zero” storleken – då dör du! Om du som Ted Bugny försöker uppleva dina vanskapta sexuella fantasier om mord, och våldtäkt – då dödar du andra, och du blir tillslut fängslad! Och om du går omkring och äter upp människor, ja då dödar du människor! Så ingen av dessa fantasier, eller upplevelser ska levas ut i verkligheten, eftersom konsekvensen blir massivt lidande – massiv förstörelse – ondska personifierat.

Därför, vad är det som vi har missat? Vi har missat denna fysiska verklighet, vi har missat att andas, vi har missat att fråga oss själva hur vi fysiskt skulle vilja uppleva sexualitet, eller hur vi fysiskt skulle vilja uppleva våra kroppar (alltså viktmässigt) – och då istället för att försöka följa känslor, tankar, bilder, och idéer, istället följa och skapa oss själva utifrån den återkoppling vår fysiska kropp ger oss. Och denna återkoppling kunde då bestå i att vi känner oss själva mer effektiva i vårt dagliga liv, då vet vi att det vi äter, och vi kroppsvikt är optimal för vår kropp. Eller ifråga om sex, att vi känner oss bekväma, och att vi kan slappna av och uttrycka oss själva – och att vi känner att vår kropp mår bra. Om vi hade tagit beslut och levt utifrån en sådan utgångspunkt hade vi aldrig någonsin haft de problemen vi står inför idag, såsom anorexi, och våldtäkt – dessa problem är en produkt av en felaktig utgångspunkt ifråga om hur vi tar våra beslut om vad vi ska leva, eller inte leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån mina tankar, utifrån bilder som dyker upp i mitt huvud, utifrån hur jag känner mig, och utifrån vad jag tycker, istället för att se, inse och förstå – att om jag lever utifrån mitt huvud – så lever jag inte här i verkligheten med min kropp – och detta kommer leda till att jag tar beslut som inte är bra för min kropp, och bra för min verklighet – eftersom jag helt enkelt inte är på plats i verkligheten – därför stoppar jag mig själv från att flyga omkring i mitt huvud i en fiktiv verklighet, och jag tar mig själv tillbaka här till den riktiga verkligheten i varje andetag – genom att vara medveten om mitt andetag – medveten om min kropp – medveten om mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka återskapa fantasier, och upplevelser i mitt huvud, i min verklighet – i tron att dessa fantasier och upplevelserna i mitt huvud är verkliga, och kan upplevas i verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att om jag tar ett beslut att leva en upplevelse, eller en fantasi som dykt upp i mitt huvud i verkligheten, kan jag inte göra det utan att först verkligen titta på – och undersöka vad konsekvenserna är av ett sådant beslut – eftersom jag inser, ser och förstår – att i mitt huvud finns inga konsekvenser, finns ingen substans – och allt verkar funka – men i verkligheten finns konsekvenser, och det finns substans – och saker och ting kan gå åt helvete om jag inte är medveten och informerad om vad det är jag gör i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa fantasier, och upplevelser som dyker upp inom mig själv – i insikten och förståelsen att dessa fantasier och upplevelser INTE är RIKTIGA – utan är just – fantasier och upplevelser – och därför inser, ser och förstår jag – att det enda sättet att leva på riktigt – och lära känna vad som faktiskt är på riktigt, och vad som är en idé och endast ett antagande – är att i varje ögonblick ta mig själv tillbaka till verkligheten, är att i varje ögonblick leva här som min fysiska kropp genom att andas, genom att vara medveten om mina fingertoppar och tåspetsar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att fulländning är någonting som jag kommer att uppnå genom att återskapa, och förverkliga de drömmar, idéer och begär som dyker upp i mitt huvud – istället för att se, inse och förstå – att det är just genom att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med dessa drömmar, begär, och idéer som jag har separerat mig själv från fulländning – genom att tänka att fulländning finns genom att ge mig själv mer, genom att ta mer, genom att uppnå mer – genom att få mer – istället för att se, inse och förstå – att fulländning är här som mig själv i varje ögonblick – genom att leva varje ögonblick till sin fulla ände – alltså fullt här från början till slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag genom att jaga begär, fantasier, och drömmar i mitt huvud har separerat mig själv från min kropp, har separerat mig själv från mitt andetag, och har separerat mig själv från att leva fulländning, och att vara tillfreds och bekväm med mig själv – eftersom jag trott att jag måste dit, jag måste förflytta mig, jag måste klara det, jag måste uppnå det där – jag måste HELA TIDEN NÅGON ANNANSTANS – istället för att se, inse förstå – att jag genom att hela tiden vilja någon annanstans inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm här med mig själv, och inse att jag behöver ingenting mer, jag saknar faktiskt ingenting – jag är nöjd här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag fullgör, och skapar min identitet genom att fullfölja, och uppfylla mina begär, drömmar, fantasier, och idéer – och tro att om jag inte tar och följer efter, utvecklar, och försöker uppnå mina begär, drömmar och fantasier – att tro att jag då inte är någon, och mitt liv är värdelöst, tråkigt, och att det saknas någonting – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen identitet, såsom en känsla av mig själv för att leva här – och jag behöver inte ha uppnått någonting, jag behöver inte ha lyckats materialisera bilder, drömmar, och fantasier i mitt huvud för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv här – och leva i varje ögonblick effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i en jakt på en positiv upplevelse, och vara rädd för att stanna, rädd för att sluta jaga och istället börja leva här – i rädslan att jag kommer försvinna, och att jag inte längre kommer vara någon, om jag inte har en positiv upplevelse att jaga, och försöka bli – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingenting för att hitta mig själv, eller definiera mig själv – jag behöver ingen känsla för att stabilisera mig och ge mig en upplevelse av mening i livet – jag inser, ser och förstår att jag är kapabel att stå här såsom mitt andetag, utan att jaga – utan att ha en framtid, och utan att ha en dåtid – och i varje ögonblick – agera, leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla verkligheten, såsom denna fysiska och substantiella verklighet, med vad jag upplever, tänker, tycker, och känner i mitt huvud – och tänka och tro att dessa verkligheter på något sätt hör ihop, och densamma – istället för att inse, se och förstå – att det som pågår i mitt huvud inte har någonting att göra med denna fysiska verklighet, och att inget beslut jag tar utifrån att tänka i mitt huvud kan någonsin vara bra för mig, eller andra, eftersom dess utgångspunkt är inte verkligheten, utan endast mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av pornografi, och av vilseledande föreställningarna av den kvinnliga, och manliga kroppen – och försöka leva ut min besatthet, och mina idéer i verkligheten, i tron att min besatt och mina idéer härstammar från verkligheten, och att min besatthet och mina idéer är verkliga begär, alltså någonting som jag verkligen vill göra rent fysiskt – istället för att se, inse och förstå – att om jag tar och för över mina begär, och idéer på denna fysiska verklighet, och försöker leva ut mina idéer och begär – kommer jag att skada mig själv och andra, eftersom mina begär, och mina idéer inte är verkliga, och är inte skapade i beaktande av vad som verkligen är här som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad av media, pornografi, reklam, vänner och familj – och genom denna hjärntvätten skapa idéer inom mig om hur mitt liv borde se ut – och hur jag borde se ut – och vad jag borde göra, eller inte göra i mitt liv – istället för att se, inse och förstå – att de bilder kommer upp inom mig, och de bilder jag ser på tv, har sett i pornografi, och som jag hört vänner och familj tala om – inte är riktiga – de är inte en fysisk verklighet utan endast en idé – i och med detta ser, och förstår jag att denna enda godkända utgångspunkt ifråga om att skapa mig själv, och min verklighet – är här som mitt andetag – här utan idéer, utan tankar, utan att vilja ha det si eller så – utan att vilja ha det bättre eller sämre – utan istället här – och således lever jag här – och jag slutar att projicera mig själv framåt, eller bakåt i tiden – jag slutar att existera i mitt huvud och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten

Jag åtar mig själv att låta bilder, fantasier, idéer och tankar i mitt huvud utgöra mitt underlag för beslut jag tar i mitt liv – utan jag ser att dessa bilder, fantasier, idéer och tankar har skapats i separation från vad som är RIKTIGT och VERKLIGT och att de därför i sig själva inte är RIKTIGA och VERKLIGA – därför slutar jag att leva, och ta beslut utifrån en illusion och jag för mig själv tillbaka till verkligheten – och jag lever, och uttrycker mig själv här – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter att uppfylla de bilder som pumpas ut i denna verklighet och försöker skapa en idé av det innebär att vara fulländad, perfekt, och lycklig – jag inser, ser och förstår – att alla bilder som syns i reklam, filmer, tidningar är till för en enda sak – att få mig att köpa mer, och att acceptera detta system av konsumerism helt och hållet – därför slutar jag att följa, lita på, och sätta något som helst värde på de bilder, tankar, fantasier och idéer som kommer upp inom mig – eftersom jag vet att jag inte skapat dem, och att de inte är baserade på verkligheten

Jag åtar mig själv att sluta tro – att om jag ser en bild i mitt huvud, och känner en positiv energi i mitt bröst – att tro att jag då vill att denna bilden ska bli riktig, och börja ta beslut, och leva för att få denna bild, och fantasi i mitt huvud till att bli riktig och verklig – och jag inser, ser och förstår – att bara för att en bild dyker upp i mitt huvud, och en positiv energi i mitt bröst – att detta inte betyder att JAG vill att den bilden ska bli verklighet, eller att den bilden överhuvudtaget KAN BLI verklighet – därför stoppar jag mig själv, och jag skapar här som min kropp – en och jämlik

[viktor]

Dag 48: Den Bedrägliga Bekvämligheten
http://viktorpersson.eu/2012/06/10/dag- ... mligheten/

Det är lätt att falla tillbaka in i gamla mönster, och det är lätt att tillåta vissa tankar och upplevelser av gammal vana, och så tror man att man rör sig framåt, och att allt går bra – eftersom man skapat en idé av att det är så – när man i själva verket kanske står och trampar vatten, och missar de mest essentiella av applikationer.

Så har jag upplevt mig själv. Igår kom jag nämligen till insikt om att jag inte alls är så effektiv, och disciplinerad i min applikation av att stoppa mitt mentala bakprat som jag kan vara. Och när jag kom till insikt om detta såg jag plötsligt hur jag överblickat, och bortsett från många situationer och ögonblick i mitt liv där jag gått in i mitt sinne och börjat tänka, istället för att applicera mig själv här. Vad kan jag då lära mig av detta? Jo, att aldrig skapa en idé av mig själv såsom att ha nått någonstans, såsom att vara ”färdig” – jag förstår att jag endast är färdig när jag verkligen står här och det inte rör sig en enda tanke, eller upplevelse inom mig; då är jag ”färdig”. Men fram till dess måste jag varje dag driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinnessystem.

När jag väl stoppar mina tankar, och mitt mentala bakprat ögonblickligen, och jag verkligen för mig själv tillbaka till min kropp, och till mitt andetag, blir plötsligt mitt liv, och min upplevelse av mig själv mycket, mycket lugnare. Mindre reaktioner, och mindre konflikt, eftersom jag faktiskt tar ansvar över mitt inre helvete.

Det jag ska träna på är därför att leva mitt andetag konstant, och inte tillåta och acceptera mig själv att i ett enda ögonblick förlora medvetenheten om mig själv här som min kropp, och som mitt andetag – och varje gång jag förlorar min medvetenhet, att jag genast för mig själv tillbaka, och inte fortsätter att tänka, eller känna.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att driva mig själv till att bli mer effektiv i min applikation av att stoppa tankar, och inre upplevelser – och inte tillåta mig själv att skapa en idé av mig själv att ”jag är klar” – ”nu är jag nöjd” – utan inse, se och förstå att så länge jag inte är fullständigt tyst, stilla och stabil inom mig i varje ögonblick – då är jag inte klar utan fortfarande i min process av att stoppa sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge uppmärksamhet åt tankar, och prata mina tankar, istället för att genast då jag märker att tankar kommer upp inom mig, att stoppa mig själv från att gå in i dessa tankar, och ta mig själv tillbaka till andetaget, och ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli lat inom mig själv, och sluta driva mig själv, sluta röra mig själv inom mig själv, genom att jag tänker att jag är nöjd, och eftersom jag känner mig själv bekväm och tillfredställd måste det betyda att jag är klar – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke inom mig, en enda upplevelse inom mig, så måste jag driva, och utmana mig själv – och föra mig själv framåt – och jag inser, ser och förstår, att om jag inte upplever det som svårt – då är det någonting jag gör fel

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att allting är bakvänt, vilket betyder att när jag upplever det som svårt, jobbigt, och utmanade att gå processen, det är då jag gör framsteg, det är då jag rör mig framåt inom mig själv, emedan om jag upplever allt som lätt, som enkelt, och utan några som helst problem – då betyder det att jag lever ut min förprogrammering och att jag inte inom mig själv står upp och säger STOPP i varje ögonblick då en tanke kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att varje gång en tanke dyker upp inom mig, att jag står upp inom mig själv och säger STOPP! Och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att följa efter denna tanke, utan att jag istället disciplinerar mig själv att leva här – leva varje andetag i denna fysiska verklighet – och absolut inte under några omständigheter ge något andrum åt mina tankar, och inre upplevelser – utan hela tiden – och varje ögonblick röra mig själv framåt – och att hela tiden se varje ögonblick såsom en möjlighet för mig att röra mig själv framåt och effektivt stoppa mina inre upplevelser av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd att jag inte ska kunna gå igenom processen, och att jag inte ska kunna stoppa mitt sinne, i rädslan att jag inte är tillräckligt effektiv, och disciplinerad i min applikation av mig själv – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att denna rädsla är värdelös, om jag inte använder den för att bli mer effektiv i min applikation av mig själv – således inser jag att allt som är inom mig som jag inte kan använda för att driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinne är värdelöst – och att jag slösar min tid med att gå sådana upplevelser någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min process, och hur jag går min process bli automatiserat, där jag har sagt till mig själv att ”jag är klar” och ”nu är det ingenting jag behöver göra mer, jag är bra som jag är” – istället för att se, inse och förstå, att jag i sådana uttalanden inom mig själv saboterar mig själv, och att jag slutar driva mig själv att expandera, och bli mer effektiv i min applikation av mig själv – därför slutar jag att tänka att jag är nöjd med mig själv, att jag är bra som jag är, och att jag är klar – och inser, ser och förstår – att endast när jag är fullständigt klar med denna process – och denna världen reflekterar det faktum att jag är klar med processen – är jag verkligen klar – och då kan jag vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda positivt laddade ord för att få mig själv att känna mig bra, för att få mig att inte känna mig stressad av att jag måste stoppa mitt sinne – istället för att se, inse och förstå – att positiva känslor får mig att bli apatisk, och får mig att acceptera allt som det är, för jag känner mig ju så positiv – och således inser, ser och förstår jag att det är oacceptabelt att låta mig själv fångas i ett nät av positiva upplevelser, och leva ut mitt liv i en jakt på positiva upplevelser, när verkligheten av mig själv och denna världen är att allt är helt uppåt väggarna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd, och bekväm med mig själv, och slå mig själv till ro inom mig själv i att känna mig nöjd, och bekväm, istället för att se, inse och förstå – att om jag slår mig själv till ro i en känsla av att vara nöjd och bekväm med mig själv – även fast jag ännu inte är klar med min process – och även fast denna världen fortfarande ser ut och fungerar (eller inte fungerar) som den gör – så lurar jag mig själv, och jag saboterar mig själv från att effektivt gå min process

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bli vän med obekväma, plågsamma, och jobbiga upplevelser inom mig själv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bli vän med och komma till ro med att känna motstånd, och att uppleva sådana handlingar, och aktioner som är bra för mig i processen, som jobbiga, och som sådana saker jag inte vill göra

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att allt det som jag tycker är jobbigt, och allt det som jag absolut inte vill göra, det är det som är bra för mig att göra, och det är där jag kan expandera mig själv och göra mig själv mer effektiv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hän till motstånd, lathet, och trötthet, och ge upp på mig själv ifråga om att vara fysiskt intim och nära med en annan, och tänka att ”jag orkar inte” – och ”det tar för mycket tid” – istället för att komma ihåg, och vara medveten om den simpla sanningen – att det gentemot vilket jag känner ett motstånd, är det som innehåller en nyckeln för mig att öppna mig själv med – därför driver jag, och utmanar jag mig själv att söka upp och gå igenom mina motståndspunkter – och omvandla mina motståndspunkter, till punkter jag effektivt dirigerar

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå – att så fort jag upplever någonting som lätt, och så fort jag stannar kvar, och tillåter mig själv att stagnera i denna lätthet, att jag då inte rör mig själv, och jag då inte expanderar mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv ska vara enkelt, lätt, och utan motstånd – och därför ta beslut, och leva mitt liv, i ett försök att undvika allt som är svårt, och allt som jag inte klarar direkt – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden försöker undvika det jag inte klarar direkt – då kommer jag heller aldrig att klara det – jag inser, ser och förstår att jag måste gå igenom en period av att ha problem, innan jag kan komma till en punkt inom och som mig själv av att faktiskt klara det

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som och leva som om ”motstånd inte har någonting att göra i min värld” – att tro att om man tar och går vägen med det största motståndet, att man då är korkad, eftersom man kunde tagit en väg som varit lättare – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden väljer vägen med det minsta motståndet, att jag då skapar mig själv till att inte vara lika stark och effektiv – eftersom jag inser, ser och förstår att jag växer, och blir starkare varje gång jag går igenom motstånd

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva disciplin inom mig själv lika effektiv som jag lever disciplin utom mig själv, när jag gör mina studier – och således i varje ögonblick stå upp inom mig själv obeveklig, och rakryggad och göra det som måste göras utan att tveka, och utan att hålla tillbaka

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka innan jag pratar, och att se på ögonblick och situationer i min värld från en utgångspunkt av att tänka, och således göra mig själv, och mina beslut i min värld, en och jämlik till mina illusioner, och idéer om världen – som inte är riktiga, utan som jag skapat genom att tänka – jag inser, ser och förstår att det enda sättet att leva effektivt, och självärligt – är genom att sluta att snacka i mitt huvud på alla sätt, och ta mig själv tillbaka till andetaget i varenda ögonblick – och inte tillåta och acceptera ett enda litet avsteg inom mig själv från denna princip

jag åtar mig själv att expandera mig själv, och när jag känner mig själv bekväm inom mig själv, att utmana denna bekvämlighet, att göra någonting – och att skapa mig själv till att bli mer effektiv inom och som mig själv

jag åtar mig själv att inte skapa idéer om mig själv att jag är ”färdig” att jag är ”nöjd med mig själv” och att ”allt går bra” – och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten, och jag använder varje andetag till att driva mig själv – och föra mig själv framåt – framåt – i varje ögonblick tar jag ett andetag och lever på ett sådant sätt att jag stoppar allt inre sinnessnack – jag är här

jag åtar mig själv att inte söka efter en positiv upplevelse i mitt liv, utan jag inser, ser och förstår att jag kommer bara växa, och bli en mer fulländad människa genom att möta och gå igenom negativa upplevelser – såsom att utmana mig själv att göra de saker jag känner motstånd inför, och att göra de saker jag inte känner det som att jag kan klara av så bra

jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att ett liv som är bekvämt är överskattat – ett bekvämt liv är ett liv utan utmaningar och utan självtillväxt – därför slutar jag leta efter ett bekvämt liv och jag lever istället denna utmaning som processen är för mig helt och fullt i varje ögonblick

[viktor]

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand
http://viktorpersson.eu/2012/06/12/dag- ... nd-i-hand/

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla

[viktor]

Dag 50: Utseendet Bedrar
http://viktorpersson.eu/2012/06/13/dag- ... et-bedrar/

När någon säger till mig att jag är vältränad, har en smal kropp, eller ett vackert ansikte, då blir jag glad, och jag känner mig själv ”levande”. När någon säger att jag har små muskler, att jag är tjock, eller har någon annan av samhället ansedd kroppslig skönhetsmiss, så blir jag obekväm, jag känner mig misslyckad, och inte nöjd med min kropp. Det finns alltså en väldigt tydligt polaritet i förhållande till hur jag inom mig själv genom energi definierat och skapat ett förhållande till min kropp.

Det är intressant att se hur denna av energi baserade kroppsbild har begränsat mig i mitt liv. I mina yngre år, men även nu på senare tid, har jag ofta runt kvinnor och tjejer, känt mig nervös, och obekväm – och jag har haft problem att prata obehindrat, och avslappnat – och detta har till stor del berott på hur jag definierat och sett min kropp.

Jag har även i mina tidigare år känt mig obekväm inför att klä av mig, och gå utan tröja på stranden, eller vara naken i omklädningsrum, eftersom jag varit orolig hur andra människor tittat på och definierat min kropp.

Det är fascinerande att hela denna tankeverksamhet om min kropp skapats utifrån jämförelse, för tänk om jag varit den enda människan på denna jord, min kropp hade ju då varit alldeles perfekt – eftersom min kropp varit den enda kroppen. Och så är ju egentligen fortfarande fallet, för min kropp är ju den enda kroppen som är just denna kropp. Det finns ingen annan kropp som är exakt likadan som min kropp, och därför är all jämförelse helt bisarr. Det finns ingenting att jämföra, eftersom sakerna till sin natur är olika, därför finns det inte bättre eller sämre, utan istället – olika kroppar.

Även ett av mina stora intressen i livet har blivit helt infekterat av kroppsbildsfixering, och det är att träna. När jag var liten handlade träning om att ha roligt, och det handlade om att utveckla min kropp, och att utveckla färdigheter såsom balans, precision, motorik, kondition, och styrka – alltså praktiska och användbara färdigheter som jag kan uppskatta och ha nytta av i livet. Nu när jag blivit äldre har träning istället börjat handla om kroppsbild, om att vara ”bäst”, ”starkast”, ”uthålligast”, ”tuffast” – och absolut inte om att ha roligt, och göra det som kommer upp i ögonblicket – och det är ju helt oacceptabelt. Fysisk träning borde ju vara om att ha roligt, och om att helt enkelt ta ett ögonblick med mig själv, och uttrycka mig själv med min kropp, lära känna mig själv som min kropp, och utveckla färdigheter som kommer assistera, och stötta mig i mitt dagliga liv – som tillexempel bättre kondition – vilket då kommer göra mig mer effektiv att cykla till skolan tillexempel.

Fast i grund och botten är det avgörande vem jag tränar för, gör jag det för mig själv, och som mig själv, eller gör jag det för att tillfredställa någon annan, och för att bli något mer än mig själv? Självklart ska träning vara ett uttryck av och som mig själv, och inte någonting jag gör för att känna mig själv bättre över mig själv, eller bli sedd av andra såsom att vara stark; alltså ska min träning inte ha någonting att göra med kroppsbild överhuvudtaget.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vad jag gör under min dag, och hur jag gör saker under min dag, och varför jag gör saker med min dag, vara styrt och kontrollerat av idén om vad en vacker och acceptabel kropp är för någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta beslut, och leva i enhet och jämlikhet med min kropp – genom att lyssna på min kropp, och lära känna min kropp, och även lyssna på mig själv, och lära känna mig själv, och fråga mig själv vad jag vill göra, och hur jag vill göra det – inte för att uppnå någon idé – utan ifrån vad som är fysiskt, och faktiskt här som mig själv och min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja höra från andra att jag ser attraktiv ut, att min kropp ser vacker ut, att jag har stora muskler, och att jag är smal och ser vältränad ut, och när jag hör någon säga detta till mig, att bli glad och känna mig själv uppfylld inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att detta begär, och denna känsla inom mig i förhållande till att någon säger till mig att jag ser vacker ut, är helt och totalt begränsande, eftersom jag i och med detta separerar mig själv från min kropp, och istället för att lyssna på vad min kropp vill ha, istället lever för att jag ska se ut på ett sätt som andra definierar som positivt – därför stoppar jag mig själv, och jag börjar istället lyssna på min kropp

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att en positiv upplevelse inom mig själv alltid är kopplad till och står i förhållande till en negativ upplevelse inom mig själv, därför kan jag inte ”känna mig attraktiv” utan att samtidigt ”känna mig själv ful” – och jag inser även hur extremt korkad denna jakt är inom mig själv på att ”känna mig attraktiv” – eftersom jag inser att jag inte kommer kunna behålla denna upplevelse av mig själv, eftersom den är baserad på en bild som kommer försvinna, och därför inser, ser och förstår jag att jag slösar bort mig själv, och min kropp – på att leva efter att få ”känna mig attraktiv” – och att jag bortser från det som är av faktiskt substans, som min kropp – för att få känna mig själv på ett visst sätt – därför stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att leva efter, jaga efter, och definiera mig själv utifrån en positiv upplevelse såsom att ”känna mig själv attraktiv”

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid mitt utseende, och basera mitt självförtroende, och min självkänsla på hur jag ser ut, och därför bli osäker, och känna mig nervös runt kvinnor, och tjejer, och även men, eftersom jag fruktar, och känner ångest att de inte ska placera ett högt värde på hur min kropp ser ut, i tron att om inte alla människor i min värld ser och definierar min kropp såsom att vara perfekt, att tro att jag då inte har något självförtroende, eller ett värde – istället för att se, inse och förstå – att oavsett hur jag ser ut, och oavsett hur min kropp ser ut – att jag kan värdesätta mig själv, och att jag kan leva självförtroende som mig själv här – en och jämlik

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer kunna bli säkrare på mig själv, och uppleva ett högre värde som mig själv, om jag får erkännande av andra såsom att vara speciell, och såsom att ha ett högt värde, genom att bli sedd såsom att vara attraktiv, vältränad och vacker – istället för att se, inse och förstå att en sådan självsäkerhet inte är riktig, eftersom det är en självsäkerhet som bygger på bilder, och upplevelser jag inte har skapat, styrt, och som jag inte har kontroll över – därför inser, ser och förstår jag att riktig självsäkerhet endast är någonting som jag kan utveckla, genom att leva som, och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och inte tillåta och acceptera mig själv begränsa, och hålla mig själv tillbaka i nervositet, och en känsla av underlägsenhet

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med nya människor, vara rädd för att klä av mig och visa min över, och underkopp naken, i rädslan för att människor ska fördöma, och se ner på mig såsom att vara ful, och oattraktiv – i tron att det har någon betydelse för vem jag är hur andra människor ser, eller inte ser mig – istället för att se, inse och förstå – att det har ingen betydelse hur andra människor ser mig, det är jag som har placerat ett värde vid att andra ska se mig som attraktiv och vacker, och det är således som kan ta bort detta värde, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett hur jag ser ut – således gör jag det – jag stoppar mig själv från att ge mig själv värde i förhållande till hur jag ser ut – och jag lever istället egenvärde här såsom mitt andetag i varje ögonblick

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självärlighet, och att inte ge mig själv värde, och acceptera mig själv, oavsett vilken kropp, eller form, eller bild jag representerar – och således göra mig själv osårbar, och oantastbar, i det att oavsett var, eller hur jag är – så står jag stabil, och trygg i mig själv i full vetskap om att det enda äkta värdet som finns är mig själv – här såsom andetaget – och denna fysiska verklighet som mig själv – oavsett vilken form denna verklighet befinner sig i

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upprörd, och generad när någon säger till mig att jag inte har tillräckligt stora muskler, och tänka och tro att för att en annan ser mig, och tycker att jag inte har tillräckligt stora muskler, att detta då förminskar mitt värde, och gör mig sämre än vad jag var innan – istället för att se, inse och förstå – att om jag definierar värde i förhållande till vad andra tycker om mig så kommer mitt värde minska – men om jag istället definierar mitt värde i förhållande till mig själv – till vem jag är här – till här – och lever detta värdet som mig själv i varje ögonblick, praktiskt, och utan att behöva någon annan att erkänna mig som värdefull – så kommer vad en annan säger, tycker eller känner om mig inte ha någon betydelse – eftersom jag står trygg och stabil inom och som mig själv i vetskap om att jag är ovärderlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa värde vid saker och ting som inte har substans, såsom bilder, och vissa fysiska objekt, som jag vet kommer försvinna och gå om intet genom tidens inverkan – och därför kommer det värde av mig själv jag baserade i förhållande till detta objekt även det att försvinna – därför slutar jag att definiera mig själv som värde i förhållande till saker som jag inte har kontroll över, och som jag inte skapar, och styr över – och jag inser således att det enda stabila, och otidsenliga sätt som finns att leva värde – är att leva värde som mig själv – här – och stå som värde i varje ögonblick – och uttrycka detta värde som mig själv praktiskt – genom att bry mig om mig själv, lyssna på mig själv, vara intim med mig själv, och stötta mig själv att expandera, och växa – och bli mer effektiv i mitt leverne

jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv som värde i förhållande till hur andra ser och upplever min kropp, hur andra ser och definierar handlingar jag tar för mig, hur andra ser och upplever mig – utan jag lever istället värde här som mig själv i varje ögonblick – och gör detta genom att stoppa självfördömande, stoppa självhat, stoppa självmissbruk genom att leva för andra

jag åtar mig själv att leva egenvärde, och att göra detta genom att ta hand om kropp, och vårda min kropp, från en utgångspunkt av vad min kropp vill ha, och vad jag tycker är roligt att göra – och inte utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, och sedd av andra såsom att vara speciell, attraktiv, och bra

jag åtar mig själv att inte längre söka efter andras erkännande, och missbruka, förstöra, och sabotera för mig själv, och min kropps välmående i denna process – istället för jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och jag frågar mig själv innan jag tar mig själv för vissa handlingar, om jag gör detta för mig själv, eller för min kropps bästa, eller om jag gör det för att få andras erkännande – och om jag märker att jag gör det för att få andras erkännande – då gör jag inte den saken, utan förändrar mig själv istället i ögonblicket till att handla, besluta och agera på ett sätt som är för mig och min kropps bästa

jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli sedd och erkänd av andra, för att få bli upptäckt av andra, för att få bli älskad av andra, utan jag åtar mig själv att lära känna mig själv och min kropp, och lära mig själv att leva för min egen skull, och för min kropps skull – och lära mig bry mig om mig själv – och i denna process även lära mig att bry mig om andra på riktigt – och leva för andra inte för att få erkännande – utan för att stötta och stödja andra att upptäcka sig själv och bli de bästa de kan bli – precis så som jag gjort med mig själv

[viktor]

Dag 51: Mobbad
http://viktorpersson.eu/2012/06/14/dag-51-mobbad/

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig obekväm, och rädd när jag ser att en annan, hackar på, eller sätter sig över en annan genom att visa sig själv ”på styva linan” – och inom detta känna det som om jag ”måste göra någonting” – ”måste rädda” den personen som blir hackad på – istället för att se, inse och förstå att de reaktioner jag upplever i förhållande till att bli ”hackad på” är minnen från min skoltid, där jag upplevde mig själv osäker och utanför – och där jag kände mig själv ”hackad på” – och att jag genom att försöka rädda undan andra från samma upplevelser försöker korrigera och rätta till min upplevelse av mig själv i skolan – istället för att se, inse och förstå – att det finns inget att rätta till, utan det jag måste göra är att förlåta, och släppa taget om dessa minnen av mig själv i skolan såsom att vara underlägsen, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv mobbad, och förnedrad i skolan, och känna det som om jag var utanför de ”riktiga, och cool kompisgängen” – och inom mig själv önska och vilja att jag kan gå tillbaka till den tiden, och leva ut mitt liv i egenskapen av att vara ”cool och häftig” – och därmed försöka ändra på min upplevelse, och mina minnen av mig själv såsom att vara mobbad, utanför och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag upplevde mig själv såsom mobbad, utanför och underlägsen i skolan har inget att göra med själva skolan, eller människorna som jag gick i skolan med – utan det har allt att göra med mig själv – och i och med detta så inser jag att var jag som skapade min upplevelse av mig själv såsom att känna mig mobbad, underlägsen och utanför – och att det är således jag som har förmågan att släppa denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag är underlägsen ”coola killar” – såsom killar som är stora, och har självförtroende, och som inte drar sig för att trycka ner andra, för att höja sin egen självinbillade status – istället för att se, inse och förstå – att det jag fruktar är att känna mig själv nedtryckt, och förnedrad – och jag inser, ser och förstår att det är alltså en upplevelse av mig själv som jag fruktar och inte de faktiska ”coola killarna” – därför ser jag att det enda sättet att sluta frukta, och leva ångest inför att uppleva mig själv såsom nedtryckt, och förnedrad, är att göra förlåtelse, och släppa taget om min idé om vad som är coolt, om vad som är acceptabelt, och vem jag borde vara för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka höja mitt självförtroende genom att bli bäst på saker, och genom att bli erkänd såsom att vara speciell, unik, och i jämförelse med andra, bättre – och göra detta genom att lära mig själv vissa färdigheter, genom att försöka göra mig själv snygg genom träning, genom att lära mig själv spela gitarr – och på så sätt försöka blåsa upp mitt egenvärde av mig själv för att andra ska se mig som värd någonting, och inte hacka på mig – istället för att se, inse och förstå att jag inte kan bygga upp något riktigt självförtroende på det sättet, eftersom ett sådant självförtroende kommer försvinna så snart jag inte är sedd av andra såsom att vara bäst – därför tillåter och accepterar jag mig själv att leva och stå som självförtroende här, för och som mig själv – och göra detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att isolera och hålla mig själv tillbaka i ångest, nervositet, rädsla och fruktan – utan istället uttrycka mig själv, och utforska mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet inom mig själv genom att få andra att tycka om mig, och se upp till mig, och vara avundsjuka på mig – och få andra att se mig, och det sättet jag lever på såsom att vara speciellt, unikt, och bättre än hur andra lever – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ge mig själv självförtroende, och självacceptans genom att manipulera andra att känna på ett visst sätt om mig, eftersom sådant självacceptans, och sådant självförtroende kommer i slutändan att gå om intet – därför slutar jag jaga efter andras erkännande, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna mig själv, och leva i min värld för och som mig själv, och inte för andra – jag slutar att jaga efter att få ge mig själv en identitet genom att andra ska reagera på mig på ett visst sätt – och jag lär istället känna mig själv såsom vem jag är, som min riktiga identitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter andras erkännande, och bekräftelse, i rädslan för att bli utfryst, utmobbad, och hamna utanför, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker, och att skita i vad andra känner, och se, inse och förstå att om jag lever för andra – så lever jag faktiskt inte, utan jag är en död zombie som bara existerar för att inte hamna utanför en viss grupp – i tron att jag inte klarar av stå själv, och att jag inte är lika värdefull själv – därför stoppar jag mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv – och gå denna process utan att försöka bli bekräftad och erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min kropp, och mitt utseende, för att få erkännande och bekräftelse av andra, och genom att försöka få andra att se mig som charmerande, snygg, och söt, att skapa en upplevelse av värde inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att den upplevelse av värde inom mig själv är värdelös, eftersom den är fullständigt beroende av vad andra tänker, och tycker – och jag därmed är en slav till andra för att jag ska vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker om mig, att skita i om andra tycker jag är snygg, ful, charmerande, eller söt – och istället bara uttrycka mig själv här – och ge mig själv värde här – oavsett vad andra tycker om mig – och leva detta värdet som mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka från att uttrycka mig själv, och medverka, och interagera med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli någonting i andras ögon, för att jag ska känna det som om ”jag är någonting” – och tro att om jag inte är någonting i andras ögon, om andra inte har en viss reaktion eller upplevelse i förhållande till min personlighet, eller min kropp, att tro att jag då är värdelös – istället för att se, inse och förstå – att jag definierat värde i förhållande till vilka slags upplevelser och reaktioner jag har inom mig, och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva värde som ett uttryck av och som mig själv, såsom ett praktiskt och fysiskt uttryck av och som mig själv – varigenom jag inte är beroende av en känsla, en upplevelse, eller att bli sedd av en annan på ett visst sätt för att jag ska leva och uttrycka mig själv såsom egenvärde här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att andra människor kan hacka på mig, och kan säga någonting sårande till mig, istället för att se, inse och förstå – att om jag reagerar på en annans ord genom att känna mig sårad, eller attackerad – att det är jag som skapar denna upplevelse inom och som mig själv, och att det inte har någonting att göra med vad andra säger eller gör – därför slutar jag att frukta att bli hackad på, eller att någonting säger någonting sårande till mig – för jag inser att jag faktiskt fruktar mig själv, och jag inser att det är korkat att frukta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fråga mig själv vem jag är, och vad jag tycker om, och vad jag vill göra i denna verklighet, att leva, uttrycka, och ta beslut utifrån att få andra att se mig som acceptabel, och tycka om mig – och göra saker för att tillfredställa andra människor – i tron att jag inte har ett tillräckligt värde som mig själv, om jag inte skulle hänge mitt liv åt att tillfredställa andra, utan istället leva för mig själv – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva för mig själv, i rädslan att andra människor då skulle glömma bort mig, och inte längre tycka om mig, och att jag därmed skulle bli helt ensam i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli erkänd, och sedd av andra människor, i tron att jag inte kan erkänna, eller se mig själv – i tron att jag själv är mindre värd än om jag har andra människor runtomkring mig som säger att de ser mig, att de känner mig, och att de tycker om mig – och genom detta förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ”jag tycker om dig” som mig själv, och för mig själv – genom att sluta missbruka mig själv, genom att sluta söka efter att ett erkännande ska komma utifrån – och att jag istället ger mig själv det erkännande jag väntat på så länge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det spelar ingen roll vad jag gör, utan det viktiga är vem jag är i vad jag gör, och därför är det viktigt att jag etablerar principer, och riktningar för mig själv, och jag skriver med mig själv, och frågar mig själv varför jag gör saker, och hur jag kan ändra utgångspunkten i de sakerna jag gör, från att vara för andra, till att vara för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i förhållanden med andra människor, genom att jag definierar mig själv i förhållande till andra människor, istället för att jag lever här, och istället för att definiera mig själv i förhållande till andra, att jag istället sluta tänka, sluta projicera, och slutar att jämföra mig själv med andra, och ta vad andra säger, och tycker personligt – och jag istället tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv på riktigt, och att jag sedan lever denna kännedom om vem och vad jag är i min värld

Jag åtar mig själv att sluta söka efter andras erkännande och bekräftelse genom att varje gång ett sådant sug kommer upp inom mig, varje gång en tanke kommer upp inom mig som är av en sådan natur, att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och istället lever för mig

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att få andra att tycka om mig, och acceptera mig – och jag åtar mig själv att istället tycka om mig själv, och acceptera mig själv – genom att jag inte tillåter och acceptera mig själv att fördöma mig själv, att tänka att jag är värdelös, och ett misslyckande, utan att jag istället driver mig själv till att verkligen leva

Jag åtar mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag är utan rädsla, och ångest – såsom vem jag är om jag varit helt själv på jorden

[viktor]

Dag 52: Att Skratta Obekvämt
http://viktorpersson.eu/2012/06/15/dag- ... -obekvamt/

Idag träffade jag en gammal vän, och en primär upplevelse inom mig själv var nervositet, och ångest – en upplevelse som jag märker kommer upp inom mig ofta med människor jag har ett förhållandevis långvarigt förhållande med, och som efter ett tag kommer tillbaka in i mitt liv efter en tids bortavaro.

Frågan är varför jag blir så nervös, och upplever mig själv ångestfylld; det enkla svaret är att jag vill vara omtyckt, och älskad, och jag vill göra ett intryck på andra såsom att vara charmerande, socialt effektiv, och ha en ”rolig personlighet”. Jag märker inom mig i dessa ögonblick att tankar kommer upp inom mig där jag fruktar att min presentation av mig själv ska få en annan att känna sig själv obekväm inom sig själv, eller ska se mig som ”onormalt sällskap”; så det begär inom mig som skapar denna ångest och nervositet är definitivt en önskan om att få bli accepterad, och omfamnad.

Vad är det då jag inte gett till mig själv? Jo, det är just självacceptans, och självkärlek. För om jag står och lever som dessa orden finns det naturligtvis ingen fruktan för att andra inte ska acceptera mig eller tycka om mitt sällskap, eftersom jag är fullständigt nöjd, och tillfreds med mitt eget sällskap, och jag behöver inte bli accepterad av en annan eftersom jag accepterar mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara ett trevligt sällskap för andra, i en önskan av att få bli accepterad av andra, och sedd av andra såsom att vara trevlig, och omtyckt – och i detta kompromissa mig själv, eftersom jag gör mig själv till för att få andra att acceptera och tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att tycka om mig själv, och acceptera mig själv – och stå ovillkorligt som denna punkt inom mig, och därmed inte söka efter den utanför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, omtyckt, och älskad utanför mig själv – och kompromissa med mig själv, och gå igenom helvete inom mig själv, bara för att få känna mig själv accepterad av en annan – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver inte gå igenom all denna skiten – eftersom som jag kan ge acceptans, kärlek, och närhet till mig själv – jag kan vara det för mig själv som jag söker hos andra – därför stoppar jag mig själv, och jag slutar att söka – och jag står istället upp här i varje ögonblick – och andas effektivt och stoppar mig själv från att söka efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara trygg i mig själv, och säga, och göra saker som får andra människor att ogilla mig, och tycka att jag är ohövlig, eller att jag inte har ett tillräckligt nära förhållande med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i rädsla, ångest och nervositet inför att bli illa omtyckt, och ogillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att fråga vad människor heter som jag redan har träffat, i rädslan att de ska känna sig sårade, och tycka att jag borde komma ihåg vad det är de heter – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skita i vad andra tycker, och istället uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra ska uppleva mig som ohövlig, och inte se mig som sin vän – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa och hålla mig själv tillbaka nära människor i rädslan för att de inte ska se mig som sin vän – istället för att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv här, ha roligt – och inte ta allting så jäkla seriöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa stabilitet inom mig själv genom att göra alla människor i min värld till mina vänner, som tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att en sådan stabilitet är inte riktig – utan endast påhittad stabilitet – och att riktig stabilitet är att stå stabil, och tyst inom mig själv oavsett vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla inom mig själv att andra tycker bra om mig, och att andra gillar att vara runtomkring mig, och i denna fantasi, och inbillningen känna mig bra inom mig själv – istället för att se, inse och förstå – att detta är den positiva polariteten på min tendens att kompromissa mig själv för att bli älskad och omtyckt av andra – och därför slutar jag att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med denna positiva känsla, och jag inser, ser och förstår att denna positiva känsla rent faktiskt är slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, älskad, och omtyckt – och tro att jag lyckats, och kommit någon vart, när jag tror mig själv vara älskad, omtyckt och accepterad av andra – istället för att se, inse och förstå att den enda som verkligen kan älska, acceptera och tycka om mig själv är mig själv – endast då är det på riktigt – om jag måste ha det från andra är det inte jag, och då är jag en slav till andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att behovet av att få vara populär för andra är slaveri, om jag är populär, och definierar mig själv i enlighet med denna popularitet är jag en slav, eftersom jag är beroende av att andra ger till mig sin uppmärksamhet för att jag ska känna mig värd någonting – därför slutar jag att söka efter att få bli någonting för andra, och jag tillåter och accepterar istället mig själv att bli någonting för mig själv, och att vara någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag ensam är för värdelös för att vara värd någonting, och tro att det enda riktiga värdet som finns, den enda riktiga mening som finns är när jag får uppmärksamhet av andra, är när jag blir sedd och omtyckt av andra – istället för att se, inse och förstå att detta är fel – och jag inser, ser och förstår att den enda anledningen till att jag tror detta är för att jag aldrig någonsin sett en människa i min närhet leva självvärde som sig själv – men jag inser, ser och förstår att jag kan skapa mig själv som självvärde helt och fullt ut – och därför gör jag det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, och definierad av andra människor såsom att vara trevlig, eftersom jag känner mig tryggare, och säkrare när människor definierar mig som trevlig – i tron att om människor tycker jag är otrevlig, måste detta betyda att det är något fel på mig – eftersom tydligen har majoriteten, och vad andra tycker alltid högre prioritet än mig själv, och är alltid viktigare att se till och begrunda än min upplevelse av mig själv här – men jag inser att detta är en lögn – och att majoriteten inte alltid vet vad de snackar om – och att vad andra känner om mig inte handlar om mig – och därför slutar jag oroa mig själv för vad andra tycker, eftersom jag inser, ser och förstår att det i slutändan aldrig är om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mod, genom att gå igenom min rädsla, och ångest inför att bli illa omtyckt, bortschasad, och hunsad av andra – utan istället leva självkompromiss, och vänta med att stoppa min rädsla, vänta med att förändra mig själv, i hoppet om att jag ska förändras någon dag – istället för att inse, se och förstå att jag måste ta steget – och jag måste stå upp inom mig själv och faktiskt leva mod – och jag inser, ser och förstår att ingen annan kommer gör det för mig och till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att stå själv inom och som mig själv utan att definiera, och relatera mig själv i förhållande till andra – i fruktan att om jag står inom mig själv här, att jag då inte kommer att veta om jag är rätt, eller om jag är fel – eftersom det inte finns någonting att jämföra mig själv med – istället för att se, inse och förstå – att denna rädslan är löjlig – för om jag står här kommer jag i varje andetag kunna avgöra vilken som är den bästa riktningen för mig att leva – och det kommer inte finnas något fel, eller rätt – utan endast vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det finns ett socialt korrekt sätt att leva på som jag måste leva upp till – och tänka och tro att detta socialt korrekta sätt är någonting jag uppnår genom att andra ser mig som trevlig, och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som ”socialt korrekt” – ”socialt korrekt” är en idé och tankeskapelse – som enbart existerar i mitt huvud, och här rent fysiskt finns ingenting sådant som korrekt, eller inkorrekt – därför stoppar jag mig själv från att begränsa mig själv till en idé och tankeskapelse inom mig själv av vad som är socialt korrekt och jag för mig själv tillbaka till andetaget, och lever här – står upp här – och uttrycker mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka om mig själv att jag har dåligt självförtroende, och använda detta som ett sätt för mig själv att rättfärdiga varför jag inte ändrar min upplevelse av mig själv runt människor från ångest, och nervositet, till stabilitet och självsäkerhet här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att vetskapen om mig själv såsom att ha dåligt självförtroende är rent faktiskt självmanipulation, vari jag manipulerar mig själv att inte behöva ändra mig själv, och inte behöva ta ansvar för mig själv – eftersom jag tydligen är för svag, och helt enkelt inte tillräckligt stark – istället för att se, inse och förstå att om jag beslutar mig för att ändra mig själv – då kommer jag också ändra på mig själv – därför finns det ingen ursäkt att inte ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta min rädsla inför att människor ska bli arga på mig, och ogilla mig, genom att tänka att – denna rädsla skyddar mig, och att denna världen faktiskt är farlig, och därför är det bra att vara vaksam, och nervös, eftersom det kan rädda mig från en obehaglig situation – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla inte ger mig någonting utan håller mig bara kvarhållen i en begränsad personlighet av att vara nervös inför vad andra tycker och känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara i min kropp, och låta mig själv vila i min kropp, vara avslappnad i mina kropp, andas lugnt och effektivt – och inte tillåta och acceptera mig själv att stressa upp mig själv, och min kropp börja jaga efter något annat, någonting mer, någonting bättre – utan istället står jag upp här inom och som mig själv och lever i min kropp, lever genom att andas luft in min kropp, och andas luft ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att bli en fysisk varelse på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte säga fuck-you till tankelandet uppe i mitt huvud, och inse, se och förstå, att inget gott någonsin har kommit från att tänka, och använda mina känslor, och emotioner för att ta riktning, och beslut i min värld – därför slutar jag att använda mig av dessa saker inom mig själv och jag står istället upp här i och som min kropp – och dirigerar mig själv enligt sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte kompromissa mig själv, utan leva självacceptans, och självvärde och inte jaga det utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte leva, och existera utifrån idéer om vad som är socialt korrekt, och vad som är socialt inkorrekt, utan jag uttrycker mig själv här – utan några tankar om vad som är rätt och fel

Jag åtar mig själv att inte längre bli nervös, och känna ångest inför människor i min värld, utan när jag träffar människor, att jag andas, tar det lugnt och att jag slappnar av

Jag åtar mig själv att slappna av och lära känna mig själv som min kropp, och verkligen vara här med min kropp och inte mitt huvud och stressa runt däruppe och tänka över hur jag ska vara, eller inte ska vara